Gränslös oförståelse över något så dumdristigt

Jag känner för tillfället mig ganska sammansatt.
Jag vet att jag borde städa nu, men jag känner också en sån konstig dragning till att få skriva ner något som jag inte riktigt vet vad det är.

Men jag är nog ganska hel för tillfället. Mina tankar och minnen må stå mig upp i halsen, men glädjen överskuggar allt det där jobbiga som jag har lyckats lägga undan till senare.
Allt kan tas senare.

Ibland förstår jag inte hur vissa människor tänker. Jag menar... varför skulle allt förändras nu? Större delen av mitt liv är fortfarande som det var. Jag var aldrig ensam, glöm aldrig det. Nu är jag mindre ensam. Det är skillnaden.

Det känns väl rätt hårt att bli bortglömd, att bli totalt ignorerad sådär.
Jag har lite dåligt samvete för att jag sa något, men varför skulle jag hålla tyst?

Jag förstår bara inte.

Det är svårt att samordna alltihop. Jag må vara en ganska udda person ibland. Mina kompisgäng är många numera. De gör att jag aldrig behöver vara ensam, fast de gör också så att jag måste försöka samordna tiden emellan dem.

Jag får lätt dåligt samvete för att jag inte hinner umgås med alla.

Egentligen är vi inte annorlunda.

Egentligen är det bara du och jag mot världen.

Egentligen är det så det känns.

Syster yster, hälsa på Sigge, va.