Iaktagelser en morgon


Mellan spår 3 och 5B på Hallsbergs tågstation den 19 maj klockan 20 över 9 en fredagsmorgon kommer en man gående. Han är klädd i kostym och ser ut som en affärsman. Med sig har han en liten rullväska i silver. En mycket liten dessutom, som ser löjligt banal ut bredvid mannen. Han går på perrongen mot spår 3 när ett X2000 kör förbi på spåret i hög fart.
Plötsligt liknar han en tidsresenär på väg genom tidsåldrarna med det framrusande tåget som bakgrund. En anakronism utanför tiden. Något som inte passar in i tiden den befinner sig i.
Jag går förbi, bort mot ingången med den höga rulltrappan som känns som en evighetsfärd varje gång jag kliver på den. Jag ser en pojke, några år yngre än mig själv stå med för stora byxor och mörkt hår. Han är blekare än vad han borde vara.
Jag gissar att han stammar ifrån Polen, eller kanske ryssland. Han ser arg ut, men det verkar bara vara en fasad.
Han verkar inte tillhöra det coola gänget, utan verkar vara en sån där smart unge, som blivit förtryckt av svagare psyken, men starkare armar och dummare intellekt.
Ett kanske tragiskt människoöde stirrar på mig med sina arga ögon.
jag sneglar upp mot rulltrappan igen och ser pojkens totala motsats. Eller ska vi kalla henne totala "visuella" motsats. För vad vet jag egentligen?
Men högst däruppe kliver en tjej i 22årsåldern på rulltrappan. Klädd i smala mörka jeans, en brun skinnliknande jacka och grön keps ser hon ut som den coolaste tjejen i klassen. En häftig Sandy i nutid som skitit i Danny och gått vidare. Det ser faktiskt precis ut så, som ett ”Jag är starkare än du-möte” (för att citera Sara Löfgren rätt). Hon går ut mot spår 3 där de föregående jag pratat om står. De bryr sig inte om henne. De känner ju henne inte, men hennes fasad som ”snygg, sexig och singel” är fastmejslad i henne.
Den polsk-ryske bleke pojken sneglar surt åt mitt håll. Men jag bryr mig inte om honom.

I mitt tilltöcknade sinne klockan halv 10 en fredagsmorgon har redan poesi skrivits ut, som blivit en berättelse om möten i mitt huvud. En samling av dessa ärketyper som irrar runt i trodda stadiga själar utan bevekelse. Men om jag skulle säga något till någon av dem så skulle de troligen se så där besvärade ut och stamma och staka sig i rösten.
Det är så det fungerar i en värld som mist sin mening, som ett gäng tomma trötta stolar runt ett bord, långt borta från något ansvar.
I en värld som inte längre behöver fungera för att få finnas till.
Där går likadana människor runt i redan utstakade mönster som alla redan sett och kan utantill och har kunnat det utantill sen tidernas begynnelse.
De som inte ens vågar kännas vid sin egen art.
En anakronism i modern tid.
Eller i forntid.
Det kvittar lika.

0 kommentarer:

Journalistiskt innehåll

Höga berg och djupa dalar. Här, omkring 65 mil söder om Haparanda så finns inte sånt.I Kalmar är jorden platt. Här ryms plötsligt bara skolan, och för en före detta pokerdealer så är faktumen svåra att greppa.
.
Hur gör man egentligen för att spara pengar?
Hur beter man sig som student?
Och hur i hela friden håller man sig så uppdaterad som en journalist borde vara?
//Eligin

Made by Eligin ©