Hustrujakt i falun och kall kalkon för mig

MIn sista vecka på jobbet är färdig för den här gången. Och nu kommer jag hem till ett tags välbehövlig sömn. Med mig hem har jag lite självständighet, ryggont och ensamhet.
Plötsligt känns det inte som att jag har någon kvar.
Att alla lever vidare utan mig.
att alla har gått vidare utan mig.
Hur kunde det bli såhär? Plötsligt känner jag mig inte ens saknad.
Kan det vara så att vi på fem veckor har växt ifrån varann och gått åt olika håll?

Jag tänker tillbaka på de senaste två helgerna som jag inte kunnat vara i stan utan istället flängt runt halva sverige. Det tog mig tre veckor, sen mådde jag bra av att vara borta.
Det tar alltid ett tag att vänja sig. Mina kära kollegor har varit många. De sista tre var nog roligast. Det kan bero på våra liknande musiksmaker eller nåt.
Jag saknar inte själva grejen, den blir man lätt trött på. Men jag saknar snacket. Saknar plötsligt att ha något att göra.

Den här veckan vill jag göra det jag inte kunnat göra på över fem veckor.
Jag vill träffa vänner.
Jag vill shoppa kläder.
Jag vill ta det lugnt och sova.

För övrigt. Lite skvaller från falun är alltid kul.
Min käre kollega gav sig ut på hustrujakt efter att vi övriga lämnade honom häromkvällen för att gå och lägga oss.
Hustrujakten gick inget vidare dock. Det slutade med att han kom hem halv fyra med "dalarnas fulaste tjej" som han själv sa.
Attans järnvägar som det kan gå.
Det hela slutade med att min stackars käre vän låg ensam kvar i sängen rätt fort.

Jag höll givetvis på att dö av skratt, vilket inte var särskilt snällt eller stödjande.
Jag ber om ursäkt för det.

Jag känner mig fruktansvärt, fruktansvärt ensam.

Så ensam och trött på att aldrig känna mig hemma.
Så ensam och ledsen för att plötsligt känna sig bortglömd.
Så ensam och trött på att ingenting förstå.
Varför kunde ingen säga något.

Kan ingen säga något.
Kan ingen ta tag i mig och säga "Du, det ordnar sig nog"?

Singeluppförande

Efter att jag nu kommit hem från Växjö har jag försökt spendera större delen av min tid till att kurera mina fötter. Dom mår nämligen inte speciellt bra och jag dör snart om jag måste fortsätta använda dom.
Okej, det är inte sant.

Men nu när jag varit borta så mycket och haft en del ensam tid i sängen och inte kunnat sova då jag saknat närheten av någon annan, så har jag legat och funderat.
Visst är det så att det finns saker som man inte gör när någon annan är i närheten?
Som man helst inte vill att någon ska se?
Singeluppförande.

Nu är de flesta av mina vänner upptagna känns det som.
Men visst har väl folk såna där saker som de bara gör när ingen annan är i närheten?

Jag är ibland för äcklig för att ens berätta vad det är jag gör.
Och jag har i stort sett slutat med allt sånt äckligt singeluppförande sen jag och Emil i princip flyttade ihop. Det är inte många nätter jag varit ensam de senaste månaderna.
Och det har fått mig att ge upp mitt personliga space till en grad jag aldrig trodde jag skulle kunna komma till.
Fast det är klart att det finns saker som jag fortfarande inte vill att Emil ska se.

När jag spelar musik högt i mitt rum när jag är ledig mitt på dan och dansar till den framför spegeln.

Eller när jag bara sitter och äter typ skorpor i mängder för att jag tycker att det är gott.

Eller när jag tittar på mig själv i spegeln när jag skriver.

Eller när jag sminkar mig själv till oigenkännlighet i min ensamhet i badrummet.

Eller när jag provar alla kläder jag har i garderoben och catwalkar lite för mig själv.

Såna saker som jag aldrig gör när folk ser mig.
Sånt jag gör när jag är ensam.
Och ibland saknar jag det.

Så var jag snart på väg då

Då tar jag mitt pick och pack i en skåpbil och far söderut.
Jag ska härmed packa mina saker på en halvtimme och sen bär det av.
Wonderbaum.
Vi ses, kära vänner.
Jag är tillbaks på söndag eller nåt.

Nu känner jag en fruktansvärd längtan att sova.
Men icke.

Sa hejdå till Emil för ett tag sen. gjorde mig ganska ledsen och det enda jag ville var att slita av honom kläderna och... (eh....) göra lite privata saker...typ.

Men men.
Det får väl vänta. Som vanligt. Jag saknar honom redan. Suck.

Vill ni mig nåt så finns jag som vanligt att nå på mobilen.
Som en riktig trucker alltså.
(Okej, jag kör skåpbil och inte lastbil så jag medger att det inte stämmer helt)

Kramar