Välstylad i svart

Gående längs vägen, med bruna höga stövlar och svart kappa, kjol och sin älskade svartvita keps med en svart blomma. Med en röd väska på sin axel, med ett paket från janelings i den ena handen och en påse från Sushi Jang i den andra.

Det röda håret glimmar under kepsen.

Hennes svarta ögon ser stressat över vägen. Fast hon är inte stressad. Det kan vem som helst se. Det är bara hennes naturliga tempo som gör henne sådan.

Det är mammas födelsedag. Detta betyder ännu en stressig dag för mig. Inte just av meningen av dagen i sig.

Nejnej.

Fyra dagar kvar till brorsans bröllop.
En och en halv vecka kvar till att få klart en gruppuppgift på skolan.
Ännu en månad utan pengar.

Det har hänt så mycket på den här tiden jag inte skrivit.
Jag förstår inte varför jag inte skriver så ofta längre.
Jag har väl inte tid.

Klänning ska sys, jacka till klänning ska sys, Studiebok ska läsas, rum ska inredas, hår ska färgas, hår ska klippas, jobb ska skaffas, pojkvän ska träffas, träning ska göras... Det är rätt mycket när man tänker på det.

Jaja.

Nyårsfest ska planeras. trots att både Emil och jag egentligen vill vara ensamma och gå och lägga oss tidigt.
Fast det känns inte bra för mig att göra det i år. Jag vet inte varför.
Jag skulle vilja, men jag har en ännu större längtan att få träffa mina vänner utan att behöva gråta varje nyår.
Utan att behöva ligga i min säng på morgonen och må dåligt av spriten och och sorgen.

I år kommer att bli annorlunda. Jag hoppas verkligen det.

Jag träffade en gammal vän utanför St. Eskil idag. Jag har inte sett honom på länge. jag har saknat honom under den här tiden.
Vad kan det vara?
Nära fem månader sen vi umgicks på riktigt.
Jaja.
Livet är inte beständigt. Likadant med sakerna i det.

Emil och jag var på Hälsomässa nyligen. Det var kul. Faktiskt. Jag älskar sånt.
Jag köpte en helt underbar violhonung som smakade gudomligt. Enligt mig alltså. Emil tyckte nte om den.
På vägen dit skrev jag lite. Det är då jag vill skriva. När jag gör något.

Så... På väg till Hälsomässan:

Jag har suttit här så länge nu. Hur ska jag kunna veta vad som är rätt eller fel? Jag älskar. Mer än nånsin och det känns bra. Nu håller jag äntligen på att få lite ordning på livet. Kärleken är bra, snarare fantastisk. Jobbet är avklarat och i runda slängar så blir det cirka sextusen spänn. 25 december. Det är så jag vill dö. Men och?

Skolan känns lättare. Hälften avklarat. Brorsans bröllop om en vecka och klänning har jag. Typ. Klipptid på Fredag. Det enda som strular nu är vännerna. Jag saknar dom så mycket. Varför har jag inte mer tid? Varför är inte dygnet 40 timmar istället? Det skulle underlätta.

I huvudet sitter en textrad som vägrar försvinna. Jag vet inte varför. Den här texten kommer troligen alltid kommer att finnas i mitt huvud och allt som oftast kommer poppa upp.

"Lika mystisk, lika gåtfull som en kyrka längs vägen, upplyst mellan träden.

Ödsligt belägen om hösten om våren, i en tyst, blå natt.

Som en fackla, som ett ljus kom du fram till mig där jag satt."

Jag vet att några av er där mycket väl vet vad den textraden betyder.

Men den texten försvinner inte.

Liksom många andra. Ibland tänker jag på den där sången som Frida skrev. Och minns speciellt slutet.

"Vi pratade hela natten och det nya året kom,

men tiden liksom stannade till."

Där. Där ligger min ångest över nyår.

Men det har gått så lång tid nu. Folk känner inte till det längre.

De bryr sig inte om det förflutna som jag och ser hellre framåt.

Min största brist. Jag avskyr att tänka framåt.

Så hur gör vi på nyår, Frida?

Emil och jag vill ju vara tillsammans så klart, Och han vill ju vara med sina vänner och jag också, eftersom det är mina vänner med.

Men du och Pierre vill också vara tillsammans.

Men vi kan väl inte fira på olika håll?

Den traditionen vi haft i alla dessa år vill jag inte bryta.

Jag vet inte vad som händer nu i nyår.
Det är så konstigt egentligen. allt förändras.
Förr om åren, många år sen, var jag rädd för att inte bli inbjuden till någon nyårsfest.
Nu är jag rädd för att göra människor besvikna.
Men man måste vara selektiv på nyår.
Man vill ha ett bra nyår.
För en gångs skull.

Vi blir bara äldre. älskade vänner. vad jag saknar er.

Tiden går...

Jag minns inte sist jag skrev här.
Men det var ett par veckor sen.

Jag har varit på finlandskryssning, jag har varit på gotland, jag har varit på Halloweenfest och folk har fyllt år och jag har lämnat och hämtat min syster i Nynäshamn.

Två veckor har gått.
Jag har inget att berätta längre.
Jag har inte tid att prata.

Jag har sytt en klänning i vitt. Den är vacker och ser ut som något Marilyn Monroe skulle ha på sig. Jag är vacker i den.
Nu ska jag sy en likadan i grönt.
Trots att den här är rätt underbar. Men jag behöver den till bröllopet. Och på ett bröllop kan man inte ha vitt om man inte ska gifta sig. Och ska jag gifta mig? Nej, skulle inte tro det.

Så har Emil och jag firat fyra månader ihop.
För en sisådär nio dagar sen.
Då var vi på gotland.
Dagen innan halloweenfesten. Vi var enormt snygga givetvis.
Alla älskade Emils utklädnad. (Jag visste knappt vem han var men det visste tydligen alla andra) Han var nämligen utklädd till Raoul Duke (Johnny Depps rollfigur i filmen Fear and loathing in las vegas). Han såg helt knäpp ut men men.
Själv var jag Britney Spears. Hennes tidiga år. det vill säga i videon till "Hit me baby one more time".
Fast Emil vägrar gå med på att jag var Britney. Han säger att jag var en japansk skolflicka och that's it.

Säkert.

Britney Spears är ju cool.
Okej. Men hon är rolig. Och jag passade i den där utstyrseln.

Finlandskryssningen var riktigt rolig för övrigt. Den gungade och var galen sjöstorm, så typ alla mådde skit men jag mådde bra.
Jag sprang runt och gladdes åt min icke befintliga sjösjuka. Haha, ni alla andra veklingar. Minus Frida och Pierre givetvis.

Man kan läsa mycket mer i Fridas blogg. Hon orkade bry sig mer om att skriva.
Jag skrev faktiskt ingenting under den här perioden. Och jag vet inte varför.


Jag har fått jobb för övrigt. Och imorrn ska jag på utbildning för detta jobb. Det känns bra.
Och kul.
Så jag får skriva mer sen. Nu måste jag gå och lägga mig.