Nu är det snart slut

Vaknade klockan 10.44 imorse.
Inte bra med tanke på att min sånglektion började klockan 10.45.
Så vad skulle jag göra? Jo, jag sprang som en idiot bort till lektionssalen efter att jag snabbt hade satt på mig det jag hade haft på mig dagen innan och förbannade att jag överhuvudtaget inte hade vaknat i tid efterssom jag hade vanliga lektioner från 10.00.
Helvete.
jaja.

Min sista sånglektion med min underbara sånglärare Carita är nu slut.
Jag gråter en skvätt nån gång när jag har tid.
Vilket blir nån gång nästa vecka.

Jag såg en skylt när jag sen kom in på skolan.

"Information om internatets storstädning sker husvis på följande tider"
och sen en lista på husen.

"Det är viktigt att alla deltar, då det gäller er depositionsavgift."
Just det.
Jag kände en klump i magen.
snart är det dags att åka.
Och en del av mig vill inget hellre än att åka härifrån.
Men en del av mig vill bara stanna.
För hur ska jag kunna stå ut med att säga hejdå till så mycket?

Alla filmkvällar med Robin och Rebecca.
Alla kvällar i köket med Tomas, Malin, Emma, Andreas, Rasmus, Malin H och Vendela.
(Vi hade några få när alla verkligen var där)
Alla kvällar överhuvudtaget på det här stället.
Alla dagar, alla nätter, varje sekund och varje minut.
Det finns inte många stunder jag har hatat att vara här.
Inte ens lite, inte ens ogillat.
Bara undrat varför.
För sanningen att säga så älskar jag det här stället.
Och det känns svårt att behöva lämna allt efter ett helt år.

Nej, jag fann inte kärleken här.
Nej, jag fann inte den fullkomliga friheten.
Nej, jag fann inte ensamheten som jag så länge längtat efter.

Men jag fann lyckan.
För en kort tid var den min.
Och fan, jag skulle ge vad som helst för att få känna den där lyckan som jag hade då.
Men livet är ingen dans på rosor.
Den är nu.

Så var måndagen äntligen slut.
Har precis slutat för dagen. eller om det var för en halvtimme sen.
Jag är så trött så jag kan dö.
Ska gå och sno lite mjölk från skolan snart.
Jag behöver lite... varm mintchokladmjölk.
Japp.
Det var ju sån jag köpte när jag kände för det.
På Lagerhaus.
Hmm.. det känns som om jag är alldeles för osammanhängande för tillfället.
Ska nog ta det lite lugnt nu.

Ser ett sorts system

Jag hittade några lappar nu när jag städade igenom skrivbordslådorna.
en lapp som visade vad jag ville ha när jag fick ihop lite pengar.
ytliga saker, givetvis, jag känner mig själv. Det var saker jag ville ha när jag började här.
Då när jag kände att allt jag behövde här inte fanns.
Så sminkgrejer och hudlotion stod på önskelistan.
En nagelfil, en plattång, ögonskuggor, sminkväska, bodybutter, concealer... När blev jag så ytlig?
Det har jag väl alltid varit antar jag.
På den här listan har jag inte alla märken som jag önskade mig, faktum är att jag bara har två saker som står på listan som jag verkligen har.
Jag har min rosencreme från Dr Hauscka.
Jag har en plattång.
I övrigt är det rätt dåligt. Visst har jag en nagelfil, men den är sönder.
jag har hudkräm, men inte bodyshop.
Jag har concealer och puder, men inte i de märken jag skrev.

Ibland undrar jag om jag är alldeles för ytlig.
Useendet är alltid så viktigt för mig.
Utom när jag blir kär.
Då har inte utseendet någon mening.
Det är verkligen så.
Ändå är jag den mest ytliga människa jag känner.
Ja, Frida och Daniel då, dom är lika ytliga som jag.
Och det är väl inget fel med det. Eller?
"Jag har bara snygga vänner." sa vi allt som oftast när vi snackade ytlighet och snygghet.
Vi snackar mycket. Eller snackade var det väl. Numera ses vi aldrig.
Och det är synd. jag kan inte se mitt liv utan dom.

Jag hittade en annan lapp också.
En lapp skriven av mig förra sommaren, den 6/8-05.
Jag ska skriva hur det börjar. Jag har inte läst den ännu, så jag skriver ner vartefter jag läser, ord för ord... men jag suddar namnen, det är nog smart.

"klockan är nu 13.40 ungefär och jag sitter undder mitt vind och regnskydd och tittar på galningar som kliver omkring vid ristningen. Nu gick dom. Det är kallt, kallt och blött ute, och jag är trött och kall. Trött för att jag nebart har sovit 4 timmar inatt. Kall för att det är kallt. Jag sitter här i min vikingaklänning och väntar på att XXXXXXX ska komma tillbaka och ge mig godis. Det är typ inte en enda människa här mer än jag nu. Ändå hör jag folk.
arbetskada antagligen, inatt var en konstig natt. jag var så glad från början.
Jag var skitsnygg i mitt långa hår och kände mig glad. Vi träffade nya och gamla vänner, XXXXX kom förbi och XXXXX från högstadiet var där. När XXXXXXXX stängde gick vi till Perongen, och sen vidare till nån göteborgare som hette XXXXX. När vi sen kom hem klockan fyra gick vi och la oss. Då började jag plötsligt tänka. Som jag lovat XXXXX. På oss, framförallt. På mitt liv. Att börja ta tag i det där då kändes så fel men ändå så rätt.

(Där klipper jag brevet, jag kan inte lägga ut allt om mitt liv)

Intressant. Jag kan knappt se vad det står i brevet. det är så förstört nu.
Jag tappade det i gräset den dagen det skrevs, och hittade det sen på vägen till scenen några dagar senare. Sen dess har jag behållit det där brevet.
Jag tog till och med med mig det till Ransäter.

Och här, mitt bland ruinerna av mitt liv, tar jag fram det igen.
Kan bara säga att det kom lägligt.
Jag har fått några svar nu.

Som att gå ensam hem

Eller som att sitta ensam i ett rum med bara skräp för att man vet om att om man tar bort det så är plötsligt inget sig likt längre.
För då kommer inte mitt rum vara sig likt längre.
Då kommer inte nåt här vara sig likt längre.
Allt ser så konstigt ut från ovanifrån.
Inget är sig likt här längre.
Nu är allt så tomt och jag vet inte var jag ska börja.
Ska sätta upp en lapp snart så att jag kan få börja om.
Borde göra det nu förresten.
vad för lapp?
det får ni veta en annan dag.

Med en halv citron

Min dator, en halv citron, lite socker och jag har nu fördrivit tiden sen klockan 22.54.
Jag har nämligen peelat mig från topp till tå, tvättat håret, och känner mig nu allmänt fräsch.
Nu ska jag smörja in mig med lite trevlig hudlotion.
Ah.
Kvällen kunde inte börja bättre.
Eller jo, det kunde den. Kvällen började ju för länge sen.
Men jag kom hem sent. Så då slank jag in i det s.k badrummet. (egentligen är det inget badrum, det är en toalett med utfällbar vägg som det råkar hänga en dusch över)
Vänta nu, ni undrar så klart hur datorn kom in i bilden?
tja... den har inte kommit in i bilden än.
Eller jo, det har den. Nu ska jag se på nåt trevligt program eller film eller nåt sånt.
Då kom den in i bilden.
Fast jag sa visserligen att vi hade spenderat tiden från klockan 22.54.
Ja, men den stod på.
Jag gillar min dator.

Nu har jag äntligen lyckats lugna ner mig så pass att jag kan sova lite lugnare ikväll, och orka upp imorgon, kanske springa en vända innan frukost och sen äta gröt... mm.
gott.
Äntligen känner jag lite lugn och ro omkring mig. det var länge sen. Det brukar aldrig bli så förän jag inte har något att göra en kväll. Och ikväll... från och med nu... så behöver jag inte göra något.

Trötthet

Jag är så utled på detta.
Jag orkar inte med att flänga runt så här.
Jag behöver lugn och ro, jag behöver tid att tänka.
Men så funkar det inte i min värld som jag lever i.
I den värld som vi alla lever i nån gång.
Jag ska strax iväg igen, jag ska vara härifrån om 3 minuter, annars hinner jag inte.
Gah, människa, svara i telefon.
Varför?
Om nu bara människor kunde vara lika speedade som jag så skulle det nog gå ännu bättre.
Eller?
Nej, troligen inte. Man jag blir så trött på bristande entusiasm.
Jag är väl också trött.
Allt jag gör känns så B och förkastligt.
Varför?
Jag har tappat mitt focus.
vad har jag ätit idag?

en tallrik gröt
två koppar te
ett ägg
två minimuffins
quornbiff och potatissallad
Klockan är 12.27. Skit!
Jag måste iväg härifrån på stubinen.

Rosenrot? - bra eller?

Jag är så trött. Jag somnade inte förän... vad kan det ha varit? tre igår?
Usch.
Tog rosenrot för att stilla tröttheten något sånär.
Åt pipan med det, troligen.
Jag dör av trötthet.
Jag måste iallafall försöka sminka mig så att jag ser någorlunda ut.
Men det är inte kul det heller.
Gah.
Åh, min cosmopolitantidning! Eller Malins kanske vi får säga.
Hahhahahahaa....
Måste plugga manuset, annars är det ute med mig.
Och jag menar allvar.

Glöm aldrig vad det egentligen handlar om

Glöm aldrig bort att vara ärlig.
Annars kan du lätt hamna i en situation där du märker att du har blivit förstörd.
Och så står du där en dag, och gömmer dig bakom din syster för att inte bli sedd av en viss person som kanske, möjligen finns där i skuggorna.

Glöm aldrig bort det som du tycker är viktigast i livet.
Annars finner du dig en dag, ensam, trött, och likgiltig för allt.
Till och med dig själv.

Jag sitter i mitt stökiga rum i Ransäter, och funderar över vad som egentligen är det viktigaste här i livet.
Och så funderar jag på hur i helvete det blev så stökigt.
Jag städade ju för två veckor sen. Vad har hänt?
Och så undrar jag varför de där ögonen stirrar på mig som vanligt.
Varför tar jag inte ner bilderna?
En med de där frågande ögonen: Varför?
En med de där förebrående ögonen: Gör nåt!
En med de där leende ögonen: Du är min bästa vän.
Två såna faktiskt. Men i övrigt känns det lite... nere måste jag säga.

Världen är galen, som jag alltid sagt

Jag fattar nada.
Visst är Finland en av mina favoriter, men sen när vinner skräckrockare med fula läskiga masker schlagerfestivalen!??
Det är ju ingen SCHLAGER!!
Galenskap!
Här tror man att man är annorlunda och så jävlar är man inte det.
Nästa gång ska jag gilla nån värdelös låt som alla hatar.
Och inget i stil med VÄRDELÖSA lithauen eller hur nu idioterna stavar sitt land!
Puckat!
Galenskap!
Som sagt...
Jag ska gilla den värdelösaste, mest intetsägande låten i hela skiten.
Eller så ska jag göra som jag säger vartenda år, jag ska SLUTA titta!
Så det så.

baby-yra och blåa tankedrömmar utan lyckligt slut

En dag i tiden som idag.
Det är en lättnad att dagens titel inte gäller mig.
Allt jag behöver göra är att ta det lugnt och försöka stänga av ljuden från den skrikande ungen som är min systerdotter.
Missförstå mig inte, hon är underbar.
Men nog kan ungen skrika.

Usch för dagar som kommer och går.
Det känns som om jag griper efter grässtrån som aldrig fångas.
Något som finns framför mig kommer närmare, men det verkar... gå förbi mig.
Varför?
Tänk om tiden bara kunde gå tillbaka. Så att allt jag gjort kunde ändras.
Det finns mycket jag skulle vilja ändra på.

Alla dessa dagar, så många felaktiga beslut.
Så många felaktiga tankar, önskningar, förehavanden... Allt, som jag aldrig kan bli av med utan ständigt ligger bakom mig i ett tydligt töcken av allt och inget som blandas ihop till en stor virvel och sen snurrar runt där i mitt förvirrade inre.
Allt är ut och in och upp och ner.
Huvudet värker av skriken.
Noel är också ledsen för att hans syster är ledsen.
Jag gråter inombords av huvudvärken som egentligen inte alls beror på barnen.
Den beror på Elins egna problem.
En vacker dag ska jag ordna upp mitt liv.
En vacker dag kommer allt vara glömt och inget kommer att virvla förbi i snabb takt för att plötsligt fastna på ett närliggande fönster i min näthinna så att jag inte kan se något annat.

Iaktagelser en morgon

Mellan spår 3 och 5B på Hallsbergs tågstation den 19 maj klockan 20 över 9 en fredagsmorgon kommer en man gående. Han är klädd i kostym och ser ut som en affärsman. Med sig har han en liten rullväska i silver. En mycket liten dessutom, som ser löjligt banal ut bredvid mannen. Han går på perrongen mot spår 3 när ett X2000 kör förbi på spåret i hög fart.
Plötsligt liknar han en tidsresenär på väg genom tidsåldrarna med det framrusande tåget som bakgrund. En anakronism utanför tiden. Något som inte passar in i tiden den befinner sig i.
Jag går förbi, bort mot ingången med den höga rulltrappan som känns som en evighetsfärd varje gång jag kliver på den. Jag ser en pojke, några år yngre än mig själv stå med för stora byxor och mörkt hår. Han är blekare än vad han borde vara.
Jag gissar att han stammar ifrån Polen, eller kanske ryssland. Han ser arg ut, men det verkar bara vara en fasad.
Han verkar inte tillhöra det coola gänget, utan verkar vara en sån där smart unge, som blivit förtryckt av svagare psyken, men starkare armar och dummare intellekt.
Ett kanske tragiskt människoöde stirrar på mig med sina arga ögon.
jag sneglar upp mot rulltrappan igen och ser pojkens totala motsats. Eller ska vi kalla henne totala "visuella" motsats. För vad vet jag egentligen?
Men högst däruppe kliver en tjej i 22årsåldern på rulltrappan. Klädd i smala mörka jeans, en brun skinnliknande jacka och grön keps ser hon ut som den coolaste tjejen i klassen. En häftig Sandy i nutid som skitit i Danny och gått vidare. Det ser faktiskt precis ut så, som ett ”Jag är starkare än du-möte” (för att citera Sara Löfgren rätt). Hon går ut mot spår 3 där de föregående jag pratat om står. De bryr sig inte om henne. De känner ju henne inte, men hennes fasad som ”snygg, sexig och singel” är fastmejslad i henne.
Den polsk-ryske bleke pojken sneglar surt åt mitt håll. Men jag bryr mig inte om honom.

I mitt tilltöcknade sinne klockan halv 10 en fredagsmorgon har redan poesi skrivits ut, som blivit en berättelse om möten i mitt huvud. En samling av dessa ärketyper som irrar runt i trodda stadiga själar utan bevekelse. Men om jag skulle säga något till någon av dem så skulle de troligen se så där besvärade ut och stamma och staka sig i rösten.
Det är så det fungerar i en värld som mist sin mening, som ett gäng tomma trötta stolar runt ett bord, långt borta från något ansvar.
I en värld som inte längre behöver fungera för att få finnas till.
Där går likadana människor runt i redan utstakade mönster som alla redan sett och kan utantill och har kunnat det utantill sen tidernas begynnelse.
De som inte ens vågar kännas vid sin egen art.
En anakronism i modern tid.
Eller i forntid.
Det kvittar lika.

Om Lotta själv får välja

Idag, efter att vi hade visat runt de sökande och vi hade slagit oss ner i gräset kom vi plötsligt in på at prata om hur den perfekta blandningen av oss närvarande skulle se ut.

Lotta berättade sin lista. Hon ville ha Maddes händer, Jennas mage, Helenas rumpa, Jennifers armar, Rebeccas ansikte, Mimmis leende, Erikas bröst och mitt hår. Då skulle hon skapa den verkliga bilden av perfektion som gick att få tag på bland oss.
Vi nämnda tittade oss snabbt omkring, funderade på om det var våra bästa delar som just hade blivit utdelade.
Jag klagade på att jag tyckte hon skulle ha mina bröst istället, fast jag hade ingen bra bh idag så jag kunde inte visa upp mina bröst rariteter ordentligt. Det var säkert därför. Jag hade ingen urringad tröja.
Håret kan man ju få att se ut hur man vill! Fast jag har fint hår.

Men om vi skulle sätta ihop den här bilden av oss, vad skulle vi få då? Jag kan tyvärr inte se nån perfektion med Rebeccas ansikte och mitt hår. Eller Jennas mage och överkropp med Jennifers armar.
Skulle det inte se knäppt ut? För det vi har som är snyggt förstörs om vi sätter det på någon annan.

Den totala meningslösheten

Har ni nånsin känt sådär, att du är fullständigt värdelös?
Att du kan se en bild av det färdiga resultatet, men du kan bara inte få dig till att komma dit?
Att du försöker och försöker varje tom natt du lever, men du kommer ingenstans?
Kort sagt, att du känner dig värdelös?
Livet är så ibland. Ganska ofta faktiskt.
Alltför ofta.
Ibland känner man sig som en sten som tror att det är en fisk. Den ser alla andra fiskar simma omkring och man förstår inte varför man själv inte kan simma upp och nå ytan. Simma bort och aldrig komma tillbaka igen.

Hade ett samtal idag för övrigt med en gammal vän från min förra skola, mitt förra liv helt enkelt. (Som jag inte har lämnat men ändå inte har kvar.)
Fast vännen har jag kvar.
Vänner har man alltid med sig. Det bara känns så ibland.
Hon sa till mig att jag är en idiot.
Ja, inte dom orden så klart.
dom orden skulle hon inte använda.
Men jag håller med henne. Det är klart jag är en idiot.
Som låter allting flyta ifrån mig sådär.
Men det är inte så lätt.
Jag vet ju själv att jag aldrig ger en korekt bild av mig själv.
Gud vad folk har att lära om mig.
Ingen vet någonting om vem jag verkligen är här.
Ja, det är skönt.
Men vad de inte vet är ju att jag inte är den där glada pratkvarnen hela tiden.
Att jag inte är sådan hela tiden.
För det är jag inte.
Jag har rejäla svackor, som alla andra.
Värre än andra.

Det finns dagar som jag är hur glad som helst, men när jag stänger dörren om mitt rum så faller jag ner på golvet och gråter.
Så illa är det.
Men det är inte lätt att veta allt om alla.
Jag håller en hel del för mig själv. Det blir bäst så.
Jag kan ju inte berätta allt som tynger mig, när jag inte ens förstår alla andra själv.

Jag vet, jag är messed up, och det irriterar mig.

Finns det någon som uppnått lyckan?

Som att få nog och ta sig hem, längs med rälsen, bort från staden.
Det var så det var.
Jag undrar över allt som finns. Varför blev allt som det blev?
Jag vill inte ställa frågan egentligen.
Jag vill inte ställa frågan som varenda människa i hela världen ställer varenda dag, varje sekund, varenda minut.
Varför blev allt som det blev?
Varför är inte människorna lyckade varelser?
Varför är vi inte lyckliga utan i ständig strävan efter lyckan?
Vi är alltid på väg nånstans. Och vi hittar alla ett sätt att komma ifrån skiten en stund till. Varför kan vi aldrig vara lyckliga?
Varför måste vi söka efter något, som troligen inte finns?
Vet någon vad lyckan är?
Finns det där huset, den där kärleken och det där jobbet som du så gärna vill ha?
Finns allt som du önskar att du hade?
Självklart finns det, för någon annan. Någon som inte har kämpat like hårt som utan bara gled in på ett bananskal och sitter därför nu och parasiterar på din rättmätiga plats. Åtminstone känns det så.
I Katrineholm är allting samma sak.
Det är därför jag avskyr stället så mycket som jag gör. Allt fö ofta har jag suttit här och väntat på att få lämna helvetet för att komma hem. Någonstans.
Jag söker förändring, förnyelse, lycka.

Och finns denna lycka?
Finns det någon som har uppnått denna lycka?
Är det någon som kan gå i god för att den här lyckan verkligen finns?

Dagens matintag:
1 glas mjölk.
En flaska juice.
2 tunnbröd.
Potatis och qournbullar
Tre glas vatten
2 äpplen
Torkad frukt
Pasta med sötsursås… (jag har ingen aning vad det var..)

Dagens inköpslista
(I brist på dagens musik eftersom jag tenderar att lyssna på samma musik.)

Knäckebröd 9,50 kr
Honung 32,90 kr
Lätt&Lagom 15.50 kr
Äpplen 0,595 kg 10,65 kr
Torkad frukt 49.50 kr
Avokado 17,80 kr
Citron 4,90 kr
Bärkasse 1,50 kr

Jaha...

Så var det dags. Att åka tillbaka till verkligheten.
Ransäter, here I come.
Klockan är 05.32 en måndagmorgon.
Varför gör jag det här?

Som att gå ensam hem

Livet är som ett par ingångna skor, en vacker dag måste du klacka om dom.

Tillbaka från Daniels föreställning.
Han var lika underbar som vanligt.

Ja, och imorgon åker jag tillbaka till min egen trista verklighet. Snälla, göm mig.
Jag vet ju att jag inte platsar där. Så vad gör jag?
det är ett spel, det har det alltid varit.
Och jag spelar det så gärna, Men då får man ta det som man får.

Dagens matintag:
1 ½ tunnbröd-
1 glas juice
2 glas nån dricka
1 glas kaktus/limecider
en svamp/quornburgare (egentligen är svamp quorn, men what the hell)

Gick ut en stund med vänner.
Sattpå en krog och pratade om vad vi kommer göra nästa år.
Det slog mig att allt förändras. Allt.
Ingen stannar nånsin kvar på platsen där man var på från början.
Även jag.
Jag försökte fånga din ögonkontakt. Du var... distant...borta. som på kort.
Jag lyckades ibland, när jag stirrade på dig tills du var tvungen att vända blicken åt mitt håll. Du gjorde helst inte det.
det såg väl jag också.
Men under de korta stunderna så såg jag en fråga.
Du ställde en fråga med dina ögon. det var lika tydligt som förr.
"Känner du som jag?"
Men precis när mina ögon skulle svara så vände du bort blicken och allt försvann.
Igen.
Det är ofta det här händer.
Jag saknar dig. Jag saknar ditt leende. Jag saknar dina små sms som jag fick förr.
De är inte som förut.
Allt har blivit förändrat. Inget är som förut.
Varför då?
Minns du... minns du nyår?
Den kvällen... det var då jag förstod.
Att du och jag borde bli vi.
Vi borde. Men blev... det är en annan fråga.

VI är för messed up, bägge två.
Du för din rädsla, jag för min cynism.
Du för din cynism, jag för min rädsla.
Du för din sätt att leva, jag för mitt hopp.
Du för ditt hopp, jag för mitt sätt att leva.

Egentligen är vi lika, du och jag, men det slutar ändå på samma sätt.
Att vi går hem ensamma, var och en på varsitt håll.
Du i tankar, jag i tankar.
Drömmande, tänkande, på samma sak som vi inte har men skulle vilja få.
Mm, livet är banne mig som ett par ingångna skor.
Rätt som det är måste du klacka om dom.

Jag såg en bränd bil idag

Jag såg en bränd bil idag. En bit in, på en parkering.
Så jag cyklade fram till den, för att ta mig en titt.
Det var en ny bil. Ingen gammal skrothög. Varför hade någon bränt den?
Den var snygg, hel och ren, ja, eller var.
En gång i tiden.
Nu hade rutorna spräckts i eldens hetta, sätena hade smält och runnit . Och allt var svart. Här och där stack den gula vadden upp och gjorde bilen till en märklig liknelse med en humla.
Mitt utrop när jag såg den var allt annat än religiöst. Jag minns att jag ropade "Men va fan..." Innan jag snabbt tystade mig igen.
Det var inte min bil. Jag hade ingen aning om vems bil det var.
Så varför skulle jag bry mig?
Varför skulle någon bry sig?
Mer än bilens ägare.
Var det han som hade gjort det?
Eller var det ett gäng ungdommar som kände att de ville ha ett nytt fredagsnöje?
Vi får väl aldrig veta, antar jag.
Livet är grymt, som en bil som bränts i elden.

Bilden idag visar en bild på Daniels ben i mina älskade högklackar.
En av mina bästa vänner. Min Daniel.
Varför denna exponering av hans ben?
Jo, det beror på tre saker.
1. Han har enormt snygga ben.
2. Jag saknar honom.
3. Han har på sig mina älskade klackar som numera är försvunna.

Jag har kommit på en sak. Det finns en mening med livet.
Iallafall med mitt liv. Saker börjar sakta falla på plats igen.
Inget är som jag trodde det skulle vara.
Men en sak är säker.
Svaren på mina frågor går att nudda vid nu. De finns i närheten.
Men det känns inte bättre för det.
För det är ju inte som svaren på mina frågor.
Verkligheten alltså.
Känner nån nånsin likadant?
"Att allt man gör känns bara svart och faktiskt föga intressant..."

Ibland finner man verkligheten bakom fasaden. Och då är det inte som du tror.

Dagens matintag:
Två tunnbrödsmackor
ett glas apelsinjuice
4 ostmackor
10-bitar sushi
lite frukt i choklad
Lite godis
en kopp varm choklad

Dagens låtlista:
"Dechire" från Notre Dame de Paris (Frida skulle älska den)
"Till det sista havet" med (vem annars?) Lars Winnerbäck
"Girls of the night" från Jekyll and Hyde

Den notoriske tågkonduktören och den söta pojken

Jag sitter på tåget till E-tuna. Minding my own business så att säga. Klockan är nästan tio över 21.00, vilket var den ursprungliga tiden för tåget att gå. Men inte fan går tåget då. Why? Ingen aning. För det berättar inte de där typerna som jobbar på tåget, ett par (enligt min mening) livlösa idioter utan hopp på ett bättre liv för de har redan gett upp. Kuvade, om ni så vill.
En söt kille slänger några blickar åt mitt håll. Jag ska precis till att le när en stor fet tågtant med sur uppsyn kommer förbi när tåget äntligen börjat åka.Hon ropar med sina lungors fulla kraft (nästan så att hon spräcker mina trumhinnor) ”Nya resande!” Med sugande blick försöker hon få oss att förstå att här går det minsann inte att tjuvåka. Hon är gjord av sten. Tanten är full av beslutsamhet att få ta fast alla som vågar åka utan biljett. Och hon är säker på att hitta någon att få fast också.
Jag letar nervöst i min väska. (Fast jag har alltid koll på mina bJaha, jag sitter på tåget till E-tuna. Minding my own business så att säga. Klockan är nästan tio över 21.00, vilket var den ursprungliga tiden för tåget att gå. Men inte fan går tåget då. Why? Ingen aning. För det berättar inte de där typerna som jobbar på tåget, ett par (enligt min mening) livlösa idioter utan hopp på ett bättre liv för de har redan gett upp. Kuvade, om ni så vill. En söt kille slänger några blickar åt mitt håll. Jag ska precis till att le när en stor fet tågtant med sur uppsyn kommer förbi när tåget äntligen börjat åka.
Hon ropar med sina lungors fulla kraft (nästan så att hon spräcker mina trumhinnor) ”Nya resande!” Med sugande blick försöker hon få oss att förstå att här går det minsann inte att tjuvåka. Hon är gjord av steniljetter, van tågfarare som jag är, så jag behöver inte vara nervös egentligen)
Jag får alltså snabbt upp biljetten så tanten kan sucka med besviken blick och godkänna min blick. Hon går vidare.
Jag pustar ut, och börjar lite lugnt spela på min mobil, och funderar på att plocka fram dator. Plötsligt kommer tanten tillbaka. Hon går med sin sökande sugande blick, spänner blicken på mig. Själv bryr jag mig inte, jag har ju redan visat min biljett.
Med klampande steg går hon mot mig. Det ekar i tåget. Plötsligt stannar hon. Vid min plats. Jag bryr mig inte. Jag har ju inte gjort nåt.
Hon ser på mig en kort stund, med ett triumferande uttryck i ansiktet.
”Det var du som inte hittade din biljett va?” Säger hon sen.

Jag tittar upp. Det hade jag sannerligen inte gjort. Jag visade ju upp min biljett så exemplariskt som det går. Tanten ser bister ut. Men hon har kvar det triumferande i blicken. Hon ser ut att tänka ”haha, hon ska minsann inte komma undan, jag ska ha fast varenda en av dom, jävla tjuvåkare.”
Hon har troligen haft en dålig dag.
Jag blir hursomhelst panikslagen, och stammar lite.
”eh.. nej… jag visade ju min biljett… alldeles nyss. Jag har den här…”

Det känns som en halv evighet innan jag får fram min biljett på nytt. Nu känns det som om tanten hånskrattar inom sig. ”Fan,” tänker jag, ”vad gjorde jag av biljetten?”
Jag hittar den tillslut. Det tog egentligen inte alls så lång tid. Det gick på ett par sekunder egentligen. Tanten tappar sitt triumferande uttryck, ser ut som om luften gått ur henne. Jag ler lite skadeglatt. Tanten nästan slänger tillbaka biljetten till mig och fortsätter vidare utan en blick åt mitt håll igen. Jag ler inom mig. Haha. Där fick hon. Hennes sökande efter tjuvåkare får fortsätta. Utan laglydiga imaginära förbrytare som jag.

Jag sneglar bort mot den söta killen som sitter i hörnet. Han har försökt flirta med mig ett tag. Själv har jag låtsats som ingenting. Men jag ler lite.
Han är riktigt söt. Snygg rödbrun färg, ungefär som mig själv, med röda sneakers. Det är allt jag kan se av honom, plus hans söta leende och blickar på mig ibland.
Haha. Livet skulle inte vara någonting utan lite flirtiga blickar.
Eller livströtta kuvade tågkonduktörer med smak för att ta fast ungdomsbrottslingar.
Ibland är livet ganska okej.
När man ser det genom en skrivares ögon.

Småsaker i färg, mardrömmar i svartvitt

Alltså, fredagen den 5:e maj, år 2006.
Jag bifogar en bild på rosorna jag fick.
Jag sitter på tåget. Min vanliga syssla på veckosluten. Klockan närmar sig 20.13, och då ska jag gå av tåget. Stressad? Inte då. Jag är van vid sånt här.
En halvt färdigläst Veckorevyn ligger bredvid mig, m ed min snygga bruna espritväska som funkar utmärkt som enda väska (förutom dataväskan) när jag ska hem. Och det är så mycket roligare att åka med den än med en milwaukee-ryggsäck. (jag bryr mig inte om hur snygg min pappa tycker att den är, det enda bra jag kan se med den är att den fyller sin funktion, a.k.a den rymmer många saker.
Mina Biancostövlar (som matchar min hårfärg nästan perfekt) ligger slängda på tåggolvet, det är ju så JÄKLA varmt ute. Det hettar på kinderna och jag känner hur jag nästan svettas. Fan också. Det är så varmt att man mår illa ibland. Lyssnar på Winnerbäck, ”Vals för ingens hundar”, underbart trivsam tågresa nu sedan min resekompanjon gått av. Hon jag kallade ”den leende trista gråhåriga tanten”
Varför kallar jag henne för detta, undrar ni?
Ja, det var det hon var. Eller okej, trist, det är väl de flesta faktiskt.
Nån gång då och då. Det är bara jag som inte lyckas med det konststycket. Jag kan inte vara tråkig. Det har jag fått veta från välinformerade röster i samhället. (Okej, jag tänjer på reglerna lite här, klart att jag är tråkig ibland)

Ja just det, jag har ju fått en ny mobil. Och jag är inte helt på det klara med hur den funkar, men jag gör mitt bästa. Speciellt som jag måste skicka sms hela tiden (eller måste och måste, men jag ska) efterssom Halebops utomordentliga kunderbjudande tillåter mig att skicka gratis sms i 30 dagar. Bara jag fyllde på med 300 kronor på kortet. Det gör jag så gärna! Jag ringer upp dom ändå. Det gör jag alltid. Min mobiltelefon är min bästa vän.
(Trots att den nästan aldrig är med mig. Bara på resor eller shoppingrundor)

Hursomhelst, min smssignal måste nog ändras. Jag menar, det är inte så bra om man sitter på ett tåg och plötsligt hör upprepade busvisslingar från min sida av tåget. (Ja, vadå? Min mobilsignal är lite fjortisinspirerad) Men nu inser jag det misstaget. Min vän ”den leende gråhåriga tanten” gillade troligen inte tilltaget, så jag stängde av ljudet ett tag.

Mobilanvändandet idag är ju lite nytt för de flesta äldre i samhället. Men jag tillhör ju inte dom äldre i samhället, så jag har aldrig brytt mig om det.

Idag läste jag en bit ur en bok som fick mig att rysa.
Boken heter ”Lycka” och är skriven av en snubbe som heter Will Ferguson.
Boken handlar om en bok som hjälper människor. En självhjälpsbok som verkligen fungerar. Ja, det låter ju bra tänker ni. Ja, men om folk slutar vara intresserade av saker som mode, smink, det moderna livet, var hamnar vi då? På stenåldern? Folk ska inte vara nöjda med varandra. Vi SKA bry oss om vårt yttre. Jag skulle dö om livet blev så grått och tråkigt som det troligen skulle vara om vi alla bara blev dom som finns under allt det där sminket och stylingen.
Ja men tänk nu!
Om vi alla skulle sluta färga håret, sluta gå på salong, sluta köpa snygga kläder och sluta festa och sluta sminka oss… vad i helvete skulle vi då göra? Det är så många industrier som lever på våra svagheter. Men jag vill inte se det här som en svaghet. Jag vill se det som en tillgång. En färg i mitt liv. Jag gillar färg.
Jag gillar smink. Jag gillar kläder. Jag gillar mode. Jag önskar att jag hade mer pengar så att jag kunde använda dom mer. Gah, jag kommer drömma mardrömmar inatt.

Dagens matintag:
Frukost: Gröt och frön, bröd med ost och gurka
1 kopp kaffe
4 Falafelsaker med dillpotatisstuvning.
1 Fylld paprika
2 brödbitar
1 100grams chokladkaka med mintsmak (Det tog kanske en kvart att äta den, nu mår jag illa)
1 islatte
En hallonblåbärssmothie
Laxspett med saffransris... (Så blir det när man kommer hem)

Dagens musik:
Jäklar, jag är bara insnöad på Winnerbäck för tillfället.

En städares dagbok

2 maj -06 Tisdag
Och Internet funkar inte nu igen. Så jag tar mig friheten att lägga in dagens blogginlägg som enbart handlar om mig denna gången.
Inget att diskutera med mig själv.
Inget att irritera sig på mer än omgivningen.
(Vilken jag kan ta upp mer om imorgon)

Luften går att andas nu.
Jag har städat och lagt undan, slängt och sorterat, det är rent nu.
Jag har bytt lakan, ser hur rent det börjat bli.
De tio rosorna står ovanpå bokhyllan.
Korten och dikterna och breven sitter på väggen.
Det känns skönt nu.

Låt det blåsa.

Nu har jag bara några saker kvar att göra.

Skaka mattan
Dammsuga golvet i badrummet och i rummet.
Svabba golvet i badrummet och i rummet.
Slänga iväg papperen jag inte ska ha.
Packa ur lådorna och packa dom igen. För flytten.
Gå iväg med kläderna och tygerna från klädförrådet.
Sortera noter och sånt i pärmar.
Städa ur garderoben och lägga ut de kläder jag inte tänker använda mer nu.

Sen kommer det vara utomordentligt rent.
Som det heter.
Ansiktsmask har jag också lagt. För att få slappna av.
Det är svårt med det nu.
Jag ser upp mot rosorna igen. Dom är vackra.

Dagens låtlista:
”En söt liten flicka” av Lars Winnerbäck (Historieberättande om verkligheten)
”Blanka golv” av Lars Winnerbäck (Ungefär som jag har det för tillfället)
”Stockholms kyss” av Lars Winnerbäck (Stockholm, min själsstad. Där vill jag vara)

Har lyssnat mycket på Winnerbäck idag. Jag har ju städat. Och det har varit väldigt skönt att få det gjort. Det är rent nu.

Dagens matintag:
2 rulltårtbitar
En konstig kaka
3 koppar te
Morotsplättar eller nåt sånt med potatis
Två glas vatten
Två äpplen
Två knäckemackor
Quorngryta och ris

Är kärlek lycka?

Idag satt vi och pratade om... ingenting alls. Men vi satt där utanför expeditionen och där finns ingenting som inte går att nå.
Vi pratade om kärlek, om problem, dumma barn, och vänner.
Men kärlek är väl ändå det ämne som folk pratar om mest.
Det är alltid nåt som är fel. Finns det någon jäkla människa i denna världen som är lycklig?
jag kan vara lycklig ibland.
Jag kände en gång i tiden, inte alls länge sen nu, att jag var lycklig. Det finns mycket att vara lycklig för här i Ransäter. Jag mådde bra en kort månad. Men det var ju innan årskiftet.
Innan allt blev som det blev.
Som det är.
Som vi har det nu.

Är det någon som minns de lyckligaste dagarna i sina liv?
Jag minns två av mina lyckliga sekunder. Mina lyckliga stunder i rampljuset.
En inträffade min på 18årsdag 27 april 2004, den andra inträffade förra tisdagen. 25 april 2006.

men det är bara de dagarna jag minns, och jag vet inte om jag har kännt den lyckokänslan någonsin förut.
Och det hade inget med kärlek att göra.
Behöver man kärlek för att vara lycklig?

Jag vet inte. Mina lyckostunder var just det, korta stunder.

Men jag vet inte. Kanske fann jag lyckan förra året, i oktober, eller november kanske. Då jag kände mig lycklig. .
En kort sekund i evigheten möjligen.
Men det hade inget med kärlek att göra

Men finns den livslånga lyckan?
Måste man ha allt för att vara lycklig?

Vad söker man efter?
I sex and the city säger de att alla new yorkkvinnor söker efter ett bra jobb, en bra lägenhet och en kärlek.
Stämmer det in på alla andra också?
Eller kan man finna lyckan utan kärleken?

Jag har varit kär två gånger i hela mitt liv.
Båda gångerna gick det åt pipan. Jag avskyr nyår. Det är alltid nyåret som förstör.
Efter nyåret blir det aldrig samma sak igen.

Nästa nyår, då ska jag gå och lägga mig klockan 9, och vakna upp som att det bara var en ny dag. Inget gråtande, inget drickande, inget sökande. bara se en bra film och gå och lägga mig.
(Om ändå det vore sant som jag skriver. Om jag ändå kunde göra så.)

Då kanske jag kan behålla lyckan en kort stund till.

Dagens matintag:
Missade frukosten igen
vegetarisk soppa som liknade spya (japp, jag lovar)
vegetarisk pyttipanna
2 stekta ägg
två koppar te
en knäckemacka
två chokladrutor

Dagens låtlista:
Stockholms kyss med Lars Winnerbäck
Ingen soldat med LArs Winnerbäck
(Vad ska jag säga, har faktiskt inte lyssnat på annan musik idag)