Den totala meningslösheten

Har ni nånsin känt sådär, att du är fullständigt värdelös?
Att du kan se en bild av det färdiga resultatet, men du kan bara inte få dig till att komma dit?
Att du försöker och försöker varje tom natt du lever, men du kommer ingenstans?
Kort sagt, att du känner dig värdelös?
Livet är så ibland. Ganska ofta faktiskt.
Alltför ofta.
Ibland känner man sig som en sten som tror att det är en fisk. Den ser alla andra fiskar simma omkring och man förstår inte varför man själv inte kan simma upp och nå ytan. Simma bort och aldrig komma tillbaka igen.

Hade ett samtal idag för övrigt med en gammal vän från min förra skola, mitt förra liv helt enkelt. (Som jag inte har lämnat men ändå inte har kvar.)
Fast vännen har jag kvar.
Vänner har man alltid med sig. Det bara känns så ibland.
Hon sa till mig att jag är en idiot.
Ja, inte dom orden så klart.
dom orden skulle hon inte använda.
Men jag håller med henne. Det är klart jag är en idiot.
Som låter allting flyta ifrån mig sådär.
Men det är inte så lätt.
Jag vet ju själv att jag aldrig ger en korekt bild av mig själv.
Gud vad folk har att lära om mig.
Ingen vet någonting om vem jag verkligen är här.
Ja, det är skönt.
Men vad de inte vet är ju att jag inte är den där glada pratkvarnen hela tiden.
Att jag inte är sådan hela tiden.
För det är jag inte.
Jag har rejäla svackor, som alla andra.
Värre än andra.

Det finns dagar som jag är hur glad som helst, men när jag stänger dörren om mitt rum så faller jag ner på golvet och gråter.
Så illa är det.
Men det är inte lätt att veta allt om alla.
Jag håller en hel del för mig själv. Det blir bäst så.
Jag kan ju inte berätta allt som tynger mig, när jag inte ens förstår alla andra själv.

Jag vet, jag är messed up, och det irriterar mig.