Jag känner mig fruktansvärt, fruktansvärt ensam.

Så ensam och trött på att aldrig känna mig hemma.
Så ensam och ledsen för att plötsligt känna sig bortglömd.
Så ensam och trött på att ingenting förstå.
Varför kunde ingen säga något.

Kan ingen säga något.
Kan ingen ta tag i mig och säga "Du, det ordnar sig nog"?