En kort sekund

Så nu sitter vi här.
Den sista kvällen i Eskilstuna innan vi imorgon åker till Gotland.
Frida och Daniel börjar på måndag på deras skola.
Och jag blir kvar.
I eskilstuna.
Fast jag följer dom dit. Skjutsar hem bilen sen helt enkelt.
Men jag kommer inte att klara av att säga hejdå till dom.
Det kommer att bli alldeles för jobbigt.
Jag vet det.
Jag vill inte gråta ensam i bilen.
Men det kommer jag.

Fröken svår vill längta bort och ta sig loss...

Jag vill inte åka egentligen, efterssom jag vet att nu blir verkligen inget som förut. Som det alltid blir.
Men nu finns det inget för mig att komma hem till längre.
Nu är det bara för mig att stanna där jag är.
Och plötsligt... så saknar jag tågresor.
Jag saknar de långa tågresorna från Ransäter, jag saknar mitt flängiga liv som åker iväg till fjärran städer jag aldrig varit i, jag saknar den där jobbiga känslan av osäkerhet när jag träffar nya människor.
Jag saknar att vara del av en enhet, alltså en klass.
Okej, jag är del av en klass.
Men jag avskyr pedagogikkursen.
Jag avskyr den.

Jag hatar den.

Ja, jag gör det.
Och jag vill sluta. Men det går inte nu.
Jag slutar kanske, men inte nu.
Imorrn åker vi. Adjö.
Jag kommer tillbaka. De andra lämnar jag kvar.

Jag vill inte...

Fröken Svår... stå inte stel och sjunken ner i dyn...