Vackert sjunger den som längtar

Nu har jag gjort vad jag kan, nu finns ingenting kvar.

Så var man äntligen klar med den jävla kritikskiten av nån värdelös vetenskaplig artikel. Jag har ingen aning om jag kommer att få godkänt men nu bryr jag mig ärligt talat inte längre. Jag har gjort vad jag kunnat, jag har verkligen gjort mitt bästa.
Om inte det räcker, så kan jag tyvärr inte göra mer.
Så är det.

Jag måste sova. Har sovit en kanske 5 timmar inatt. Bara för att jag ville se på OC.

Kul. KUL. menmen.

Jag har fått tillbaka min längtan efter att skriva pjäser. Kanske är det det ideliga lyssnandet på Bloodbrothers som gav mig lusten att göra egna verk igen. Ett uppslag har jag också hittat, som vanligt är det ur mitt eget perspektiv. Och nej, det har inget att göra med högskolan. Inte för att det inte skulle vara intressant…
Fast inte ur mitt perspektiv. Det skulle bara bli ett påhopp om högskolornas ambition att förvandla alla studenter till perfekta akademiker.
Och att inte framhålla elevernas egna skrivsätt, det som är det intressanta och själva essensen av elevens personlighet. Nejnej, här ska allt skrivas exakt likadant, efter modeller som SKA FÖLJAS.
Nej, det här är inget för mig.
Jag är ämnad för något annat, och det är inte högskolan.
Konstnärlig i själen vill jag inte förstöra mitt egna uttryckssätt. Mitt sätt att skriva är mitt eget, (på ett otroligt vardagligt sätt) och skall så förbli.
Låt mig bara vara en kanal på radion som du kan stänga av.
Jag står ut med det. Så länge jag slipper vara en av dom som man suckar åt i tidningen och bläddrar vidare för att läsa serierna. Säg då hellre att jag är en serie som aldrig slutar. En saga kan vi kalla det.

En saga utan lyckligt slut

Men med ett alltför komiskt innehåll. Kanske inte speciellt väl redovisat på senare tid. Men om man bara försöker läsa mellan raderna så går det. Mina texter må vara alldeles för sorgsna på senare tid. Men som sagt. En saga utan lyckligt slut.
Det är bara ett nytt tecken på att tiden går.

Men du vet, att om du korsar fingrarna och räknar från ett till tio, så kan du resa dig upp från marken igen. Det spelar ingen roll, för allt är bara en lek.