En sorg som ingen känner av...

Ensam.
Ensam.
Så fruktansvärt ensam.
jag orkar inte med det här längre egentligen.

Kanske är det pms, jag är alldeles för emotionellt störd för att förstå vad jag håller på med.
Men det känns som om allting går i kras.
Jag känner mig isolerad.
Jag behöver träffa mina vänner.
Problemet är att jag inte vet var dom finns längre.

Problemet är att jag känner mig totalt bortgjord och svag.
Jag vill inte vara så här känslig, och jag bannar mig själv för att jag inte är stark nog att klara mig själv.

Jag undrar varje dag, känner dom samma saknad som jag?

Jag önskar att svaret var ja, men jag känner på mig (antagligen, förhoppningsvis en ondskefull röst i mitt huvud) att dom inte saknar mig längre. att de har gått vidare.

Att de bara ser mig som en något att säga hej till ibland, och sen säga "Hur mår du?" och säga "ja, det var kul att träffas, det får vi göra om nån gång." och sen ses vi inte mer på 3 månader, sen 5 månader, sen ett år, och sen, är jag för alltid bortglömd. Kanske minns man mig ibland, som den där som man tyckte om men som man på nåt sätt bara "gled ifrån".

Den stämpeln oroar jag mig varje dag för att få.

"Det kommer bli mycket lättare när jag har åkt" hörde jag dig säga en dag med ett sorgset leende. Jag visste det redan då, att du hade fel.

Du kunde inte ha mer fel.

Du vägrade tro på mig, du vägrar ännu.

Mer fel än man kan ana.

Jag tänker på de där dagarna ibland, så nära men ändå så lång borta, de där dagarna vid lekplatsen.

Jag såg en film från ännu längre sen, som vi spelade in där.

I detta nu känner jag mig så fruktansvärt ensam.

I ett mörkt rum som jag drömmer om att lämna och flytta ifrån.

Långt långt bort.

Jag vill så gärna åka bort.

Jag vill inte vara här nu.

Jag vill vara någonannanstans.

Och jag vet inte hur jag ska göra.

Jag vet bara att det är försent för att göra något vettigt.