Malmö delfinal

Malmös delfinal känns ärligt talat som den bästa hittills. Brukar det inte vara så förresten? Att den sista delfinalen är den som har de allra bästa låtarna och de allra bästa artisterna? Eller?
Aftonbladets schlagerkrönikör verkar hålla med mig. Men det kanske beror mestadels på Peter Jöbacks nummer?
Pernilla Wahlgren Är ju helt underbar, även om låten inte är den underbar så är ju hon fantastisk. Är det någon som inte minns (Ja ok, jag såg det inte, men har åtminstone hört det senare) det fyrstrukna Ciss som hon tog i Piccadilly Cirkus 1985?

Gammaldags som jag är lyssnar jag sällan på låtarna innan deltävlingen eftersom jag föredrar att höra låtarna för första gången precis som de är, utan inspelningseffekter och ljudförbättrande medel. Men den här gången gjorde jag ett undantag. För Pernillas och Peters skull.

Men Neo var inte så dålig heller. Det skulle kunna bli vem som helst som vinner faktiskt. Sibel var rätt ok med.
De är nog de här jag hejar på. Fast mest på Peter. Peter äger.

Eller nej. Peter har tillräckligt många beundrare. Jag hejar på Neo. Jag funderar till och med på att rösta på honom.

Live från radioinspelningen

Åh herregud jag känner mig nervös.
Det här programmet kommer förhoppningsvis att ge mig ett bra betyg ändå. Jag ligger i alla fall rätt i tiden enligt mitt mycket snygga och ambitiösa cirkeldiagram. Vi är nu i tjugosjätte minuten och just nu ska Pärlor hålla på. Det gör den.
I trettioandra minuten ska jag försöka prata litegrann igen. Hmm... Det ska ta två minuter.
Undrar vad jag ska säga då?
Hmmm.... Jag ligger ju en hel minut efter.
Attans. Får prata långsammare.

Nu är vi inne i trettionde minuten och om en minut måste jag börja säga något. Jag kör en namesweeper.
Det köper mig 6 sekunder. Sweet.
Nej!!!
Jag glömde namesweepern. Får ta den nu istället. Påminn mig någon!!

Jag kom ihåg namesweepern. Jag har nu endast 5 minuter kvar att prata. Hmm...
Det stämmer ju inte. Fan då.
Vad ska jag hitta på nu???
Jag måste lära mig att prata lite långsammare.
Verkligen.
Jäkla drygt det här.
Vi befinner oss i fyrtioandra minuten och jag lyssnar på paparazzi med Lady gaga. Enligt schemat ser allt bra ut, men jag saknar ju hela 4,51 minuter!!
Shitshitshit... panik i studion.
jaha, det är tänkt att jag ska prata nu i 2,5 minuter. make that three.
Men jag har ju inte så mycket att säga!!!

Jaja, nu är det över. Det blev nog ok. Usch, nu ska vi lyssna på det också.

radioinspelning

Att det ska vara så svårt att fylla ut 14 minuter med prat. jag kan ju prata om vad som helst hur länge som helst. Så jag har tagit ut en massa dumma anekdoter som jag ska berätta i mitt radioprogram. Jag tänker berätta om min kära systers tidigare internetalias. Ja alla vet vi ju vad jag pratar om. Blåbärsknäcke såklart. Eller blabarsknacke som det blir på internet. Haha.
det internetaliaset äger, Frida. Så det tänkte jag berätta om bara för att fylla ut tiden. Jag är rätt bra på att blanda ut mitt program känner jag nu. Låt oss hoppas att det kommer att bli bra sen också.
Just nu spelar jag Pärlor med Kent, och har äntligen kommit in på den delen av programmet som jag INTE har kört igenom förut. Det här ska bli intressant ska jag säga.

Jag är faktiskt livrädd för imorgon. Det kommer ju att gå... sådär. Eller kanske bättre. Det här kanske är bra. Jag måste bara lära mig att prata i en vettig takt.

Fast det kanske jag gör. Ska se när jag är klar här. Jag gör nämligen en testinspelning just nu. Visst är jag smart?

Gah vad tröttsamt det här är. Jag vill bara hem. Jag har varit här hela dagen!! Sen sisådär klockan halv 9 på morgonen. Jag sitter säkert kvar här till halv nio ikväll också. Fy fan säger jag bara.
Men snart är det över. För imorgon ska jag faktiskt spela in. Gud vad skönt.

Jag behöver faktiskt semester från det här.

Reporter, jag?

Ibland undrar jag om det här reporterlivet är något för mig. Jag menar, visst är jag intresserad och har frågor men, jag är inte den som går ut och letar efter något som händer.
Jag är inte den som skriver fantastiska intervjuartiklar heller.
Det jag kan göra egentligen är att skriva reportage. och fiktiva berättelser. Och manus. Men jag är ingen nyhetsreporter.

Men då tänker jag så här. Behöver jag vara det? Det var ju faktiskt inte därför som jag sökte hit. Men det är ändå det jag får göra. Jag vill ju pyssla med den där lite "ytligare" journalistiken inom mode och populärkultur. Recensera filmer och pjäser, skriva vad som är inne just nu och skriva krönikor likt Linda Skugge. Hennes krönikor älskar jag. Men så har jag alltid gillat Linda Skugge också.

Varför tror jag inte att jag kan bli reporter?
Ja, låt mig framföra en anekdot.
Häromdagen gick jag och min kära vän Nadia runt och försökte få intervjuer på olika ställen, efter en del misslyckanden blev vi ombedda att gå till huset över gatan och "bara knacka på vilken dörr som helst" så skulle vi få napp.
Sagt och gjort. Efter alltför lång tid hittade vi tillslut en dörr som ledde in till en korridor med världens akustik (Det ekade överallt). Vi gjorde som vi blivit tilllsagda och gick runt i huset och tillslut hittade vi en dörr som stod öppen.
Nervösare har jag väl aldrig varit (Jo, det har jag), men jag hade ju Nadia med mig så jag ville ju inte verka feg så jag öppnade dörren och klev in och fastän det kändes HELT GALET och på alla sätt fel så tog jag modet till mig och begav mig neråt korridoren till den första dörren som stod öppen. Och där satt det faktiskt en människa, och han gick med på att bli intervjuad och det blev faktiskt en väldigt bra intervju också om jag ska vara helt ärlig (Jag blir bättre på det här med intervjuer i alla fall).
Men förstå så nervös jag varit över en sån liten grej?
Det var ju ingenting.
Egentligen.
Men det är fruktansvärt jobbigt att komma in oanmäld. Så ska väl inte en reporter känna?
Jag får helt enkelt bli kolumnist eller typ redigerare. Det känns som vettiga yrken för mig.
Ja, det eller modebloggare. Men jag är ju inte en sån som orkar med att uppdatera hela tiden.

Radiomorgon

Usch. Gick upp nån gång efter sju (minns inte, jag var så trött) och for iväg till skolan med Nadia.
Idag är det dags, idag är dagen vi alla väntat på den här veckan!
(Okej, det är bara jag som har längtat, de andra har bävat för den här dagen...)
Det är idag som vi gör vår radioinspelning!
Och vad har jag gjort denna vecka?
Hmmm... ingenting faktiskt.
Jo, lite har jag gjort. Men inget som egentligen är värt att nämna.
Jag har mest suttit här och sagt ja eller nej. Och det passar mig ska ni veta!

I övrigt är jag extremt trött. Jag förstår egentligen inte vad jag gör här, men det finns väl en anledning antar jag.

Fast just nu kan jag inte göra så mycket.

Jag lutar mig istället tillbaka med min morotsjuice och hoppas på att den här timmen kommer att gå förbi relativt smärtfritt.
Sen hoppas jag att nästa timme också gör det.

Journalistiskt innehåll

Höga berg och djupa dalar. Här, omkring 65 mil söder om Haparanda så finns inte sånt.I Kalmar är jorden platt. Här ryms plötsligt bara skolan, och för en före detta pokerdealer så är faktumen svåra att greppa.
.
Hur gör man egentligen för att spara pengar?
Hur beter man sig som student?
Och hur i hela friden håller man sig så uppdaterad som en journalist borde vara?
//Eligin

Made by Eligin ©