Hustrujakt i falun och kall kalkon för mig

MIn sista vecka på jobbet är färdig för den här gången. Och nu kommer jag hem till ett tags välbehövlig sömn. Med mig hem har jag lite självständighet, ryggont och ensamhet.
Plötsligt känns det inte som att jag har någon kvar.
Att alla lever vidare utan mig.
att alla har gått vidare utan mig.
Hur kunde det bli såhär? Plötsligt känner jag mig inte ens saknad.
Kan det vara så att vi på fem veckor har växt ifrån varann och gått åt olika håll?

Jag tänker tillbaka på de senaste två helgerna som jag inte kunnat vara i stan utan istället flängt runt halva sverige. Det tog mig tre veckor, sen mådde jag bra av att vara borta.
Det tar alltid ett tag att vänja sig. Mina kära kollegor har varit många. De sista tre var nog roligast. Det kan bero på våra liknande musiksmaker eller nåt.
Jag saknar inte själva grejen, den blir man lätt trött på. Men jag saknar snacket. Saknar plötsligt att ha något att göra.

Den här veckan vill jag göra det jag inte kunnat göra på över fem veckor.
Jag vill träffa vänner.
Jag vill shoppa kläder.
Jag vill ta det lugnt och sova.

För övrigt. Lite skvaller från falun är alltid kul.
Min käre kollega gav sig ut på hustrujakt efter att vi övriga lämnade honom häromkvällen för att gå och lägga oss.
Hustrujakten gick inget vidare dock. Det slutade med att han kom hem halv fyra med "dalarnas fulaste tjej" som han själv sa.
Attans järnvägar som det kan gå.
Det hela slutade med att min stackars käre vän låg ensam kvar i sängen rätt fort.

Jag höll givetvis på att dö av skratt, vilket inte var särskilt snällt eller stödjande.
Jag ber om ursäkt för det.