Har ingenstans att gå.

Jag förstår inte vad som hänt med mig på senare tid.
Jag springer runt som en osalig ande, går ner på stan utan någon anledning, rör mig i cirklar runt stan för att kanske få syn på den där... jag vet inte ens vad det kallas.

Jag söker någonting och jag tror att jag kan hitta det om jag går ner på stan och vandrar runt.

"Vandrar gatorna i timmar här..."

Snart kan jag varenda gata i stan.
Jag går så mycket.

Har ingenstans att ta vägen men hundra platser att gå till.
Jag springer i affärer som jag redan kan utantill.
Jag klär mig snyggt för att folk som en gång känt mig ska titta åt mitt håll och säga "wow, hon har blivit nåt."

Det dumma är att det har jag inte.
Jag gör ju ingenting.
Jag är inte speciell.
Jag är för tillfället bara en av alla andra dumma ungdomar utan ambitioner att bli någonting.
Som pluggar för att bli nåt, men som inte vet vad.
Jag har inget mål som jag kan uppnå nu.
Jag kan inte ens försöka uppnå det nu.

Jag trodde alltid att det va utbildning som tog mig dit jag ville.
Jag vet inte om det är rätt väg.

Jag kanske saknar något.
Det har kommit upp ett namn i huvudet som aldrig vill försvinna.
Det namnet som jag alltid kommer att tänka på när inte allt är som det ska.
När jag är förvirrad och ensam och rädd för att misslyckas.
eller bara på jakt efter en vän.
Då kommer det namnet upp, men fastän jag letar med ett stirrande öga varenda gång jag går ner på stan, så finns det inte någonstans.

Varför är det alltid så, att man inte kan glömma vem man var och vad man en gång gjorde?

Varför kan man aldrig lämna sitt förflutna?

"Jag kunde se dom en gång där vid vattnet.

Allt var nog inte som det skulle va.
Tänk om jag kunde hört vad dom talat om.

För från den stunden blev det aldrig likadant."

Aldrig nånsin likadant.