En klar dag kan du se för evigt.

Tisdag kväll...
Så nu sitter jag hemma hos min älskling och skriver på min blogg fastän jag verkligen borde plugga lite. Men icke gör jag det.
Jag tror att det är en sorts protest mot övermakten.
Nej, okej, jag vill väl mest inte göra det bara och skjuter upp det.
Jag är bra på att skjuta upp saker. Det dröjer veckor innan jag gör något jag vet att jag borde.

Gah.

Jag vet ju att jag måste.
Men men.
Jag tycker inte om högskolan. Men jag vet att jag verkligen borde göra det.
Men jag känner inte för det.
Jag måste läsa de där kapitlena i de där böckerna.
Jag känner mig en aning stressad.
Anywho.

Det har varit en fantastiskt klar dag idag. Eller nej, men det har känts så.
Jag vet inte varför. Det har varit moln om vart annat med solen.
Så jag vet inte, det bara är en klar dag. Men ändå inte.

Idag kommer Frida hem från Göteborg.
Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite skyldig att jag inte är där.
Men så går det. Jag kan träffa henne imorgon.

boxningshandskar...

Men Emil...

Jaja. Hela hans rum pryds med boxningshandskar som han vann när vi var ute med hans vänner på tivolit. Jaja.
Nu ska jag tydligen introduceras till Starzinger.

Starzinger...

Jaja. Får se om det är något att ha.

Imorgon ska jag träffa Frida och Daniel och fika eller kanske äta lunch.
Jag saknar dom, och jag hoppas att Daniel kan stanna kvar lite längre än bara någon timme.
Och så hoppas jag att jag hinner plugga samtidigt.
Jaja, bara att få umgås med dom vore roligt. Och bra. För jag vet att de snart försvinner. Snart är de borta härifrån.
Och då blir allt här annorlunda.

"On a clear day you can see forever"

Något udda med högskolemakten

Haha.
Ska strax iväg tillbaka till högskolan igen.
Jag har för övrigt precis fått mitt snygga MDH-kort, som jag nu kan anväda till att:

1. åka till västerås gratis (TJOHO! Västerås, here I come. Shopping kallar vi det.)
2. KOmma in på skolans datasal. (As if! Jag kommer använda min egen dator.)
3. Använda som passerkort (YES! Jag kan komma in på skolan mitt i natten!)

Sen kan jag väl troligen göra mer, men jag kommer inte ihåg. det står väl på nåt papper jag har.
För övrigt ser jag till och med rätt bra ut på mitt mdh-kort.
Det är ganska roligt.
Menmen.
Jag menar, brukar jag se bra ut på kort?
Ja... tydligen.
Haha.
Tillbaka till skolan då.

Ikväll kommer syster hem. Och jag har saknat henne så. Men jag förstår, hon ville vara borta.
Fan att jag ska iväg ändå hem till Emil, men jag vet att hon blir gladare av att jag är hemma och kan prata med henne ensam på onsdag istället.
Det var nog allt.

En mörk kväll kan man se saker i skuggorna

Om jag kunde drömma...
Så skulle jag inte behöva allt det här.

Sitter i mitt rum nu, har just kommit tillbaka från några timmars körning i torshälla för att lämna av en dator och tanka och handla mjölk. Det var kul. Sitter nu och njuter av mitt nyinköpta glas med tropicanamandarinjuice. Gott.

Att köra bil ensam så här på kvällen är ganska läskigt ibland.
En helt annan grej än att ha någon bredvid sig. Jag brukar visserligen sjunga med i Winnerbäcklåtarna som spelas ur högtalarna men ändå.
Jag körde förbi östra torget i jakt på sällskap tror jag. När jag såg Fredrik (en gammal skolkompis från gökstenstiden) gå över bron kände jag mig plötsligt lite ensam där i bilen. Så jag körde upp mot konsum (jag skulle ju ändå dit) och såg efter om han kanske hade lämnat av nån kompis som jag kände vid bussen. Det hade han inte. Så jag fick glatt köra vidare ner mot hemköp (eftersson konsum var stängt) och parkera där för att sen kunna gå in och köpa den där mjölken som mina föräldrar så hett åtrådde.
Hehe.
Jag köpte mig också ett paket juice till mig själv att ha på övervåningen, men det är min hemlighet.

Shhh!

När jag sen vände tillbaka mot staden jag kallar mitt hem så märkte jag att det blivit ganska mörkt. Jag kunde inte se växelspaken, men vad spelar det för roll egentligen, jag vet ju var den sitter.
Ja, det var bara mörkt.
Jag körde förbi tuna park och körde genom den lilla rondellen borta vid tunavallen. Där ser jag plötsligt ett bekant ansikte.
Eller jag känner honom inte, och han känner fan inte mig.
Men de där dreadsen missar man inte.
Och visst, några metrar därifrån ser man det välkända fyllot med sin fyllekompis som en gång var en riktigt duktig skådespelare. Han som jag en gång tyckte var duktig.
Men inte längre. Han har liksom det välkända fyllot blivit förstörd med tiden.
Kanske har de lyckats dra med en av mina vänners forna hångelkompis?

Det verkar så. Men jag behöver inte bry mig. Så jag kör vidare, jag tror inte ens de såg att det var jag som körde. Eller så gjorde de det.
Men jag tänkte fan inte stanna.

Förtröstan och harmoni

Jag borde plugga. Jag vet.
Men det är inte alls det jag vill göra just nu. Egentligen skulle jag vilja ha Emil här.Men jag måste ju plugga (Som jag inte gör ändå om han inte är här, för han är den enda som kan få mig att åtminstone försöka bry mig om att läsa. Och det är inte vidare lätt, tro mig.)och så måste han jobba imorgon klockan 07.00. Hans nästnäst sista dag på det där stället.

Jaja. Sen kommer han att bli lite mer ledig.

Helgen var intressant må jag säga.
Jag minns inte exakt om det hände något speciellt, men ändå.

I fredags... ja, då gjorde vi väl ingenting. Pratade med Daniel i telefon litegrann på kvällen. Jag antar att han är hemma från Stockholm nu. Hoppas det. Jag vill gärna träffa honom innan han åker till gotland.

I lördags åkte ett stort gäng till Stockholm. Alltså jag och en massa människor till. Meningen var att shoppa gärnet. Det hände inte. Iallafall inte mig.
Men men.

jag handlade smink från Make up store.

En svart eyeliner, en "long lash mascara", ett helt underbart puder, en nagelfil, en concealerborste och en liten burk med små röda dekorationshjärtan i. Allt på Make up store. Så förvånas ej om Emilin (Alltså jag och Emil, som vi numera kallas av järnkretsen) kommer gående på stan med en massa små röda hjärtan i ansiktet.
Det kan hända.
Det kommer hända.
Och det har hänt.

Haha.

För övrigt. Vi åkte också bort till Emils hem där han skulle byta kläder innan vi skulle åka tillbaka och kanske gå ut och ta en drink eller se på film, (jag ville ha en White russian helt enkelt.) Det visade sig bli både och kan vi ju säga.

Födelsedagsfest för Emils syster var det ju också förresten. Emil och jag gjorde en liten visit.Där träffade jag (hör och häpna) min kära vän Emma E och hennes bror och syster. Vad kan min kära vän Emma göra på en födelsedagsfest för min pojkväns syster?
Jo, världen är mindre än man kan tro.
Hennes bror har varit tillsammans med min pojkväns syster. Och det blir bättre. Hennes bror stötte även på mig förra veckan. Vilket han lite halvberusat ursäktade sig för. Det var kul. Han var rolig.

Så, världen är mycket liten.

Min pojkväns systers före detta pojkvän som är bror till min kompis träffade Elin (jag) för en vecka sen. Där Elin (jag) fick höra att han sett henne och hennes tvillingsyster ute på torget.

Min tvillingsyster ja.
Ja... Hon verkar ha fastnat därborta i Göteborg.
Är väl lyckligare än hon var här. Och visst kan jag förstå henne. Men jag saknar henne. För jag vet ju att hon snart kommer att åka till Gotland och lämna mig här ändå. Livet är för sorgligt.
Jag hoppas att Daniel kan komma över imorgon. Det vore kul. Nog för att inte Frida kan vara här med oss, men... det får väl gå ändå. Daniel och jag får väl hitta på något. Kanske gå ner till rothofsparken.

Den här helgen har varit lite som en sista sommarvecka för mig. Det har varit helt underbart helt enkelt. Just nu vill jag inte ens tänka på att jag ska sova själv i min säng inatt. Menmen.

En strimma av ljus

Söndagen den 20/8 ville inte lägga ut det då, vet faktiskt inte varför. Kunde kanske inte.

Jag hör syster yster spela "forever young" i sitt rum nedanför mitt. Jag funderar på varför jag inte går ner och sjunger med. Iallafall sitter där ett tag. Jag skulle vilja det. Men jag vet inte om jag borde. Ibland får jag känslan att det inte är rätt tillfälle.
Vad det var hon menade i telefon igår får jag väl aldrig veta.
Det spelar ingen roll.
Mitt rum ska verkligen bli urplockat imorrn. Och jag känner ingen större saknad för det. ett rum är ändå bara ett rum. Jag ska bo i lägenheten bredvid istället, där kommer jag kunna låsa ordentligt och laga mat och ibland få känna mig som att jag hör hemma där.
Hoppas jag.

Jag vill åka till markaryd och hälsa på Line. Jag saknar karlstad nu och alla mina klasskompisar där. Jag undrar om jag kommer att kunna känna den där klasskänslan nu när jag börjar högskolan. Troligen inte.
Jag undrar också varför jag inte är på väg till London eller new York eller skåne eller vart som helst...


Varför jag inte ska nånstans.
Varför jag stannar här.
Egentligen kanske jag har svaret.
Men jag vet inte än.

Jag undrar hur det här halvåret kommer att bli. Det kommer säkert inte att bli underbart. Det kommer säkert inte att bli fantastiskt. Men jag kommer inte att behöva gå igenom det ensam.
Däremot kommer det att kännas ensamt ibland.

Igår var en härlig dag förresten. Jag fick träffa min älsklings syskon och äta kräftor med hans familj, sen åkte vi vidare till en av Emils vänner som också hade kräftskiva.
Jag kände inte en kotte. Men det var kul ändå. Fem cider och två-tre shottar senare var det dags att ge sig neråt stan tyckte alla, och Emil, som varit inte alls särskilt glad åt att gå ner på stan var plötsligt väldigt på idén. Vi åkte i en pickup eller nåt ner på stan, och sen tog vi oss bort med tivolidelen och åkte lite karusell. Det var riktigt kul.
Lite senare, när Emil hade vunnit ett gäng boxningshandskar (Ja, jag vet inte, boys will be boys som det heter” så tog vi en taxi tillbaka till Hällby.
Jag är så glad varje gång jag vaknar upp där.
På nåt sätt känns det så bra att vakna upp vid hans sida.

Ja just det, jag är upp över öronen kär. Bara så ni vet. Kärare än nånsin förut.

Jag upptäckte förresten att det på bloggportalen står att jag skriver under spalten ”Singelliv”. Vi kanske alla kan skriva under på att jag kanske inte borde skriva där.

(Som Daniel brukar säga, man ska inte vara medlem på Helgon om man inte uppfyller kriterierna. Och så ska man fan inte vara medlem på QX om man inte är homo/bi/transa eller experimentell. Haha, Daniel. Du är rolig du.)

Har bara glömt bort det. Ska ändra det alltså.

Jag vill falla fritt


Som en dröm utan känsla, som ett hopp utan tro.
Som en glädje i fjärran, men utan någon ro.

Jag kom att tänka på en text jag skrev en gång. Det var just den frasen som som hade fastnat i mitt huvud den gången och den ville aldrig försvinna förän jag skrev ner den på ett notpapper och satte toner till. Toner som skrämde mig då, men som faktiskt inte kändes så efter någon dag. Men jag minns den kvällen som igår. Jag satt i mitt favoritpianorum nr 25 i Ransäter. Jag tror faktiskt att det var precis då som det rummet blev mitt favoritrum, dit jag alltid gick sent på kvällen och sen satt till mitt i natten och spelade.

Rum nummer 25.
Tänk på det om ni ska gå på folkhögskola i Ransäter.

Jag tillbringade långa kvällar i det rummet. Tyst i min ensamhet satt jag där och spelade Winnerbäcklåtar eller något annat som jag behövde spela just då, eller helt enkelt hade en text i huvudet som behövde tonsättas.

För att jag skulle komma ihåg den lättare.

Det där rummet var mitt. Och det var inte lätt att säga farväl till det rummet. Det rum jag hade sovit i hela året hade inte alls samma kraft som det rummet hade på mig.
Och jag kommer att tänka på det ibland.

Kanske är det dumt att tänka på ett rum.
Men ändå. Ibland vill jag berätta något som jag kommit att tänka på.
Aldrig har jag varit någonstans där hela jag har känt mig lugn och det inte har spelat någon roll hur länge jag var där eller varför jag var där.
Jag kunde tillbringa så mycket tid där inne.
om jag var tvungen att gå var det oftast inte så att jag ville gå. Jag kände att jag skulle gå.
Och när jag tänker tillbaka på de där mängderna av timmarna i det rummet, så ler jag lite.
För ibland vill jag bara minnas.

Hjärnspöken som kommer och går

Ibland undrar jag hur det hela fungerar.
Hur världen fungerar.

Men det är väl bara jag.

Jag vill inte bort. Jag vill stanna här för evigt.
I detta rum.
Allt är bra här.

Om bara allt var bra för alla.
För alla de jag brydde mig om.
Om världen ändå var perfekt, hur skulle det vara då?

Kan en perfekt värld nånsin bli bra?
Men vem vill ha en perfekt värld??

Gränslös oförståelse över något så dumdristigt

Jag känner för tillfället mig ganska sammansatt.
Jag vet att jag borde städa nu, men jag känner också en sån konstig dragning till att få skriva ner något som jag inte riktigt vet vad det är.

Men jag är nog ganska hel för tillfället. Mina tankar och minnen må stå mig upp i halsen, men glädjen överskuggar allt det där jobbiga som jag har lyckats lägga undan till senare.
Allt kan tas senare.

Ibland förstår jag inte hur vissa människor tänker. Jag menar... varför skulle allt förändras nu? Större delen av mitt liv är fortfarande som det var. Jag var aldrig ensam, glöm aldrig det. Nu är jag mindre ensam. Det är skillnaden.

Det känns väl rätt hårt att bli bortglömd, att bli totalt ignorerad sådär.
Jag har lite dåligt samvete för att jag sa något, men varför skulle jag hålla tyst?

Jag förstår bara inte.

Det är svårt att samordna alltihop. Jag må vara en ganska udda person ibland. Mina kompisgäng är många numera. De gör att jag aldrig behöver vara ensam, fast de gör också så att jag måste försöka samordna tiden emellan dem.
Jag får lätt dåligt samvete för att jag inte hinner umgås med alla.
Egentligen är vi inte annorlunda.
Egentligen är det bara du och jag mot världen.
Egentligen är det så det känns.
Syster yster, hälsa på Sigge, va.

Gotland nästa.

Har just tillbringat en kväll med pojkvännen som skjutsade hem mig vid lunch idag.
Det var jättemysigt.
Nu däremot är man hemma och håller på att bli tokig på allt skrik och ropande av föräldrarna.
Vi är på väg mot Gotland, och i vanlig ordning så är ingen färdig utan måste ropa allt de säger till alla andra i hela huset och helst de på gatan i taiwan också.
Om det går så är det också bra om en spindel i sydamerika hoppar till förskrämt.
Jag fattar inte. Vad hände med "prata normalt" i det här huset??

Gud. Nej, jag måste göra klar min packning annars är det ute med mig.

Kan inte alla bara sluta?

Jo...
Jag har sett dom ofta här... och undrat vad det är för speciellt med kärleken...?

Jag undrar och vet ändå. Det är så mycket.

men ibland önskar jag bara alla andra så långt bort. Dom som har en massa problem. Dom som var som jag var en gång i tiden.
Dom som var jag en gång tiden.
Det var då.

Nu är nu.

En helt ny tid med en helt ny värld och ett helt nytt sätt att leva.
Med förebrående blickar om samma sak "Vadå, du är ju inte singel, vad bryr du dig?"

Nej, men ibland måste jag tänka som vanligt.

Och det händer när jag har varit ensam för länge. När min älskling inte sitter vid min sida.
eller någon över huvud taget.
Kul ikväll. Det var Kim avslutningsfest. Nu åker han. På fredag åker han till stockholm. Jag kommer att sakna honom. Nu är det bara resten kvar. När ska jag få tid att träffa dom igen?
Alla bara åker...
Hur många blir det kvar av det som var?

Säg varför?

Okej, den där listan med "kortleken förutspår" har jag tappat bort. Men det var bara en massa förutsägelser om vem som skulle hångla med vem, blablabla.
Och den hade ju rätt ibland. Duktig kortlek, säger jag bara.

Jag har kommit på att rom är gott. Äntligen har Frida fattat det också.
Fast visserligen är det ju så att det är hög alkoholhalt och man hinner inte fatta att man blivit full förän man är stupfull. Sedermera var jag väldigt full i förrgår.
VÄLDIGT full.
jag tror att Kim kan berätta mer om det.
Jag vägrar.
Jag har redan glömt bort det.
Nej , men titta inte på mig sådär, jag har ju inte gjort nåt dumt. Det kan alla intyga.

För övrigt har jag sett Sigurdspelen. Med nya människor som spelade mina roller. Lite fel att se dom göra det som jag alltid gjort. Jag saknar min roll som Brynhilde mer än jag kan ana. Men tjejen som hade rollen var rätt duktig. Ändå.
Jaja.
Jag behöver inte det där längre. Fast jag skulle gärna. Jag saknar gemenskapen i den gruppen vi hade för många år sen i Sigurdspelen. Nu är allt förstört.

Journalistiskt innehåll

Höga berg och djupa dalar. Här, omkring 65 mil söder om Haparanda så finns inte sånt.I Kalmar är jorden platt. Här ryms plötsligt bara skolan, och för en före detta pokerdealer så är faktumen svåra att greppa.
.
Hur gör man egentligen för att spara pengar?
Hur beter man sig som student?
Och hur i hela friden håller man sig så uppdaterad som en journalist borde vara?
//Eligin

Made by Eligin ©