Den notoriske tågkonduktören och den söta pojken

Jag sitter på tåget till E-tuna. Minding my own business så att säga. Klockan är nästan tio över 21.00, vilket var den ursprungliga tiden för tåget att gå. Men inte fan går tåget då. Why? Ingen aning. För det berättar inte de där typerna som jobbar på tåget, ett par (enligt min mening) livlösa idioter utan hopp på ett bättre liv för de har redan gett upp. Kuvade, om ni så vill.
En söt kille slänger några blickar åt mitt håll. Jag ska precis till att le när en stor fet tågtant med sur uppsyn kommer förbi när tåget äntligen börjat åka.Hon ropar med sina lungors fulla kraft (nästan så att hon spräcker mina trumhinnor) ”Nya resande!” Med sugande blick försöker hon få oss att förstå att här går det minsann inte att tjuvåka. Hon är gjord av sten. Tanten är full av beslutsamhet att få ta fast alla som vågar åka utan biljett. Och hon är säker på att hitta någon att få fast också.
Jag letar nervöst i min väska. (Fast jag har alltid koll på mina bJaha, jag sitter på tåget till E-tuna. Minding my own business så att säga. Klockan är nästan tio över 21.00, vilket var den ursprungliga tiden för tåget att gå. Men inte fan går tåget då. Why? Ingen aning. För det berättar inte de där typerna som jobbar på tåget, ett par (enligt min mening) livlösa idioter utan hopp på ett bättre liv för de har redan gett upp. Kuvade, om ni så vill. En söt kille slänger några blickar åt mitt håll. Jag ska precis till att le när en stor fet tågtant med sur uppsyn kommer förbi när tåget äntligen börjat åka.
Hon ropar med sina lungors fulla kraft (nästan så att hon spräcker mina trumhinnor) ”Nya resande!” Med sugande blick försöker hon få oss att förstå att här går det minsann inte att tjuvåka. Hon är gjord av steniljetter, van tågfarare som jag är, så jag behöver inte vara nervös egentligen)
Jag får alltså snabbt upp biljetten så tanten kan sucka med besviken blick och godkänna min blick. Hon går vidare.
Jag pustar ut, och börjar lite lugnt spela på min mobil, och funderar på att plocka fram dator. Plötsligt kommer tanten tillbaka. Hon går med sin sökande sugande blick, spänner blicken på mig. Själv bryr jag mig inte, jag har ju redan visat min biljett.
Med klampande steg går hon mot mig. Det ekar i tåget. Plötsligt stannar hon. Vid min plats. Jag bryr mig inte. Jag har ju inte gjort nåt.
Hon ser på mig en kort stund, med ett triumferande uttryck i ansiktet.
”Det var du som inte hittade din biljett va?” Säger hon sen.

Jag tittar upp. Det hade jag sannerligen inte gjort. Jag visade ju upp min biljett så exemplariskt som det går. Tanten ser bister ut. Men hon har kvar det triumferande i blicken. Hon ser ut att tänka ”haha, hon ska minsann inte komma undan, jag ska ha fast varenda en av dom, jävla tjuvåkare.”
Hon har troligen haft en dålig dag.
Jag blir hursomhelst panikslagen, och stammar lite.
”eh.. nej… jag visade ju min biljett… alldeles nyss. Jag har den här…”

Det känns som en halv evighet innan jag får fram min biljett på nytt. Nu känns det som om tanten hånskrattar inom sig. ”Fan,” tänker jag, ”vad gjorde jag av biljetten?”
Jag hittar den tillslut. Det tog egentligen inte alls så lång tid. Det gick på ett par sekunder egentligen. Tanten tappar sitt triumferande uttryck, ser ut som om luften gått ur henne. Jag ler lite skadeglatt. Tanten nästan slänger tillbaka biljetten till mig och fortsätter vidare utan en blick åt mitt håll igen. Jag ler inom mig. Haha. Där fick hon. Hennes sökande efter tjuvåkare får fortsätta. Utan laglydiga imaginära förbrytare som jag.

Jag sneglar bort mot den söta killen som sitter i hörnet. Han har försökt flirta med mig ett tag. Själv har jag låtsats som ingenting. Men jag ler lite.
Han är riktigt söt. Snygg rödbrun färg, ungefär som mig själv, med röda sneakers. Det är allt jag kan se av honom, plus hans söta leende och blickar på mig ibland.
Haha. Livet skulle inte vara någonting utan lite flirtiga blickar.
Eller livströtta kuvade tågkonduktörer med smak för att ta fast ungdomsbrottslingar.
Ibland är livet ganska okej.
När man ser det genom en skrivares ögon.