Kanske är det något speciellt i luften

Jag har funderat så mycket den senaste tiden och haft så mycket jag velat skriva att det fullständigt gjort att jag har glömt bort att göra just det. Skriva.

I mitt fullständiga rus av Café Lattes och Slangmontering så har jag haft så enormt med tid att fundera.
I mitt tillfälliga tittande på Sex and the city har jag också speciellt börjat fundera på kärlek.
När vi drack slushies med gin i igår kväll och tittade på nån konstig film med Jack Nicholson så slogs jag av vad jag egentligen hade.
Vad jag egentligen höll på med.

Jo, jag minns att jag funderade över kärlek. Över olika kärlekar.

Över mitt liv i allmänhet.
Jag har aldrig vetat vad kärlek är.
Men det har kännts rätt så jag har bara fortsatt.
Det har bara kommit naturligt, och sen var jag där.


Jag pratade med Emil en kväll när vi låg i sängen. Samma kväll som vi hörde Annelie och Ken ha... Ska vi kalla det en speciell stund för varandra? Det var kul. Av nån märklig anledning tyckte jag det var jätteroligt. Men what the hell.

Jag berättade för honom om den där kvällen för nästan ett år sen när vi träffades på midsommarafton.
Hur jag varje gång jag gick ifrån honom blev påsprungen av antingen Martin, Sissela eller Annelie.
"Men hångla upp honom då!" säger Annelie lite sådär som hon brukar.
"NI eeee sååååååååååå söta!" ropar Sissela lite smått berusat så man tror hon ska falla ihop.
"Du får inte ta honom ifrån mig!" snyftar Martin lite på skoj och sen går jag tillbaka till Emil igen.
Vi kysste inte ens varandra då.
Inte ens lite.
Jag var förvånad att jag ens har lyckats hålla kvar honom så länge som jag har gjort.
Han är så olik mig.
ÄR det det som krävs för att bli kär?

Jag vet ju att det inte är så.
Jag har varit kär förut. Tror jag.
Om jag jämför, så finns det ingenting som liknar nu.
Men de har alla haft mina intressen. Samma teater, samma musik, samma humor.
Det brukade alltid vara något som stämde in.


Nu är det annorlunda.

Det är ingen teaterkille jag har haffat. Inte heller en musikalnörd eller Winnerbäcklyssnare.
Visst har vi båda sarkasm som vardagligt tal, men vi förstår inte varann med den. Det är som ett annat språk ibland.


Han är inte blond, Han har en hård säng, och han spelar datorspel.


Jag vet inte. Jag ser inte likheterna fastän jag älskar honom mer än jag någonsin trodde jag kunde göra.
Kanske är det så att olikheter verkligen dras till varandra?

Kanske är det inte en speciell typ man faller för.