Fancy fiction - den enda sanna vägen hem

Hon vänder sig om för att se honom ge sig av åt motsatt håll.
Hon lyfter min tunga börda och lägger den på ryggen. Det är det enda sättet för att det inte ska göra ont.
Hon går sakta genom den nästan ogenomträngliga skogen.
Vänder sig om igen, i tron om att hennes riddare på sin vita springare ska komma galopperande ur intet och rädda henne från den mörka skogen. Den farligaste av skogar.
Men han går inte att skymta någonstans.
Har han övergivit henne? En tår faller på hennes kind.
Hon fortsätter framåt, bara framåt.
Den krokiga stigen ligger dunkel framför henne.
Här och var flyger det lysande fåglar över hennes huvud, som lyser upp vägen.
Däremellan är det svart.
Var är hennes riddare nu?
Hon trodde inte att han skulle följa henne.
Hon hade bara bett en bön i sitt huvud att han skulle göra det. att han skulle komma på det själv. Men inte ens riddare är ofelbara.
Inte ens en riddare kan höra en bön som inte yttrats.
Hon ser märkliga varelser som går förbi henne. Hon lägger inte märke till deras ansikten, tur är väl det.
Hon vågar inte se upp, av rädsla att hon ska se något som är fel.
Trots att hon är så van vid den här vägen.
På sin ena sida hör hon hur de snabba varelserna viner förbi.
De där, som är säkert fyra-fem gånger så stora som människan. Som kan krossa en på några sekunder.
Som tur är är det sällan de ger sig över på människornas stigar. skulle det hända skulle det bli katastrof.
Hon närmar sig nu en grotta. Hon känner till den, men hon räds den ändå.
Denna grotta går nämligen precis under de stora ormarnas vandringsväg. De stora ormarna, som kan döda tusentals människor i under sin framfart. Det finns visserligen varningar längs med vägen, men hon räds den ändå.
I grottan kan man aldrig vara säker.
Dunkla varelser gömmer sig i mörkret. Dock inte denna kväll.
Plötsligt stelnar hon till.
Hon ser i det glasklara vattnet på väggarna att ormen är nära.
Det glasklara vattnet, som likt en spegel visar upp den grymma verkligheten.
Hon springer snabbt bort till de snabba varelsernas kyrkogård och gömmer sig bakom en av dem medan ormen ringlar sig förbi.
Jo, kyrkogård. Här står dessa varelser, döda för omvärlden, i väntan på den enda människa som håller i nyckeln till deras frihet. De styrs av människorna, och kan bara återupplivas av dem.
Så även ormarna. Om en människa vill kan de stänga av den för gott, dock är det sällan det händer.
Hon möter människor som tillbringat en tid i ormens mage. Deras blickar är tomma. Men inte tommare än hennes. Hon väntar ännu sin skinande riddare, men har nu förstått att hennes förhoppningar inte är mer än tomma drömmar. Han kommer inte.
Han kanske räddar en annan mö som är fången i ett brinnande slott.
En riddare har mycket att göra. Det vet ju hon också.
Hon skyndar sig ner för stigen, ser i det glasklara vattnet människor, döda eller levande spelar ingen roll.
Dom bryr sig inte om henne där hon går.
Hennes ögon tåras på nytt. Hon tänker inte längre.
Hon bara går i mörkret. Ser snart ett ljus i sin färd.
Ett varmt ljus i det glasklara vattnet. Det bjuder henne in.
Hon kan inte motstå det, så hon sträcker fram sin hand, och plötsligt omsluts hon av vattnet.
Nu finns inte längre fruktan, bara värme i en kopp choklad.

Kort sagt: Hon gick hem från Bellmansplan till sitt eget hem. Via tågstationen. Pretty much it. Oh the drama.