Sjungande på sånger

det står en ung man nere på gatan, du, han vandrar runt i cirklar...

Han är gammal för sin tid, men alltför ung ändå.

Se inte dit, men gråt ej, så lever du i vetskap...

att allt är bara tecken på att tiden går för

tiden bara går och går...

Så, inatt blev jag klar med den jävla hemtentamensuppgiften.
Det gick riktigt bra, jag ser den härifrån, den ligger där på köksbordet och väntar på att bli inlämnad innan klockan 16.00 idag. Jag ska väl gå dit om ett och lämna in den.
Jag känner inte riktigt för det, menmen, nu har jag ju gjort den och då måste jag ju lämna in den ordentligt också.

Jag fick en skön sovmorgon idag också.
Men det konstiga är att jag fortfarande är trött.

Jag har inte träffat Emil sen i onsdags, och det var ändå bara en kort stund.

Inte kan jag träffa honom idag heller. Men jag behöver vilan nu.
Jag behöver ta tag i allt det där som jag har låtit ligga sen hur länge som helst.

Jag ska äntligen söka de där jobben.
Jag ska äntligen sluta på högskolan.
Och jag ska äntligen få städa mitt rum.

Det är det viktigaste nu för mig.

Har ingenstans att gå.

Jag förstår inte vad som hänt med mig på senare tid.
Jag springer runt som en osalig ande, går ner på stan utan någon anledning, rör mig i cirklar runt stan för att kanske få syn på den där... jag vet inte ens vad det kallas.

Jag söker någonting och jag tror att jag kan hitta det om jag går ner på stan och vandrar runt.

"Vandrar gatorna i timmar här..."

Snart kan jag varenda gata i stan.
Jag går så mycket.

Har ingenstans att ta vägen men hundra platser att gå till.
Jag springer i affärer som jag redan kan utantill.
Jag klär mig snyggt för att folk som en gång känt mig ska titta åt mitt håll och säga "wow, hon har blivit nåt."

Det dumma är att det har jag inte.
Jag gör ju ingenting.
Jag är inte speciell.
Jag är för tillfället bara en av alla andra dumma ungdomar utan ambitioner att bli någonting.
Som pluggar för att bli nåt, men som inte vet vad.
Jag har inget mål som jag kan uppnå nu.
Jag kan inte ens försöka uppnå det nu.

Jag trodde alltid att det va utbildning som tog mig dit jag ville.
Jag vet inte om det är rätt väg.

Jag kanske saknar något.
Det har kommit upp ett namn i huvudet som aldrig vill försvinna.
Det namnet som jag alltid kommer att tänka på när inte allt är som det ska.
När jag är förvirrad och ensam och rädd för att misslyckas.
eller bara på jakt efter en vän.
Då kommer det namnet upp, men fastän jag letar med ett stirrande öga varenda gång jag går ner på stan, så finns det inte någonstans.

Varför är det alltid så, att man inte kan glömma vem man var och vad man en gång gjorde?

Varför kan man aldrig lämna sitt förflutna?

"Jag kunde se dom en gång där vid vattnet.

Allt var nog inte som det skulle va.
Tänk om jag kunde hört vad dom talat om.

För från den stunden blev det aldrig likadant."

Aldrig nånsin likadant.

Så man känner igen sig sen?

Det har varit en bra dag.
Inte bara för att jag har haft en social dag. och äntligen fått träffa några av mina vänner.
Trots att jag alltid sätts in i vår sociala grupps problem.
Jag undrar ibland, finns det stunder då andra pratar om mig?
Det är klart att det finns.
Men vad säger de?

Det är väl en annan syn på verkligheten.
Och en av samhällets undangömda regler.
Det finns så mycket regler i samhället.

Du ska hälsa på de du känner igen på gatan, men inte en expojkvän, trots att du känner honom bättre än tjejen som du råkade springa in i en gång. Likväl hälsar du på henne med ett igenkännande leende. Och hon gör likadant. Men inget mer, ngen stannar för att säga något mer.
Om du stannar för att säga något mer behöver du vilja något, annars kommer ni bara att stå där och inte säga något mer.

Är du däremot ute i skogen och det kommer någon mot dig på stigen så bör du göra en hälsande nick åt denne, Du bara gör det, du behöver inte ens tänka på det.
Trots att du aldrig sett denna person någonsin i hela ditt liv.
och aldrig kommer att se den igen.
Och om du möter honom/henne på stan så säger du fan inte hej. Inte ens en nick.
För du känner inte igen dom.

Världen är så förutsägbar.

Vad hände med samhället? Vi lever alla efter välkända regler som ingen pratar om.
Alla gör det, ingen tänker på det, ingen säger något.
Vi tittar snett på fyllot på bänken men går bara förbi.
Vi snackar om kompisen, men tycker inte att det är något konstigt med det.
Vadå, det är väl inte elakt?
Skulle man ha pratat om samma sak om kompisen var där?
Det vet vi inte.

Säger alla likadant om mig?
Vilka är alla?
Vem är vem?
Finns jag?

Dessa frågor kretsar ständigt i allas huvuden.
Men ingen säger något. Allt är döljt i samhällets självklara politik.

Allt är ett villrådigt tempel utan logik.
Men det är här vi lever. Och det är här vi stannar.
Tills tiderna har gått samman till en och spiralen har stannat.
Cirkeln måste slutas någon gång.
Ingenting kan vara för evigt.


Okej, nu ska jag bara berätta varför jag skrev så här. Jag har seminarium imorgon, och läser igenom en mycket bra bok för ändamålet, vilken får en att tänka. Detta är glömt imorgon, och min plötsliga vältalighet i språket (som jag för övrigt hämtat från högskolefascismens lära) är strax borta. Typ imorgon.
eller typ nu.
Älskar fjortisspråket.
Typ.
hah.

En sorg som ingen känner av...

Ensam.
Ensam.
Så fruktansvärt ensam.
jag orkar inte med det här längre egentligen.

Kanske är det pms, jag är alldeles för emotionellt störd för att förstå vad jag håller på med.
Men det känns som om allting går i kras.
Jag känner mig isolerad.
Jag behöver träffa mina vänner.
Problemet är att jag inte vet var dom finns längre.

Problemet är att jag känner mig totalt bortgjord och svag.
Jag vill inte vara så här känslig, och jag bannar mig själv för att jag inte är stark nog att klara mig själv.

Jag undrar varje dag, känner dom samma saknad som jag?

Jag önskar att svaret var ja, men jag känner på mig (antagligen, förhoppningsvis en ondskefull röst i mitt huvud) att dom inte saknar mig längre. att de har gått vidare.

Att de bara ser mig som en något att säga hej till ibland, och sen säga "Hur mår du?" och säga "ja, det var kul att träffas, det får vi göra om nån gång." och sen ses vi inte mer på 3 månader, sen 5 månader, sen ett år, och sen, är jag för alltid bortglömd. Kanske minns man mig ibland, som den där som man tyckte om men som man på nåt sätt bara "gled ifrån".

Den stämpeln oroar jag mig varje dag för att få.

"Det kommer bli mycket lättare när jag har åkt" hörde jag dig säga en dag med ett sorgset leende. Jag visste det redan då, att du hade fel.

Du kunde inte ha mer fel.

Du vägrade tro på mig, du vägrar ännu.

Mer fel än man kan ana.

Jag tänker på de där dagarna ibland, så nära men ändå så lång borta, de där dagarna vid lekplatsen.

Jag såg en film från ännu längre sen, som vi spelade in där.

I detta nu känner jag mig så fruktansvärt ensam.

I ett mörkt rum som jag drömmer om att lämna och flytta ifrån.

Långt långt bort.

Jag vill så gärna åka bort.

Jag vill inte vara här nu.

Jag vill vara någonannanstans.

Och jag vet inte hur jag ska göra.

Jag vet bara att det är försent för att göra något vettigt.

Bergamottolja och ballerinalook

Jag har gett mig själv en make over.
Eller snarare bloggen.
Och mig själv.
Och bloggen.

Jag ser lite ut som en ballerina i uppsatt hår faktiskt. Ni vet, med en stram knut och utan synlig bena. Inget smink men snygga plockade ögonbryn.

Mamma har gett mig massageolja med doft av Bergamott. Den funkar både på män och kvinnor, säger hon.

Okej??

Och med detta menar hon... vad?
Jaja. Jag tyckte den luktade riktigt gott iallafall. Har redan maserat mina värkande och snustorra fötter med den. Det gick åt en del. Och tog en stund. Men nu är mina fötter lite finare än förut. Och mjukare.

Hmm... Det här kanske inte intresserar...

Ursäkta. Jag är lite seg så här tidigt på morgonen.
Morgonen? Natten menar jag väl?
Sent eller tidigt?
Morgon eller kväll?
Natt eller dag?

Hmm.. det är svårt att hålla koll på allt.

Mitt vänstra ögonbryn är inte lika snyggt som mitt högra. vad jag ska göra åt det har jag ingen aning om. Men nåt vore att föredra.

Usch, jag är trött.

Jag ska hem till Emil en någorlunda anständig tid imorgon.
Så jag måste gå och lägga mig.
Funderar på att smörja in mitt ansikte med bergamottoljan för att få lite fukt i det. Åtminstone i pannan. Pannan brukar vilja ha olja.
Men har jag oljig panna? Nix.

Jag har inget oljigt ansikte alls. Mitt ansikte är snustorrt.
Med undantag för näsvingarna.

Oh my God, Elin, du snackar en massa skit igen.

Ajdå.
Bäst vore att avrunda. Jag behöver ändå en stunds sömn.
Quesadillas.
Vad betyder det? Är inte det nån sorts mat?? Och varför har jag det i huvudet?

Därför att du är konstig.

Jo, jag vet.

Quesadillas då.
gah, jag vet inte ens vad det betyder. Och inte varför jag säger det. Det bara finns där. Tony kanske har rätt. Jag är konstig.


Mitt samvete Tony, jag har väl berättat om honom?

src="http://www.bloggportalen.se/BlogPortal/view/Statistics?id=129" />

Nytt att hitta.

Så, jag fick en idé häromdan. Så jag började lägga upp bilder med serietexter.Rätt kul faktiskt. Så... jag har skaffat en ny bloggdel i min fantastiska marknad av bloggar (Haha, det vill säga två stycken med helt olika innebörd) Okej, det är ingen marknad av bloggar. Det är två bloggar i en.
Ja, min andra blogg "bilder som betyder något" kändes för sentimental.
Vilket resulterade i att jag aldrig skrev i den. Så den försvann. Den gynnade ju varken er eller mig. Då får man kasta ut det. Ett litet talesätt jag har.

Nu hittar ni den nya bloggen på följande adress.

www.kulenligtmig.blogspot.com

Där kan ni kolla in mina och mina vänners snedsteg på kort.
Eller snarare mina vänners och mina korrigerade snedsteg.

Alltså: Inget som står min nya blogg är verkligen sant. Jag har helt enkelt sett på en bild, tänkt: ”hm, undrar vad de tänker här…” och sen lagt en bildtext utifrån det.

Japp. That's it.

Nu ska jag sova. Jag vill dö vacker.
Och jag är så trött att jag skulle kunna dö.

Vill inte känna Spindelkvinnans kyss...

Vill du?

(Skaffa den. Spindelkvinnans kyss är en bra låt.)

Det var vi, baby, som var de lyckliga.

Känner mig lite "scatterminded", vad nu det kan betyda.
Men det kändes som rätt ord att använda.
Hmm.
I lördags var det parmiddag med en massa folk. Orka räkna upp dom. Men det var kul. Vi spelade TP (Tjejerna mot killarna) och killarna vann. Tyvärr. Fast dom fick alla lätta frågor.
Gah, jag kräver revanch.
Folk åkte väl hem nån gång vid tolvtiden.
Och Emil och jag har en massa rester kvar i kylen som jag har ätit till lunch i två dagar nu,
(Vi köpte 1,6 kilo kött och klantarna åt upp det. I don't get it. Mycket mindre köpte vi ju åt tjejerna. det vill säga quorn. Klantar)

Jag vet inte riktigt vad jag har gjort de här dagarna. En kort resume kanske skulle sitta fint?

Söndag: Emil och jag vaknar vid niotiden eller nåt. Går inte upp förän typ två eller kanske tolv. Gör absolut ingenting på hela dagen. Lägger över lite bilder bara från kvällen innan på min dator. Emil åker hem på kvällen till förmån för att jag ska få plugga på måndag.

Måndag: Jag går upp vid tolv eftersom hon försov sig något enormt. Suck. Emil frågar om jag vill fika. jag säger trött nej, eftersom jag inte orkar. Emil kommer över istället över med take-awaylatte och en påse vingummin. Den mannen har ett hjärta av guld.
jag försöker plugga lite, vilket resulterar i att jag inte orkar mer och nästan somnar. börjar titta på "Two and a half men" istället och klockan rinner iväg. Suck.

Tisdag: Springer iväg till skolan för att gå på en otroligt intressant föreläsning med en riktigt duktig föreläsare. Trevligt, äntligen nåt kul på den här skolan.
I övrigt känner jag mig ständigt utanför eftersom jag inte bryr mig om skolan speciellt överdrivet. Gör ännu en planering att sluta alltså.
Emil kommer över vid tretiden när jag är klar och vi åker hem till honom. Fast snart ringer pappa och ber mig komma hem för att vakta Noel en stund medan han sticker ner till jobbet. Jaja. Jag sover ändå bra i min egen säng. Emil och jag åker hem till mig och går och lägger oss tidigt. Redan vid tio. Fast vi somnar ju inte i tid. Den mannen har en förmåga att hålla mig vaken.

Onsdag: Vi går upp svintidigt. Redan halv sju ringer klockan och jag går mekaniskt upp och duschar. Suckar över den tidiga morgonen, men idag är det jobbdag. Jobbar från 07.30 till 14.00, sen ger jag upp och frågar Ilar om jag kan sluta för dagen, eftersom det inte finns något vettigt att göra. Han håller med och låter mig gå för dagen.
Väl hemma äter jag en vegetarisk tacco med lök, ost, quorn och nån salsasås.
och dricker mängder av apelsinjuice. Whatever.
Johan och Pierre ringer mig och övertalar mig att följa med på kryssningen. Jag säger till dom att boka in mig eftersom det är så billigt. Jag överlever. Sen får vi se om jag följer med eller inte. Men troligen gör jag det för Fridas skull.

Vad ska jag göra mer denna ljuvliga dag?
(Tony suckar djupt. Ljuvlig är kanske ett undantag) Inte ett dugg. Funderar på att åka och shoppa nånstans bara för att. Fast svaret är enkelt. PLUGGA.

Suck.

I'm the busiest girl in Manhattan. jaja, okej. Eskilstuna.

Gnistrande spegel

När du sitter och blåser på en iskall kopp cola för att få den enklare att dricka (som du gör med en kopp varm choklad) så har det gått för långt.
Varför sitter jag då med en iskall kopp cola trots att jag fryser ihjäl av att bara blicka på den?
Därför.
Det är principen som räknas.
Jag känner mig ensam utan att vilja vara med någon.
Jag känner mig omringad utan att se en enda människa.
Jag känner mig kall fastän solen skiner.

Fast det gör den inte längre.
Det var länge sen solen sken. Nu regnar det bara.

Jag är trött på mitt hår. Jag är trött på att det inte kan vara lika fint som hos frisören.
Jag funderar då och då på att bli hårstylist. Men jag är för gammal. Jag är för gammal för att leva, för ung för att dö.
Nagelteknolog känns faktiskt som ett yrke för mig då och då.
Kanske i mitt nästa liv kan det fungera.

Nu ligger Emil i min säng. Han var inte här förut.
Det känns som om jag bara glömde honom, men jag bad honom komma hit.
Det är så skönt att inte vara ensam ibland.
Trots att det är det enda som sätter dig fri.

Har du sett någon som henne förut?
Se hur hennes ögon blänker, det är tårar som letar sig ut.
Hon gräver sig en grop ibland som ingen kliver i.
Men det är ändå där hon står tills kylan biter i.

Mitt samvete Tony gör sig hörd.
Kanske skall du inte skriva så.

Döpt efter min gamla barndomslåtsasvän, Tonny. Tonny var en träplanka med armar som var spikade på hans kropp. Hans ögon och mun var målad med kritor.
Men Tony finns inte i fast form. Jag kände bara att jag ville döpa honom. Han är ju ändå alltid med mig. Lika bra att personifiera honom.

Jag vet, kanske är det barnsligt. Men då får du säga det till mitt ansikte.

Håll käften Tony. Du behöver inte vara här.

Jag bör nog aldrig komma hem.
Jag ska nog aldrig hitta hem...
Fast jag vill aldrig ha ett hem...

Så det var så här det blev

Jag sitter ensam på mitt rum. Jag behöver vara ensam.
Lämnade in tentan för ca 2 timmar sen, och för ett tag sen kände jag mig rätt bra.
Trött, väldigt trött. Det är därför jag inte har ringt till dig, Emil.
Jag orkar inte riktigt, jag är så trött. Men jag kan inte sova.

HÖgskolan har för övrigt ett väldigt fascistiskt system i SCB-lokalerna. Vill du in till en dator så får du fan dra dit kort och skriva in din kod femhundraåttio gånger.
Och ska du ut ur rummet får du fan slänga igen dörren innan 30 sekunder gått, För om den tiden hinner gå är du körd.
Då går larmet.
Yes. De litar på folk här.





Varför glömmer du bort mig?
Det förvånar mig mer än du tror, sårar mig mer än du tror.








varför glömmer folk att jag är skörare än ni tror?
Kanske inte så lätt att minnas alla gånger.
Det är bara det, att du om någon borde veta.



Så livet är verkligen som ett par ingångna skor.
Helt oväntat, från klar himmel, så måste du klacka om dom.

Vackert sjunger den som längtar

Nu har jag gjort vad jag kan, nu finns ingenting kvar.

Så var man äntligen klar med den jävla kritikskiten av nån värdelös vetenskaplig artikel. Jag har ingen aning om jag kommer att få godkänt men nu bryr jag mig ärligt talat inte längre. Jag har gjort vad jag kunnat, jag har verkligen gjort mitt bästa.
Om inte det räcker, så kan jag tyvärr inte göra mer.
Så är det.

Jag måste sova. Har sovit en kanske 5 timmar inatt. Bara för att jag ville se på OC.

Kul. KUL. menmen.

Jag har fått tillbaka min längtan efter att skriva pjäser. Kanske är det det ideliga lyssnandet på Bloodbrothers som gav mig lusten att göra egna verk igen. Ett uppslag har jag också hittat, som vanligt är det ur mitt eget perspektiv. Och nej, det har inget att göra med högskolan. Inte för att det inte skulle vara intressant…
Fast inte ur mitt perspektiv. Det skulle bara bli ett påhopp om högskolornas ambition att förvandla alla studenter till perfekta akademiker.
Och att inte framhålla elevernas egna skrivsätt, det som är det intressanta och själva essensen av elevens personlighet. Nejnej, här ska allt skrivas exakt likadant, efter modeller som SKA FÖLJAS.
Nej, det här är inget för mig.
Jag är ämnad för något annat, och det är inte högskolan.
Konstnärlig i själen vill jag inte förstöra mitt egna uttryckssätt. Mitt sätt att skriva är mitt eget, (på ett otroligt vardagligt sätt) och skall så förbli.
Låt mig bara vara en kanal på radion som du kan stänga av.
Jag står ut med det. Så länge jag slipper vara en av dom som man suckar åt i tidningen och bläddrar vidare för att läsa serierna. Säg då hellre att jag är en serie som aldrig slutar. En saga kan vi kalla det.

En saga utan lyckligt slut

Men med ett alltför komiskt innehåll. Kanske inte speciellt väl redovisat på senare tid. Men om man bara försöker läsa mellan raderna så går det. Mina texter må vara alldeles för sorgsna på senare tid. Men som sagt. En saga utan lyckligt slut.
Det är bara ett nytt tecken på att tiden går.

Men du vet, att om du korsar fingrarna och räknar från ett till tio, så kan du resa dig upp från marken igen. Det spelar ingen roll, för allt är bara en lek.

Tack till alla dom

Det känns lite bättre dock.
Du, glöm inte bort att du inte är värdelös.
Men du behöver ju bara lite hjälp då och då.

Tack Annelie för hjälpen. Jag hoppas jag ska kunna sammanställa detta nu på ett bra sätt. Jag behövde nog någon som kunde hjälpa mig att peka ut felen.

Och jag måste tvätta håret. My god, jag ser ju helt knäpp ut.

Tack Emil som lånade ut tvättmaskinen. Jag behövere rena kläder. Imorgon ska vi tydligen få en tvättmaskin. Den ska väl bli installerad och sådär också, så det dröjer alltså innan den börjar funka. Men jag klarar mig, jag har ju redan tvättat. Bra.

Glöm inte bort, glöm inte bort, glöm inte bort...

Fortsätta plugga var det.

Det skulle inte vara fel att sova.

Varför jag lägger in bilder med konstiga färger? kalla mig unik.
Kalla mig för något annat.
Jag har ingen aning.

Som du sa, det är dags att dra.

Ni kanske har hört talas om mitt senaste fynd på shoppingturen.En liten svart bok.I den står det allt. Små historier som världen.Självklart är det jag som fyller sidorna.Idag fyllde jag den med något som fick mig att känna mig gammal.
Ett kapitel ur denna bok lyder alltså ungefär så här.

"Åkte bussen hem till Emil.
Bakom oss sitter ett gäng
13-14åringar och pratar högljutt.
"Du liknar ju en av tvillingarna!"
Ropar en plötsligt.Jag hajar till.
Vad var det han sa? Nog har jag hört
något liknande förut. Ja, jag känner
igen mig. Så nu finns det de nya
"tvillingarna". Det finns väl en ny tid för allt.
Det kanske är så att allt går igen.
Kanske kan jag få se mig själv om ett
par år igen, och minnas. Du är aldrig unik.
Tyvärr. "

Med detta vill jag säga... att ingenting är beständigt. En dag är det inte du dom talar om. En dag är du bara en åskådare till din egen olycka. En dag är du bara någon som känner igen dig.

Är jag avundsjuk? Drömmer jag mig tillbaka till barndomens problem och lättsamma dagar? Inte en chans.

Snarare har jag väl fått perspektiv. Till slut.

En liten fin text kanske, för att illustrera hur värdelös jag är när det gäller att fokusera. Imorgon ska jag väcka Emil vid åtta. Men det vet han inte än. MOAHAHA!

"Glöm inte bort att du är värdelös och illa omtyckt för den du är. Glöm inte bort att du är värdelös. Det är väl inget mer med det?"

hon tog min hand i sin och sa "det var värst vad det var synd om dig idag?"

Minimum zeit

So I'm bored to death.
Måste göra klart den kritiska skitgranskningen. Jag börjar få panik allvarligt talat.
Gah.
Imorgon ska jag iallafall till skolan och få ordning på grupparbetet.
Men ändå.

Försöker le lite.

Hah.

Ska se på take the lead med underbara antonio banderas nu. Orkar verkligen inte pyssla med den andra skiten nu. jag får ta den inatt.

Så, sitter alltså här utan pennan i hand.
Min dator är för högt upp för att jag ska kunna effektivisera min skrift. Damn.
Där ovanför ser vi alltså en fin bild på mig för övrigt.

Ute i vimlet.

Ikväll har vi alltså varit ute med några trevliga figurer. Och kom hem cirka kvart i fyra. Men what the hell.
Dessa personer är:

Jimmy. 19 år. Känd här i stan för sina underbara byxor. Men tyvärr stack han hem rätt tidigt.















Johan: 21 år. Pierres bästa vän (fridas lilla älskling) och Emils och min roadtrippkompis. Alltid glad, alltid på jakt.
















Kim: 20 år. Ständigt "salongsberusad" på krogen. Vi kan kalla det redlöst full. Men vi älskar honom ändå.
















Övriga... Min kära kusin Göran (21 år) är äntligen tillbaka i stan. Så han följde med ut. Det är alltid roligt när han är med. Vi hade svinkul.
Markus, 20 år, klasskompis från gymnasiet till Jimmy och Kim. Har bott hemma hos Kim under ett år och finns som bild i min plånbok.
Emma, Jimmy och Kims kompis, känner henne inte så väl men träffade henne på rothofsparkenfesten vi hade en vecka innan midsommar.

Och sen var det väl några mer, men vem har orkat nyktra till?

Vi var på hyttan från början. Det var roligt. Sen satt vi på perongen ett tag och Kim var ganska onykter om man säger så. Jimmy och Ken (Kims bror) stack redan när vi gick från Hyttan vid ett-tiden. Nåväl. Vi gick till Phoenix senare och tog lite strips.
Gah, jag kommer sova gott ikväll. Hoppas jag.

Emil står i badrummet. Själv somnar jag snart.
Få se, jag har druckit för mycket ikväll..
3 white russian.
1 Fidel Castro
1 glas vin.

Jag borde ha däckat, ärligt talat. Gah. Jaja, full är väl trevligt. Jag måste sova.

Åh... hur Emil och jag ser ut för tillfället? Ingen aning, men jag misstänker att det är nåt sånt här. I ett rosaglittrande skimmer. (Metallicrosa, precis som hans mobil.)