Kluven

Jag känner mig kluven.

Om bara några dagar börjar skolan igen, och i ärlighetens namn är jag inte säker på om jag vill gå. Jag orkar inte med mer radio. Det är inte vad jag vill göra i framtiden, så varför ska jag behöva lägga tid på det? Kan jag inte få läsa mer textbearbetning, redigering och fotografi som jag vill behärska till fullo?

Det är på en tidning jag vill jobba och det känns som att jag måste lära mig en massa skit som jag faktiskt aldrig kommer att använda mig av.

Om jag aldrig självmant kommer att sätta mig i en radiostudio, så varför måste jag gå en kurs till i det? Jag kan redan grunderna. Jag skulle klara mig galant på en radiostudio (Visst, jag skulle antagligen göra lite dumheter, men det gör man ändå som ny) med de kunskaper jag har.

Jag vill inte läsa det igen.
Jag vill göra något annat. Nåt som jag faktiskt kan ha nytta av.
Nu ångrar jag att jag sökte ett program. Kanske borde jag ha valt fritt bland kurser istället.
Då hade jag inte behövt sitta i den här sitsen där jag måste läsa sånt jag inte vill och inte kommer att behöva.

Som det ser ut nu så får jag läsa dubbelt på en fotokurs (Digitalt fotografi) på kvällarna. För jag får inte mer såna kunskaper på det här programmet.
Personligen tror jag att jag kommer att ha långt mer nytta av redigerings- och fotokunskaper än av mer radio. Faktiskt.
Men det kanske jag är ensam om.

Det här suger.

(Om jag nu för en gångs skull ska uttrycka mig i klarspråk.)

Löparstuga

Vi har löparstuga här hemma, som jag så populärt kallar det.Och med det menar jag inte att jag sitter och stickar löpare.

Det är Frida som löper, så hon jamar och jamar efter en trevlig hane som tyvärr aldrig infinner sig.

Kelig som få blir hon då och kan inte sluta åma och kråma sig när hon får uppmärksamheten från mig och Emil. Får hon inte uppmärksamhet jamar hon ännu mer eller går och klöser på mattes soffa, något som jag givetvis inte vill. (Hon får klösa på varenda annan möbel i lägenheten, men soffan ska hon låta bli!) Så då hänger jag plädar över hela soffan för att dölja den från Fridas klor.

Frida skiter fullständigt i plädarna och letar sig under dem. Så här är det kaos emellanåt. Som tur är lägger hon sig på sin favoritplats på de vita lådorna när hon lugnar ner sig. Synd bara att de ska flyttas på när den andra Frida kommer hit. Jaja, den dagen den sorgen.

Tyvärr kan vi inte ge henne vad hon vill ha. Åtminstone inte om vi inte vill att hon ska bli mamma.

Och det vill vi faktiskt inte.

Hos veterinären i måndags trodde veterinären

att Freja var gravid. Både Emil och jag hajade till. Men sen kom det fram att hon bara var gasig i magen. Som tur var. Stackars lilla Freja, hade hon varit människa hade hon troligen suttit framför Will and Grace och ätit glass nu. Men som tur är förstod hon inte riktigt veterinärens kommentar utan äter glatt av sin medicin som hon faktiskt verkar må riktigt bra av. Hennes mage är på väg att komma i balans, så förhoppningsvis kommer ingen att tro att hon har ungar i magen inom en snar framtid.

Vad gäller syrrans löpande så tar Freja det med ro. Hon tycker mest att syrran är knäpp om man ska vara helt ärlig.

Idag fick jag förresten hem en ny fodersort som jag har velat prova ett tag. Orijen heter den, och ska tydligen bestå av mesta möjliga mängd kött och inget spannmål what so ever. Ska du ge en katt torrfoder så är det uppenbarligen det här du ska ge dem. Det står till och med att det är ett holistiskt kattfoder som är biologiskt anpassat för katter.

Toppen.

Dessutom ska det hjälpa katter som är lite dåliga i magen.

Så Emil och jag köpte en liten påse för att prova. Bägge två kastade sig över det när jag ställde fram en skål för att prova. Kanske ska tillägga att det fanns en skål med vanlig mat bredvid så de hade inte precis svultit innan jag ställde fram provskålen.

Båda verkade gilla den nya maten, så jag blandade ut det med deras vanliga royal caninmat. Man ska inte byta direkt, det kan bli problem då.

Billigare är inte maten tyvärr, men kanske bättre. Royal canin verkar ju tyvärr ha en del skit i sitt torrfoder. Orijen verkar inte ha det.

Och än så länge verkar det nya fodret klart godkänt.

Och inte slutar jag förresten där. Jag har länge irriterat mig på den så kallade bentonitlerasanden som jag har hemma för katternas toalett. Den hamnar överallt och luktar illa. Nu luktar det inte kattskit överhuvudtaget hemma hos oss, så bra är sanden faktiskt, men om man skulle få för sig att lukta i kartongen så luktar det liksom lera och sand.

Dessutom är den skitdryg att gå på. Jag har länge funderat på att låta katterna börja gå på pellets istället, men har ångrat mig flera gånger på grund av Frejas mage.
Tillslut hittade jag något perfekt! Sand! Gjort på trä! Som är mjuk!

Det är alltså en träsand som luktar skog och är helt nedbrytbar och ekologisk, vilket innebär att jag kan spola ner den i toaletten. Inte alls som den äckliga bentonitleran. Men den ska klumpa sig lika bra.

Jag har inte provat den på katterna än dock. Vet inte om jag ska låta dem gå klart på den vanliga sanden först. Får rådgöra med Emil när han kommer hem.

Sms är ute, nu gps:ar vi våra budskap

Vilket jäkla projekt att skriva ett meddelande via GPS. Antingen har man absolut ingenting att göra eller så älskar man verkligen något så mycket att man vill att hela världen ska få veta.

Men en författare?

Allvarligt?

Han hade ingen deal med författaren själv då? Lagom bra publicitet detta.

Kanske en bra grej att göra om man vill få ut lite extra publicitet. Det ska jag tänka på om jag själv nånsin blir författare. Då får jag muta pojkvännen att köra bil över Europa.

Svart på vitt - 35 dagar innan valet

35 dagar kvar till valet och jag har ärligt talat inte tittat tillräckligt mycket på de olika valmöjligheterna som jag borde ha gjort.

Fast mitt val är redan gjort.

Rödgröna till regering.

Ärligt talat så verkar det där vara bäst villkor. Det är först och främst de rika som tjänar på alliansen som regering, om man ska dra allt över en väldigt gles kam.

Men det är många fler som behöver hjälp att överleva i samhället. Alla de som inte har det så lätt borde inte få det svårare med ännu mindre hjälp från a-kassan. Eller socialen. Eller vart man nu i hela friden får pengar från om man inte har ett jobb.

Självklart är det bra att folk som är duktiga på det de gör ska kunna tjäna på det, men inte på bekostnad av de som behöver hjälp.

Aftonbladet har idag gjort det hyfsat klart vad man ska välja beroende på vad man gör och vad man är. Vabbar man, är sjukskriven eller arbetslös? Välj de rödgröna. Vill du köra mycket bil och har fast jobb, välj alliansen.

Enkelt och bra? Jo, men man ska nog lägga ner lite mer jobb för att göra ett välinformerat val. Men det är ju alltid en början.

Tappa rösten - min värsta mardröm

Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så jobbigt att tappa rösten. Jag minns att jag när jag var yngre ibland önskade att rösten skulle bli trasig för att jag då skulle slippa gå till skolan. Om jag inte kan prata så kan jag ju knappast gå i skolan, eller hur?

Man kanske ska tillägga att jag gick i en musikalklass. Jag älskar att sjunga och dansa, men för att vara ärlig, ibland blev det för mycket och då behövde man en paus.

Dock så försvann aldrig rösten helt. Nu är den verkligen helt borta. Och har varit det hela dagen. Det är mitt eget fel, jag vet. Jag borde ha åkt direkt hem efter jobbet, rösten var ju redan förstörd då. Men den fungerade i alla fall. Istället träffade jag en ny kompis och gick ner på stan för att äta lite fyllemat (Fyllemat för honom, mest mat för mig faktiskt). Vi pratade nonstop i nån timme. Och när jag kom hem var jag eld och lågor för att prata med Emil.

Och idag... ja... rösten fungerade inte alls.

Jag klarade nätt och jämt av ett samtal med chefen. Nätt och jämt!! Rösten höll i princip, men den var hes och rasslig. Efter det samtalet fungerade inte rösten alls.

Allt jag får fram är väsningar.

Och nu försöker jag mest leva ett liv i tystnad. Jag kommunicerar med Emil via anteckningsblock och skype. Men det tar sån tid att skriva. Jag vill ju prata.

Inte ens min hosta har någon ton. Den är bara ihålig.

Jag hoppas så att rösten ska fungera imorgon. Men ärligt talat tvivlar jag. Det här lär ta ett par dar.

Teasmade! Te till frukost

På jobbet för några veckor sen läste jag om en helt underbar produkt som jag verkligen vill ha på mitt nattduksbord. En väckarklocka och tekokare i ett! Den kokar helt enkelt upp te åt dig så att du har varmt gott och färdigt te när väckarklockan ringer och du får en trevlig start på dagen.

Jag har ju personligen använt en mobil som väckarklocka i evigheter, så hela jag skriker efter en riktig väckarklocka (ungefär lika mycket som hela min kropp skriker efter en riktig säng), och vad vore väl bättre än en som kokar te? En som kokar kaffe, kanske några tänker? Jo, tyvärr (Eller kanske som tur är) så sällar jag mig inte till resten av vårt kaffedrickande land. Te ska det vara.

Mobilen är dock okej än så länge. Även om jag skulle föredra den här. Det skulle nog min sambo också föredra förresten, eftersom han avskyr min mobilväckarklocka. Det är nämligen så att jag på min HTC legend använder en app som heter Alarm Clock Plus V2, och den fungerar så att man måste lösa ett matteproblem innan väckarklockan slutar ringa. Det är inga svåra matteproblem, men Emil förklarar att han inte ens vet vem han är på morgonen, hur ska han då kunna räkna ut 83+29-17? . Svårighetsgraden kan man som tur är ställa in själv och om man så vill kan man ha frågor som 5+7 också.

Sen hjälper det ju inte att jag använder Lars Winnerbäcks låt Dunkla rum som i alla fall får mig att sätta mig käpprakt upp i sängen.

Högklackat är det enda rätta, eller?

Jag älskar högklackade skor. Älskar dem!

Jag föddes med en felvänd fot, som jag än idag känner av. I 15 år gick jag därför med enbart träningsskor, med massor av uppbyggnad på insidan så att jag kunde gå rakt överhuvudtaget. Hade ag dem inte så gick foten inåt istället för rakt fram. Men när jag blev 15 så började jag fundera. Det finns inget så tråkigt som att gå i foträta skor resten av livet. Det finns ju så mycket vackra skor där ute! Och allra vackrast är de som har tolv centimeters höga klackar, såna som jag inte kan gå i. Men jag kan gå i klackar som är tio centimeter. Så det är omkring där jag började.

Idag har jag klackar av alla höjder och former. Eller nej, det var en lögn. Jag har skor med ingen klack, mellanhög klack, kilklack och hög klack.

Men jag har träningsskor.

Inga skor med rätt uppbyggnad.

Inga skor som gör att jag kan gå rakt.

De bådar inte gott för framtiden. Då kanske jag får knäartros, som aftonbladet skriver idag. Det är tyvärr en ganska stor risk. Jag har anlag för hallux valgus också, som betyder att stortån blir snedställd. Det är vanligt om man går i för smala skor. Blir stortån snedställd, (inåt mot den så kallade pektån) så blir knölen som stortån sitter i utåtställd. Vilket betyder att dina fötter inte precis kommer att passa in i alla de där små nätta smala skorna som du brukade gå i.

Men det är okej.

Jag gör vad jag kan för att hålla det borta så länge jag kan. Och förresten, vad är det som är roligt med att gå i foträta skor resten av livet?

Bäst att gå i högklackat medan det fortfarande går. Fast jag ska nog köpa mig ett par träningsskor. Med uppbyggnad. För framtiden.

Klänningshysteri

Jag känner mig hyfsat säker på att jag visst vågar ha den figurkramande klänningen till Kens bröllop i helgen. Så kramande är den förresten inte.

Vad har fått mig på andra tankar då? För en vecka sen var jag helt på det klara med att ta den svarta klänningen och göra den lite mindre svart istället. Det vill säga, skaffa ett snyggt rosa band att ha i midjan. Och välja en grön väska. Och gröna pumps. Och färgglada smycken.

Men nu är jag på andra tankar. Mycket eftersom jag har skaffat nya skor. Svarta gladiatorsandaletter med 8 centimeters klack. Jag älskar dem, och de passar så bra till klänningen. Äntligen ett bra köp som jag inte behövde ångra.

Nu ska jag ner på stan. Mest för att jag känner mig ensam.