Gnistrande spegel

När du sitter och blåser på en iskall kopp cola för att få den enklare att dricka (som du gör med en kopp varm choklad) så har det gått för långt.
Varför sitter jag då med en iskall kopp cola trots att jag fryser ihjäl av att bara blicka på den?
Därför.
Det är principen som räknas.
Jag känner mig ensam utan att vilja vara med någon.
Jag känner mig omringad utan att se en enda människa.
Jag känner mig kall fastän solen skiner.

Fast det gör den inte längre.
Det var länge sen solen sken. Nu regnar det bara.

Jag är trött på mitt hår. Jag är trött på att det inte kan vara lika fint som hos frisören.
Jag funderar då och då på att bli hårstylist. Men jag är för gammal. Jag är för gammal för att leva, för ung för att dö.
Nagelteknolog känns faktiskt som ett yrke för mig då och då.
Kanske i mitt nästa liv kan det fungera.

Nu ligger Emil i min säng. Han var inte här förut.
Det känns som om jag bara glömde honom, men jag bad honom komma hit.
Det är så skönt att inte vara ensam ibland.
Trots att det är det enda som sätter dig fri.

Har du sett någon som henne förut?
Se hur hennes ögon blänker, det är tårar som letar sig ut.
Hon gräver sig en grop ibland som ingen kliver i.
Men det är ändå där hon står tills kylan biter i.

Mitt samvete Tony gör sig hörd.
Kanske skall du inte skriva så.

Döpt efter min gamla barndomslåtsasvän, Tonny. Tonny var en träplanka med armar som var spikade på hans kropp. Hans ögon och mun var målad med kritor.
Men Tony finns inte i fast form. Jag kände bara att jag ville döpa honom. Han är ju ändå alltid med mig. Lika bra att personifiera honom.

Jag vet, kanske är det barnsligt. Men då får du säga det till mitt ansikte.

Håll käften Tony. Du behöver inte vara här.

Jag bör nog aldrig komma hem.
Jag ska nog aldrig hitta hem...
Fast jag vill aldrig ha ett hem...