Jag föddes med en felvänd fot, som jag än idag känner av. I 15 år gick jag därför med enbart träningsskor, med massor av uppbyggnad på insidan så att jag kunde gå rakt överhuvudtaget. Hade ag dem inte så gick foten inåt istället för rakt fram. Men när jag blev 15 så började jag fundera. Det finns inget så tråkigt som att gå i foträta skor resten av livet. Det finns ju så mycket vackra skor där ute! Och allra vackrast är de som har tolv centimeters höga klackar, såna som jag inte kan gå i. Men jag kan gå i klackar som är tio centimeter. Så det är omkring där jag började.
Idag har jag klackar av alla höjder och former. Eller nej, det var en lögn. Jag har skor med ingen klack, mellanhög klack, kilklack och hög klack.
Men jag har träningsskor.
Inga skor med rätt uppbyggnad.
Inga skor som gör att jag kan gå rakt.
De bådar inte gott för framtiden. Då kanske jag får knäartros, som aftonbladet skriver idag. Det är tyvärr en ganska stor risk. Jag har anlag för hallux valgus också, som betyder att stortån blir snedställd. Det är vanligt om man går i för smala skor. Blir stortån snedställd, (inåt mot den så kallade pektån) så blir knölen som stortån sitter i utåtställd. Vilket betyder att dina fötter inte precis kommer att passa in i alla de där små nätta smala skorna som du brukade gå i.
Men det är okej.
Jag gör vad jag kan för att hålla det borta så länge jag kan. Och förresten, vad är det som är roligt med att gå i foträta skor resten av livet?
Bäst att gå i högklackat medan det fortfarande går. Fast jag ska nog köpa mig ett par träningsskor. Med uppbyggnad. För framtiden.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar