Lovely life and birthday

Jag har aldrig känt mig så utarbetad i hela mitt liv.
Fast det har varit rätt kul ändå.
Helgen som ligger bakom mig har vart jobbig men ändå ganska kul.
Vad kan jag säga då?

Jag fyllde år i fredags, den 27 april.
Det känns som en vanlig dag. Jag är aldrig hemma på min födelsedag längre, så det har blivit som en vanlig dag.
Nästan.
Mina söta arbetskompisar Alex och Kalle köpte mig lite presenter som ingen kan förstå logiken med.
Men de är söta ändå.
Nu är det valborgsfirande hemma hos Ken och Emil.
Ganska lite folk här dock.

Emil har sin söta självlysande piercing på tungan.
Hihi.
Han kan knappt prata.

Så i helgen var det skönhetsmässa. Jag hade väldigt kul.
Massa roliga gratisprover och sådant som jag har jättekul med.
Note to self: Köpa nagellacksremover eller ta mig själv hemåt.
Jag måste fixa mina naglar med detta roliga dekorationskit jag nu har skaffat.
HIHI!

Oh, mitt nya ord som jag funderar på att missbruka: Wunderbaum.
Istället för underbart.
Vart jag har fått detta ifrån? Nowhere.

Undras om Emil börjar bli orolig vart jag har tagit vägen snart.
Han sitter och snackar nåt farligt tydligen med Martin och Niklas uta i vardagsrummet.

Så Göteborg i helgen som kommer.
Wunderbaum.
Hoppas det blir kul.
Får lite nya teamvänner och det kan väl bli roligt.

Fick för övrigt en epilator i present.
Jag har alltid velat ha en sån.
Men my god vad ont det gör!!!
Jag vill nästan dö varje gång jag använder den.
MEn jag tänkte att om jag vaxar först och sen använder epilatorn.
Så nu sitter jag här med vaxade ben. och det gör lite småont.

Nåväl. nu tillbaks till festen.
Den kanske blir lite privat en stund...

Nåväl. nu tillbaks till festen.

Vårkänslor

Äntligen hemma med min kära dator.
I stan är det olidligt varmt, men inte så extremt varmt som hemma hos Emil.
Jag var tvungen att lämna det stället när jag upptäckte att jag höll på att dö av svett.
Och nu funderar jag nästan på att ta en iskall dusch i min svinkalla dusch som inte klarar av annat än isvatten.
Jag avskyr den duschen.

För övrigt har Kicks Beauty days börjat.
Det upptäckte jag idag när jag gick dit för att handla lite vax. Japp, nu ska benen bli hårfria. Jag längtar. Än så länge går det väl itne att vaxa, men jag kan vänta. Okej det kan jag inte, men jag måste. Annars måste jag ju kladda med det där för gäves.
Hur som helst, de var ovanlgit trevliga på Kicks idag. För det första fick jag en snygg papperspåse som det stod "Beauty days 25april-6 maj" på.
Och så la även den snälla expediten ner ett läppglans från Nouba som present.
Sweet kiss i färg nr 12.
Lite smått grå färg, men det funkar på läppglans.
Och Nouba är ju bara ett så underbart märke!
Jag ska handla mer på Kicks under de här dagarna. Hmm... Undrar om de har Kicks i Kista?
Det måste de ju ha.
Jag ska ju nämligen besöka min käre vän Kim imorgon.
Jag blev på så glatt humör när jag kom ner på stan och varit på Kicks att jag gick ner på biblioteket ( Inte för att det är kul i sig alltid, men ändå ) och lånade några ex av tidningen Hair. Jag älskar att läsa om hår.
Jag borde blivit frisör, jag vet. Men jag kan ju inte hålla i en sax.

Fancy fiction - den enda sanna vägen hem

Hon vänder sig om för att se honom ge sig av åt motsatt håll.
Hon lyfter min tunga börda och lägger den på ryggen. Det är det enda sättet för att det inte ska göra ont.
Hon går sakta genom den nästan ogenomträngliga skogen.
Vänder sig om igen, i tron om att hennes riddare på sin vita springare ska komma galopperande ur intet och rädda henne från den mörka skogen. Den farligaste av skogar.
Men han går inte att skymta någonstans.
Har han övergivit henne? En tår faller på hennes kind.
Hon fortsätter framåt, bara framåt.
Den krokiga stigen ligger dunkel framför henne.
Här och var flyger det lysande fåglar över hennes huvud, som lyser upp vägen.
Däremellan är det svart.
Var är hennes riddare nu?
Hon trodde inte att han skulle följa henne.
Hon hade bara bett en bön i sitt huvud att han skulle göra det. att han skulle komma på det själv. Men inte ens riddare är ofelbara.
Inte ens en riddare kan höra en bön som inte yttrats.
Hon ser märkliga varelser som går förbi henne. Hon lägger inte märke till deras ansikten, tur är väl det.
Hon vågar inte se upp, av rädsla att hon ska se något som är fel.
Trots att hon är så van vid den här vägen.
På sin ena sida hör hon hur de snabba varelserna viner förbi.
De där, som är säkert fyra-fem gånger så stora som människan. Som kan krossa en på några sekunder.
Som tur är är det sällan de ger sig över på människornas stigar. skulle det hända skulle det bli katastrof.
Hon närmar sig nu en grotta. Hon känner till den, men hon räds den ändå.
Denna grotta går nämligen precis under de stora ormarnas vandringsväg. De stora ormarna, som kan döda tusentals människor i under sin framfart. Det finns visserligen varningar längs med vägen, men hon räds den ändå.
I grottan kan man aldrig vara säker.
Dunkla varelser gömmer sig i mörkret. Dock inte denna kväll.
Plötsligt stelnar hon till.
Hon ser i det glasklara vattnet på väggarna att ormen är nära.
Det glasklara vattnet, som likt en spegel visar upp den grymma verkligheten.
Hon springer snabbt bort till de snabba varelsernas kyrkogård och gömmer sig bakom en av dem medan ormen ringlar sig förbi.
Jo, kyrkogård. Här står dessa varelser, döda för omvärlden, i väntan på den enda människa som håller i nyckeln till deras frihet. De styrs av människorna, och kan bara återupplivas av dem.
Så även ormarna. Om en människa vill kan de stänga av den för gott, dock är det sällan det händer.
Hon möter människor som tillbringat en tid i ormens mage. Deras blickar är tomma. Men inte tommare än hennes. Hon väntar ännu sin skinande riddare, men har nu förstått att hennes förhoppningar inte är mer än tomma drömmar. Han kommer inte.
Han kanske räddar en annan mö som är fången i ett brinnande slott.
En riddare har mycket att göra. Det vet ju hon också.
Hon skyndar sig ner för stigen, ser i det glasklara vattnet människor, döda eller levande spelar ingen roll.
Dom bryr sig inte om henne där hon går.
Hennes ögon tåras på nytt. Hon tänker inte längre.
Hon bara går i mörkret. Ser snart ett ljus i sin färd.
Ett varmt ljus i det glasklara vattnet. Det bjuder henne in.
Hon kan inte motstå det, så hon sträcker fram sin hand, och plötsligt omsluts hon av vattnet.
Nu finns inte längre fruktan, bara värme i en kopp choklad.

Kort sagt: Hon gick hem från Bellmansplan till sitt eget hem. Via tågstationen. Pretty much it. Oh the drama.

Kanske är det något speciellt i luften

Jag har funderat så mycket den senaste tiden och haft så mycket jag velat skriva att det fullständigt gjort att jag har glömt bort att göra just det. Skriva.

I mitt fullständiga rus av Café Lattes och Slangmontering så har jag haft så enormt med tid att fundera.
I mitt tillfälliga tittande på Sex and the city har jag också speciellt börjat fundera på kärlek.
När vi drack slushies med gin i igår kväll och tittade på nån konstig film med Jack Nicholson så slogs jag av vad jag egentligen hade.
Vad jag egentligen höll på med.

Jo, jag minns att jag funderade över kärlek. Över olika kärlekar.

Över mitt liv i allmänhet.
Jag har aldrig vetat vad kärlek är.
Men det har kännts rätt så jag har bara fortsatt.
Det har bara kommit naturligt, och sen var jag där.


Jag pratade med Emil en kväll när vi låg i sängen. Samma kväll som vi hörde Annelie och Ken ha... Ska vi kalla det en speciell stund för varandra? Det var kul. Av nån märklig anledning tyckte jag det var jätteroligt. Men what the hell.

Jag berättade för honom om den där kvällen för nästan ett år sen när vi träffades på midsommarafton.
Hur jag varje gång jag gick ifrån honom blev påsprungen av antingen Martin, Sissela eller Annelie.
"Men hångla upp honom då!" säger Annelie lite sådär som hon brukar.
"NI eeee sååååååååååå söta!" ropar Sissela lite smått berusat så man tror hon ska falla ihop.
"Du får inte ta honom ifrån mig!" snyftar Martin lite på skoj och sen går jag tillbaka till Emil igen.
Vi kysste inte ens varandra då.
Inte ens lite.
Jag var förvånad att jag ens har lyckats hålla kvar honom så länge som jag har gjort.
Han är så olik mig.
ÄR det det som krävs för att bli kär?

Jag vet ju att det inte är så.
Jag har varit kär förut. Tror jag.
Om jag jämför, så finns det ingenting som liknar nu.
Men de har alla haft mina intressen. Samma teater, samma musik, samma humor.
Det brukade alltid vara något som stämde in.


Nu är det annorlunda.

Det är ingen teaterkille jag har haffat. Inte heller en musikalnörd eller Winnerbäcklyssnare.
Visst har vi båda sarkasm som vardagligt tal, men vi förstår inte varann med den. Det är som ett annat språk ibland.


Han är inte blond, Han har en hård säng, och han spelar datorspel.


Jag vet inte. Jag ser inte likheterna fastän jag älskar honom mer än jag någonsin trodde jag kunde göra.
Kanske är det så att olikheter verkligen dras till varandra?

Kanske är det inte en speciell typ man faller för.

Catwalk på fristadstorget

Då jag och Emil gått och lagt oss i extrasängen på undervåningen på kvällen igår, så vaknade vi upp väldigt utvilade.
Eller ja... typ.
Sängen var skön. Det var en luftmadrass.

Vi åt lite frukost och sen stack Emil iväg till jobbet.
Jag gjorde mig snart iordning och satte mig än en gång vid datorn på nedervåningen och började skriva klart mina personliga brev till de olika skolor jag söker.
Jag är mycket duktig, eftersom jag till och med skriver ett nytt brev till varje skola.
När jag kommit ungefär halvvägs läser jag att jag måste ha ett passfoto till en utbildning.
What?
Jaha.
Då får jag väl gå ner på stan och ta en bild.
Fan.
Jag gör ju det såklart. Jag har ändå ett par ärenden att uträtta.
För det första måste jag gå till en skomakare och be honom förbarma sig över min stackars älsklingssko som klacken nästan ramlat av på.
TÄnkte komplettera mitt nagellacksförråd också och nu även ta lite kort.
Jag ser rätt bra ut, konstaterar jag innan jag går ner på stan.
På väg till affären märker jag hur svårt det var att gå med andra skor än dom jag brukar gå med.
Suck. Då måste jag ju vänja mig att gå i såna här igen. Gah.
Jag tar rätt lång tid på mig att bestämma vart jag ska gå för att ta kort.
Först går jag till Cityhuset, men där står två dumma tjejer vid automaten. Suck.
Jag bestämmer mig för att inte vänta på dom utan går bort mot gallerian istället.
Där har dom ju även nagellacket "Viva glam" som jag tänkte prova.

Jag överväger nästan att gå genom kungspassagen, innan jag kommer på att jag faktiskt vill gå via fristadstorget.

En så vacker dag som denna är det nämligen catwalk för alla som går där.
Det spelar ingen roll om du varken har vackra ben, bröst, ansikte, naglar eller hållning. Går du där blir du garanterat uttittad av alla som sitter vid fontänen eller vid parkbänkarna på torget.
Jag älskar att gå där.
Det är sällan jag inte känner för att gå där.
Jag brukar till och med ibland sätta mig där med en latte och titta på folk som går förbi.
Många är konstiga, fula eller feta.
Fast det finns även vackra människor att se på såklart.
Det är faktiskt det mest sevärda som finns i eskilstuna.
Är du i stan en varm vardag, så måste du gå till fristadstorget och sätta dig nånstans vid fontänen.

Jag kommer iallafall bort till gallerian, där jag upptäcker att det bara är en färgfotoautomat där.
Suck!!
Jag vill inte ha ett färgfoto. Jag kommer i såna fall se ut som en idiot.
Så jag går tillbaka till cityhuset.
Där upptäcker jag givetvis att det också bara är färgfoto.
Vad har hänt med världen? Vem vill ha ett färgfoto?
Jag sätter mig iallafall surt på pallen i automaten och lägger i pengar i myntfacket.

När jag får bilderna uppmärksammar jag många saker.

1. Jag ser för en gångs skull bra ut när jag ler med öppen mun. På en bild.
2. Jag lutar alltid huvudet mer och mer för varje bild.
3. Jag har gropig hud vid sidan av ansiktet när jag lutar huvudet så.
4. Jag blir väldigt blek med den här blixten.
5. Dom duger.

Så jag börjar gå hemåt igen när plötsligt telefonen ringer.
Det är Emil som, smart som han är, har glömt lunch. Han ber mig komma dit med lunch och äta med honom. Det gör jag givetvis.
Så jag springer bort till spicy hot och snart sitter jag på Emils jobb och beklagar mig över mina bilder som faktiskt inte är så hemska.
Men tillräckligt.
Sen går jag hem, Skriver klart ännu ett personligt brev och bestämmer mig för att NU är mina ansökningspapper klara att skicka iväg.
Sagt och gjort.
Nu går jag till posten.

loggbok och sånt från förr

Suck, vad tiden går fort när man har det underbart och roligt.
Eller nåt.

Idag har jag suttit mesta delen vid den stora datorn på undervåningen och jobbat med mina ansökningar.
Sen har jag tvingat Frida att ta kort på en massa kola som jag tvingade Emil att följa med mig ner och köpa.
Varför??
Jo, jag har bestämt mig för att söka en skola i Göteborg som kräver arbetsprov i form av manus.
Jag väljer min gamla pjäs från gymnasiet, som jag åtminstone haft professionell hjälp på. Eller nåt...
Och den heter Kola.
Så för att inte få folk att tro att det handlar om folk som dör så drog jag med mig min stackars pojkvän ner till Godisland och köper en massa kola inslaget i papper.
Sen marcherar jag raka vägen upp till Frida och ber henne ta bilder på det.
Vi kommer på en fin idé med en hand med snygg manikyr som håller i godiset.
Jodå, tänker jag och springer ner och målar mina naglar i en metallicblå nyans.
Tyvär har jag fula händer och bilderna blir skit.
Vi kommer på nya idéer.
Frida tar bilderna och lovar att fixa till de jag vill ha.
Så snart har jag en framsida att skicka med på min ansökan. Satan, vad de papperna kommer att kosta pengar att skicka.
Jag avskyr sånt.
Jaja.
Jag ska sticka ner till posten imorgon och fråga vad det kommer att kosta per kuvert.
Jippi.

Så härmed tänker jag presentera min loggbok från denna tid då jag skrev den här pjäsen. Se hur jag gjorde helt enkelt.
Jag tyckte den var rätt underhållande. Loggboken alltså.
Så håll till godo!
Det här är från år 2004-2005.

Loggbok för projekt 2005

Bakgrundshistoria
Jag ska skriva manuset till en musikal alltså. Redan från början när jag kom till skolan igen på höstterminen 2004 så märkte man att det här skulle ta tid. Handledare hade jag ingen, för det hade inte blivit klart än. Det dröjde en himla lång tid, och jag försökte komma på idéer till projektarbetet alldeles själv. Det var ovanligt jobbigt. Jag har ratat säkert femton idéer, gått från rädda världentema till medeltidshistoria och själavandring och jag vet inte vad. Tillslut så fick jag i alla fall den handledare jag ville ha, och jag lyckades boka en tid med henne för att bolla idéer.
Typ 2 november
Träffar Kerstin som är min handledare för första gången. (I det här arbetet alltså) Jag kom dit med en idé, eller nästan. Jag ville att musikalen skulle handla om ett band som skulle få problem hit och dit. Och så ville jag spela fiol. Jag hade en himla många gånger sökt runt på internet och sånt för att få tag på en fiol, och när jag tillslut lyckades få låna en fiol av en vänlig själ så var det bara att skriva in fiolen i manuset. Det var svårare än jag trodde. Men Kerstin och jag lyckades få ihop en ganska bra idé. En historia om ett band som startas och man får följa dess väg framåt till succé. Nåja. Jag får i uppgift att skriva synopsis och jag och Kerstin avslutar.

Så under tre veckor försökte jag sätta mig ner och tänka ut en handling. Svårare än jag trodde. Det var skitsvårt och jag hade inga idéer. Dagen för mitt nästa möte med Kerstin närmade sig och jag hade inte kommit nån vart. Men när dagen väl kom så var Kerstin sjukskriven. Puh, tänkte jag, lite andrum. Men inget hände.
Måndag 29/11
Jag har ingen idé eller nåt och surar över att jag inte har något att komma med till Kerstin nästa dag. Jag åker i alla fall iväg på en repetition för musikalen RENT i gävle. Där får jag och Frida en snilleblixt. En helt ny historia med helt nya karaktärer. Varför inte en krog? Varför inte lite bartendrar och sånt där trevlig och en massa bedrägeri? Jovisst, handlingen skrivs ner i rekordfart. Jag har aldrig skrivit nåt så fort i hela mitt liv. Jag kommer hem från repetitionen och sätter mig vid datorn. Där skriver jag ner synopsis igen. Och får en mer genomgående historia.
Tisdag 30/11
kl. 02.00: Jag är äntligen klar med att skriva ner synopsis på papper och dator. Jag är utmattad men nöjd över att jag faktiskt har något att berätta lite senare på dagen för Kerstin. Fast jag är rätt nervös. Kommer hon att gilla att det handlar om en bar när det ska visas för ungdomar?
Kl.15.30: Sätter mig ner med Kerstin i musikalteatersalen och förklarar min idé. Hon gillar den mycket mer än den förra. Jippi, tänker jag. Vi börjar prata lokal och kommer att tänka på Bessemerskolans aula. Jag bestämmer mig för att ringa upp bessemer och fråga om det skulle kunna vara okej.20 minuter senare lämnar jag musikalteatersalen.
Kl 17.00 Kommer hem till min och Fridas lilla lägenhet. Sätter mig vid datorn och börjar skriva på manuset. Första scenen är väl cirka två sidor. Det tar kanske en halvtimme att skriva sen är inspirationen borta och jag går och tittar på tv.
Onsdag 1/12
Jag lånar en datasal och skriver ner denna eminenta loggbok.
Sen går jag hem när skolan är slut. Väl hemma på kvällen så sätter jag mig framför datorn igen och fortsätter skriva på själva manuset. Nu har jag kommit till scen 2. och den är ganska lång märkte jag, men ändå. Ej ännu klar dock.
Torsdag 20/1 05
Skrev klart scen 5 idag, skickade sedan ut det till mina medarbetare. Jag har nu fått skådespelare till de flesta rollerna. Har hittills 13 scener i synopsis. Slutet osäkert ännu.
Fredag 21/1 05
Skrev lite till, men jobbade mest med synopsis som jag aldrig verkar lyckas med.
Måndag 7/2 05
Har tagit ett kort uppehåll för att jobba med Stormen. Arbetet med den egna musikalen har avtagit lite sedan Stormenrepen satte igång på allvar. Har nu kommit så långt som scen 8. Synopsis har enbart 11 scener, trots att slutet fortfarande är oklart.
Måndag 14/2 05
Skriver lite mer i loggboken. Och försöker komma på ett slut. Fortfarande inget.
Tisdag 15/2
Fortfarande på scen 8. Kommit lite längre på den scenen men det är allt.
Onsdag 16/2 05
Har lyckats skriva fram till scen 10 och lite grann på den scenen också. Inser att slutet känns långt bort. Synopsis under bearbetning.
Söndag 20/2
Synopsis har plötsligt 13 scener igen. Jag börjar undersöka om det verkligen är möjligt att minska scenantalet. Kjerstin anser att det går. As if!
Onsdag 2/3 05
Börjar febrilt söka efter den sista skådespelarmedlemmen. Hittar honom, men vet inte vem han är. Börjar också söka högskolor så har svårt att skriva så mycket på manuset. Stormenproduktionen närmar sig och jag lägger manuset på hyllan litegrann.
Tisdag 8/3 05
Skulle haft möte med Kjerstin med projektarbetet men glömde det. Illa. Försöker avsätta tid att skriva mer på manuset och levererar ett namn på produktionen, (Kola) till Kjerstin.
Tisdag 22/3 05
Stormen är färdigspelad och nu är det dags att verkligen sätta igång med manuset. Har möte med Kjerstin.
Måndag 4/4 05
Skrev klart manuset idag mellan halv fem och sju. Känner mig ovanligt glad. Enbart några justeringar kvar nu.
Tisdag 5/4 05
skrev klart alltihop. Kommer plötsligt på mitt livs misstag. Jag har glömt en viktig konflikt i historien. Jag skriver in det, men datorn vägrar spara. Jag förbannar alla datorer.
Tisdag 19/4 05
Jag meddelar mina skådespelare att de inte behövs. Jag ändrar härmed projektarbetet till enbart manusskrivande, och kostymdesign från Stormen. De bli lite besvikna men de överlever. Jag själv känner mig lättad över att allt är så gott som slut. Kjerstin ger mig ett slutdatum:16/5.
Måndag 9/5 05
Nu skriver jag klart manuset igen. Alltså de viktiga konflikterna som missades förut. Datorn vägrar fortfarande spara. Och allt försvinner än en gång.
12/5 05 torsdag
Jag bestämmer en gång för alla att verkligen fixa det där felet. Datorn krånglar arton gånger till, men tillslut så kommer jag på ett system som gör att jag sparar varje scen för sig. Allt ordnar sig eftersom datorn inte lyckas genomskåda min briljanta plan.
13/5 05 fredag
Jag märker att tiden börjar rinna ut, men ett möte med Kjerstin har ännu inte lyckats blivit av ännu. Nåja. Allt är klart, tänker jag och skickar alla papper till Kjerstin.

Och just det ja. hur många scener blev det?
Tja... Kjerstin hade rätt. Det gick att minska ner antalet scener. Elva scener blev det.

Trött och bakfull

Igår var det fest hos Niklas och Kattis.
Det var kul. Fast Frida och jag var riktigt sena dit. Men vi hade ju varit på kickoff hela dagen med Sigurdgänget och var bara tvungna att åka därifrån på kvällen.

Vi hade det kul iallafall. Fast jag tror jag drack lite mycket. På morgonen efter var jag helt skakig. Det var inte roligt nånstans. Men men.

Halv nio gick vi upp.
Emil hade sovit hos mig vilket var en trevlig överaskning, fast jag misstänker att han hade hoppats få göra lite mer än vad han fick göra när vi väl kom hem.
Fast han var ju också trött!

Ken tror att jag inte gillar hans gröna skjorta. Det gör jag ju visst det! Jag tycker den är jättesnygg. den snyggaste skjorta han har!
Han gör sig säkert bara till.


Iallafall så åkte vi till Solvik tidigt på morgonen där för att repa. Eller tja... halv elva.
Då fick vi äntligen komma upp på golvet och repa lite scener på riktigt.
Jag fick köra igenom min monolog också.
Yes.

Fast det tog itne överdrivet lång tid, så när det blev de andras tur så gick jag och Frida in för att fixa lunchen. väl i köket kom jag på att jag inte har ätit ett jota (Utom nån liten macka inatt) sen i går lunch och att jag är JÄTTEHUNGRIG och JÄTTETRÖTT!
SÅ fort maten är klar tar jag min tallrik och slevar upp en monstruös portion som får mig att fundera på om jag verkligen orkar äta den. Men Men, skam den som ger sig.
Jag häller upp lite dricka och drar iväg ut i matsalen och sätter mig på en stol och ska precis ta en tugga av maten när Klingan kommer in och säger de avskyvärda orden:

"Du kan inte äta nu. Vi ska repa vår scen med Rolf."

Jag tappar hakan.
Får inte JAG äta??
Jag stirrar på honom som om han skämtat. Det gjorde han givetvis inte.
Jag lägger suckande ner gaffeln och reser mig upp och följer med honom ut för att repa.
Min mage känns tom.

SÅ NÄRA! Jag var så nära att få lite mat i mig.
Jag kommer att dö av matbrist.
Eller... tja. NU är jag nog lite ego igen.

Vi repar vår scen. Så fort vi är klara springer jag in för min stackars mat som troligen kallnat.
Frida ställde som tur var in den i micron. Jag värmer den lite och slänger i mig en macka så länge.
Sen får jag äntligen ut min tallrik ur micron och går den lilla biten till matsalen igen. Jag sätter mig och börjar äta. Ljuvliga mat.
Men inte får man nån matro för det.
Plötsligt börjar nån jävel vid borden snacka om herrtoaletten och om hur illa den luktar.
Sen brer han på mer om detta ett tag.
Jag tappar matlusten.
Suck.
Jag som var så hungrig.


Idag har för övrigt tidningen varit här. Kuriren tog kort på oss som gjorde några scener och jag och Frida surade för att vi sovit typ fyra timmar och höll på att dö av trötthet.
Inte kunde vi se speciellt bra ut heller.
WHY?
Why kan ingen berätta när sådant här bokas in???


SÅ nu finns det snart en bild på mig ute i tidningen där jag ser trött ut med halvtaskigt hår och Daniels skitstora unisexsolglasögon från förra säsongen på mig.
Man känner sig ju lyckad.

Just det Daniel, tack för lånet. Heh.