Som du sa, det är dags att dra.

Ni kanske har hört talas om mitt senaste fynd på shoppingturen.En liten svart bok.I den står det allt. Små historier som världen.Självklart är det jag som fyller sidorna.Idag fyllde jag den med något som fick mig att känna mig gammal.
Ett kapitel ur denna bok lyder alltså ungefär så här.

"Åkte bussen hem till Emil.
Bakom oss sitter ett gäng
13-14åringar och pratar högljutt.
"Du liknar ju en av tvillingarna!"
Ropar en plötsligt.Jag hajar till.
Vad var det han sa? Nog har jag hört
något liknande förut. Ja, jag känner
igen mig. Så nu finns det de nya
"tvillingarna". Det finns väl en ny tid för allt.
Det kanske är så att allt går igen.
Kanske kan jag få se mig själv om ett
par år igen, och minnas. Du är aldrig unik.
Tyvärr. "

Med detta vill jag säga... att ingenting är beständigt. En dag är det inte du dom talar om. En dag är du bara en åskådare till din egen olycka. En dag är du bara någon som känner igen dig.

Är jag avundsjuk? Drömmer jag mig tillbaka till barndomens problem och lättsamma dagar? Inte en chans.

Snarare har jag väl fått perspektiv. Till slut.

En liten fin text kanske, för att illustrera hur värdelös jag är när det gäller att fokusera. Imorgon ska jag väcka Emil vid åtta. Men det vet han inte än. MOAHAHA!

"Glöm inte bort att du är värdelös och illa omtyckt för den du är. Glöm inte bort att du är värdelös. Det är väl inget mer med det?"

hon tog min hand i sin och sa "det var värst vad det var synd om dig idag?"