Så man känner igen sig sen?

Det har varit en bra dag.
Inte bara för att jag har haft en social dag. och äntligen fått träffa några av mina vänner.
Trots att jag alltid sätts in i vår sociala grupps problem.
Jag undrar ibland, finns det stunder då andra pratar om mig?
Det är klart att det finns.
Men vad säger de?

Det är väl en annan syn på verkligheten.
Och en av samhällets undangömda regler.
Det finns så mycket regler i samhället.

Du ska hälsa på de du känner igen på gatan, men inte en expojkvän, trots att du känner honom bättre än tjejen som du råkade springa in i en gång. Likväl hälsar du på henne med ett igenkännande leende. Och hon gör likadant. Men inget mer, ngen stannar för att säga något mer.
Om du stannar för att säga något mer behöver du vilja något, annars kommer ni bara att stå där och inte säga något mer.

Är du däremot ute i skogen och det kommer någon mot dig på stigen så bör du göra en hälsande nick åt denne, Du bara gör det, du behöver inte ens tänka på det.
Trots att du aldrig sett denna person någonsin i hela ditt liv.
och aldrig kommer att se den igen.
Och om du möter honom/henne på stan så säger du fan inte hej. Inte ens en nick.
För du känner inte igen dom.

Världen är så förutsägbar.

Vad hände med samhället? Vi lever alla efter välkända regler som ingen pratar om.
Alla gör det, ingen tänker på det, ingen säger något.
Vi tittar snett på fyllot på bänken men går bara förbi.
Vi snackar om kompisen, men tycker inte att det är något konstigt med det.
Vadå, det är väl inte elakt?
Skulle man ha pratat om samma sak om kompisen var där?
Det vet vi inte.

Säger alla likadant om mig?
Vilka är alla?
Vem är vem?
Finns jag?

Dessa frågor kretsar ständigt i allas huvuden.
Men ingen säger något. Allt är döljt i samhällets självklara politik.

Allt är ett villrådigt tempel utan logik.
Men det är här vi lever. Och det är här vi stannar.
Tills tiderna har gått samman till en och spiralen har stannat.
Cirkeln måste slutas någon gång.
Ingenting kan vara för evigt.


Okej, nu ska jag bara berätta varför jag skrev så här. Jag har seminarium imorgon, och läser igenom en mycket bra bok för ändamålet, vilken får en att tänka. Detta är glömt imorgon, och min plötsliga vältalighet i språket (som jag för övrigt hämtat från högskolefascismens lära) är strax borta. Typ imorgon.
eller typ nu.
Älskar fjortisspråket.
Typ.
hah.