Sanna in town and flyttning on the agenda

Det var ett tag sen jag skrev. Men jag har ju just kommit hem från Teneriffa utan solbränna så jag tycker väl att jag kan få lite särbehandling för detta otroliga felsteg.
Nåväl.
Sanna är i stan, hon kom igår. Det vill säga fredag.
Emil och jag har flyttat i helgen, eller snarare han och Ken som har flyttat ihop.
Men jag bor ju typ hos dom ändå.
I love it here.
Jag sitter i deras lägenhet nu redan och ska sova här i natt.
Ja, Sanna med såklart.
Hon sover på madrass i vardagsrummet.
Emil blåste upp den helt själv (galningen), en tvåpersonsmadrass.
Han är knäpp.
Men hjälpsam.
Han är söt.

Så Frida har åkt till Karlstad nu också.
Det var mindre kul.
Vi ska ju fira nyår här och jag ville verkligen ha henne här.
Skräp.
Jaja.

Tenerife in action

Jag är här.
I teneriffa.
Det är ett fint ställe detta.
Och halvvarmt är det med.
Och jag kan inte skriva en bokstav jag vill använda.
Gah.
Ni vet, ett A med en prick över.
Men ä och ö finns om man försöker.
Jaja.
Det är jobbigt att skriva här.
Jag vill ägna mig (a med en prick) t min älskling nu.
2, 5 minuter kvar.
gah.
kostar pengar.

Okej, pappa betalade en euro till.
Great.
Som jag kunde slösa på Emil, sa han.
Säg tack sen, Emil.
Till pappa alltså.

Annars har väl inget hänt här.
ätit lite.
Tapas. inte så gott. Men men.
Jag gillar inte tapas riktigt.
Inte min grej.
Menmen.
Min tid börjar rinna ut igen.
01.37 minuter kvar.
Suck. Får fortsätta på nåt cafè imorrn.
Den här datorn är skit.

Så nu bär vi av

Snart åker vi till teneriffa.
Rent otroligt.
Jag längtar, samtidigt längtar jag efter min pojkvän, men det vägrar jag erkänna, för jag träffade ju honom för bara några timmar sen så det behöver jag inte göra.
Dessutom är det onödigt med saknad.
Jag får ju se honom om tio dagar ändå.
Äh crap.

Klart jag saknar honom.
Redan.
Men men.
Sånt är livet.

Ska gå och lägga mig typ nu.
behöver sova tror jag.
ska bara ringa upp Emil och säga godnatt.
Sluta med Emiltjatet!
Ja okej då.

Hur som helst. Teneriffa.
Sol. bad. Värme. Hela julen.
Jippi.

The wonders of the juicepress

I love the juicepress!

Den är jättefin och står här precis i mitt kök.
Ja okej, den är inte min egentligen, den är mina föräldrar men ändå.
Den står här uppe för jag älskar den.
(Eller för att jag snodde den mitt framför ögonen på mina dödsjuka föräldrar.)
(Ja okej, dom är inte dödsjuka, bara lite förkylda, och dom var inte hemma vid tillfället.)

Ode till Juicepressen

Åh du juicepress, vart har du varit hela mitt liv?

Jag väntade och väntade men du hittade inte hit.

Ja okej, det var inget bra poesi av det där, men men.
Det har varit en långsam vecka. Så what to do?

Ja just det, vi har fått en elektrisk juicepress hemma.
(Fast det kanske ni förstod, vad vet jag?)
Den är underbar och jättefin och fungerar nästan som den på stadshotellet i Katrineholm. Förutom att den är lite sämre och häller inte upp juicen i ett glas på en gång. Menmen, man kan ju inte få allt.

Idag har också Emil och jag och Ken gjort en liten resa till torshälla och tillbaka. och till Torshälla igen. Med släp och fem bokhyllor. Plus en soffa och ett databord. Inte allt på en gång givetvis.
Vi har alltså hämtat lite saker till Emils och Kens lägenhet som de får snart.
Ingen vet när.

Jag har också gjort lite pepparkakor, ja, Emil hjälpte mig med de sista (eller de mittersta) men det var ändå jag som började.
Så nu har jag en burk pepparkakor stående i köket som inte går att stänga.
Damn.

Hur som helst, back to the juicepress.
Vi köpte ett dussin apelsiner, Emil och jag, eller mest han för att jag skulle visa honom the wonders of the juicepress.
Han var föga imponerad.
Jag vet inte varför.
Han blir tydligen inte imponerad av elektriska grejer.
I don't get it.

december kall som en vårdag

En tyngd har lyfts.
Igen.
Grupparbete klart.
Igen.
Jobb idag på IP. Igen.
Men denna gång börjar jag inte förän efter lunch. efterssom jag sa att jag hade tandläkartid.
Vilket jag trodde. Men jag ringde upp och kollade, och där var det minsann ingen tid för mig. Tiden är på torsdag.
gah.
Jag hade missförstått förståss.
Så jag ska åka ner till IP strax.
Eller ja... jag ska ju äta lite lunch först så jag slipper det sen.
Lika bra att åka snart, så jag får allting klart.
Jag fattar inte att Fredrik inte hann med det där. Fast han kanske fick annat att göra när jag hade åkt.
Det regnar som vanligt.
Eller ja, det låter som det iallafall.
Imorse vaknade jag och Emil vid 08.00.
Försent.
Emil börjar nämligen jobbet vid 8.
Så han fick skynda på rätt rejält.
Själv orkade jag inte bry mig så mycket utan spenderade tiden med att se honom sätta på sig kläder i en rasande fart.
Han är för söt.
Jag saknar pengar!!
Gah vad jag avskyr att vara pank.

Som att stå ensam på en bro

Jag känner mig lite överkörd.
Fast jag försöker intala mig själv att det är okej.
Du bryr dig ju inte om den där skiten ändå.
Du läser bara den här kursen för att du inte har nåt bättre för dig och du tyckte det verkade intressant.
Var det det?
Nej, bara dyrt. För studiepengar får jag inte och fakturan för böckerna kan jag inte betala.

Emil är på julfest.
Han kommer hit runt tre inatt.
Mamma och pappa är på nåt jag vet inte vad i Västerås.
jag har huset för mig själv ikväll.
Och jag ska plugga.
Men det känns inte som nån mening.
Jag känner mig överkörd. Men det gör inget.
Då blir ju iallafall uppgiften gjord.
Bara en dag kvar, sen slipper jag grupparbeten.
För alltid.
Just ja, jag skulle bli regissör.
Fan.
Jag saknar er.
Högskolan är skit.
Gå aldrig dit. Det blir bara fel.
Och du känner dig ailienerad.

Minns ni bilden?
Då, för länge sen när vi just slutat gymnasiet. Var det inte så?
Eller kanske året innan.
Daniel, Frida och jag tar bilder.
S enkelt det var en gång.

Bort eller varför stanna kvar??

Vet ni...ibland är det nog jag som är galen.
Jag vet inte varför inte allt är svart eller vitt.
Jag önskar jag visste.
Jag önskar jag visste vad jag tänker på när jag vänder mig om.
Vad jag menar med det?
Den som det visste.

Omöjliga frågor som söker svar.

Vi alla går omkring med frågor.
Fast svaren fick vi nog när vi var små.

En sak är säker.
Men det har den alltid varit. Och kommer troligen så förbli.

Jag kanske inte är det som så många tror jag är.

Jag har möblerat om i mitt rum. Jag behövde förändring.
Jag förstår inte varför, men jag antar att det är något speciellt med sådant.
Det är en dröm att få vara här.
Det är en dröm att få åka bort.
Jag vill bort.
Men ändå stanna kvar.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra med mitt liv.
Kanske därför jag ofta får en sån här... längtan bort.
Jag vill utomlands, se världen, jobba, skaffa nya vänner, vara någon annanstans.
Inte sitta uppe på övervåningen i mina föräldrars hus.

Det finns något jag måste göra.

Och troligen snart.

Jag har gjort så mycket i mitt liv.

Man har bråttom dit, sen är man här. Igen.

Minnen

För ett par dagar sen satt jag i Emils rum (eller var det veckor, jag minns inte.) och läste ett meddelande i en blogg. Längst ner fanns det en länk till en inspelning av en sång.
Jag laddade ner den, jag ville så gärna höra.
Men det var inte som jag tänkt mig.
Jag lyssnade på klippet om och om igen, lät det bara gå om hela tiden, tills jag fick tårar i ögonen.
Det var sen jag började maila dig igen.
Det påminde mig om hur mycket jag saknade dig.
Och att du allt som oftast går igenom samma dileman som jag.
Jag hörde en så stor sorg i din röst den gången. Men jag kunde inte stänga av.

Din röst är skön att bara lyssna på ibland.
Jag har aldrig tänkt på det förut, men jag antar att det är först nu du börjat göra små inspelningar.
Nu sitter jag i mitt rum igen, och lyssnar på "My all" i datorn medan jag borde göra något helt annat än det här. Men jag tror att det är några saker du borde veta.
Det här är något av det bästa jag hört dig göra.
Jag känner visserligen gråten i halsen när jag lyssnar. Men det gör jag för att så många minnen kommer upp.
Tack för allt.
Nu ska jag plugga.

Om något vi alla vet om

Så var jag tillbaka igen.
Jag känner för att skriva igen.
Kanske för att det äntligen händer något i mitt liv igen.
Även om det bara är för att jag är tillbaka på IP ett tag.
Har spenderat morgonen med att packa paket till julen, åt IP alltså.
Sen spenderade jag eftermiddagen åt att göra klart lite diffusorer.
Hann med 150 stycken.
Ska göra 1000 stycken.
Gah.
Jag har räknat ut att jag borde hinna med ca 150 per timme om jag bara försöker och inte gör något annat.
jag har hunnit med 237 stycken på en timme förr, men det var reckordfort. Om jag då jobbar i 150 st/timme policyn, så bör jag från 08.00-16.oo hinna med...

(räknar i huvudet, 150+150=300, 300+300=600. det är 4 timmar. 9,10,11,12... jovisst, om jag inte sätter på packningarna på slangarna. Men det måste jag ägna mig åt i en timme först. Om jag börjar sju då? Då bör jag hinna med 600 stycken innan lunch. Sen sticker jag på lunch en timme, mellan 12.00-13.00. 14,15,16. Tre timmar. Det betyder 450 till. det betyder att jag hinner med)

...1050 stycken om jag jobbar ordentligt.

Och jag har redan hunnit med 150, så jag behöver inte ens jobba så snabbt. Eller jag behöver inte börja jobba så tidigt.

Fast jag vet att detta bara är önskedrömmar. Jag kommer aldrig orka jobba så pass fort eftersom jag behöver en kvart extra varje timme för att fylla på kopplingar, byta lådor, hämta in nya pallkragar och pallar... så det är troligare att jag hinner med 100 stycken i timmen.
Och då hinner jag bara med...

(Hmm... det var en blåst bild jag har valt... Jag ser antingen demonisk eller galen eller bara blåst ut... That's interesting...)

(Huvudräkning igen. från 07.00-16.00. 9 timmar. minus lunch en timme. och en kvarts frukost. Fast det skiter vi i. 8 timmar betyder...)

...800 stycken. Om jag bara jobbar lite snabbare en timme så borde jag hinna klart imorgon. Om jag börjar sju och jobbar hela dagen alltså.

För övrigt träffade jag på en gammal vän på jobbet idag, precis när jag skulle gå hem. Vi brukar inte prata om honom. Men jag ska ändå ge lite kännetecken så kanske någon vet vem jag pratar om. Han brukade sjunga med Frida och mig på Blå ängeln och Dannes.
Vi minns hans underbara version av "Bed of Roses."
Kanske en sångtext som du känner igen, Frida, kommer här nedan.

"No, I won't let you down again..."

Jag antar att det påminner dig iallafall.
Japp, han är i stan fortfarande. Jobbar på Westergrens sen tre veckor tillbaka.
Och han mindes att han var skyldig mig pengar. Lovely.

Men han är ändå en av dom vi sällan talar om. En av dom som vi tenderar att glömma bort, men ingen som vi nånsin skulle tycka illa om.
Han är inte som "Han vi aldrig talar om".

Han är en vän. Men kommer härmed att benämnas som "Han vi lämnat bakom oss".
Eller vem vet?
Kanske är han en vän igen trots allt?

Kanske går vi ner till Dannes igen och sjunger några gånger för gammal vänskaps skull.
Han sa nåt om det när han gick.
Varpå jag direkt sprang ner till Göran för att berätta för honom vem som just kommit in.
Göran vet vem jag menar.
Det är bra att ha Göran på IP igen. Jag saknar honom annars. Vi har liksom vant oss vid att han finns i eskilstuna numera.
Kusin Göran. Eller bror. Vad vi än kallar honom.

Bröllop för bror

Min bror är nu den lyckligaste mannen i världen.
Han har just gift sig med kvinnan han älskar.

Jag är så glad för hans skull.
Och för hans nyblivna frus skull.
Och deras ofödda barn.

Som brudens mamma sa, "Jag har inte mist en dotter, jag har fått en son".

Jag skulle vilja säga "Jag har inte förlorat en bror, jag har fått en syster."
Fast jag har redan två systrar, och jag har redan en som heter Frida Thornberg, men what the hell.

Bröllopet var underbart. Jag önskar dom all lycka i framtiden.
Välkommen till familjen, Frida.

Jag är väl rätt säker på att ingen av dom kommer att läsa det här. Men jag vill ändå ha det nerskrivet, för att få läsa det senare.

Middagen var fantastisk för övrigt. På bröllopet alltså. Och desserten delicious! Speciellt den där citronkakan, jag vill ha det receptet! God! underbart god.
Fast jag vill ju inte bli fet.

Så har man träffat Jeppes (brorsans) gamla lumparpolare, studentkompisar och även Fridas vänner, och hennes familj.
Det var kul.

Så nu är det min tur att gifta mig då. Ja, det går ju i ålderordning, först Karin, sen Jesper... do the math.

Haha.

Jag skojar bara med dig, Emil.
Jag har 10 år till på mig.
Bara inte Frida hinner före...

Välstylad i svart

Gående längs vägen, med bruna höga stövlar och svart kappa, kjol och sin älskade svartvita keps med en svart blomma. Med en röd väska på sin axel, med ett paket från janelings i den ena handen och en påse från Sushi Jang i den andra.

Det röda håret glimmar under kepsen.

Hennes svarta ögon ser stressat över vägen. Fast hon är inte stressad. Det kan vem som helst se. Det är bara hennes naturliga tempo som gör henne sådan.

Det är mammas födelsedag. Detta betyder ännu en stressig dag för mig. Inte just av meningen av dagen i sig.

Nejnej.

Fyra dagar kvar till brorsans bröllop.
En och en halv vecka kvar till att få klart en gruppuppgift på skolan.
Ännu en månad utan pengar.

Det har hänt så mycket på den här tiden jag inte skrivit.
Jag förstår inte varför jag inte skriver så ofta längre.
Jag har väl inte tid.

Klänning ska sys, jacka till klänning ska sys, Studiebok ska läsas, rum ska inredas, hår ska färgas, hår ska klippas, jobb ska skaffas, pojkvän ska träffas, träning ska göras... Det är rätt mycket när man tänker på det.

Jaja.

Nyårsfest ska planeras. trots att både Emil och jag egentligen vill vara ensamma och gå och lägga oss tidigt.
Fast det känns inte bra för mig att göra det i år. Jag vet inte varför.
Jag skulle vilja, men jag har en ännu större längtan att få träffa mina vänner utan att behöva gråta varje nyår.
Utan att behöva ligga i min säng på morgonen och må dåligt av spriten och och sorgen.

I år kommer att bli annorlunda. Jag hoppas verkligen det.

Jag träffade en gammal vän utanför St. Eskil idag. Jag har inte sett honom på länge. jag har saknat honom under den här tiden.
Vad kan det vara?
Nära fem månader sen vi umgicks på riktigt.
Jaja.
Livet är inte beständigt. Likadant med sakerna i det.

Emil och jag var på Hälsomässa nyligen. Det var kul. Faktiskt. Jag älskar sånt.
Jag köpte en helt underbar violhonung som smakade gudomligt. Enligt mig alltså. Emil tyckte nte om den.
På vägen dit skrev jag lite. Det är då jag vill skriva. När jag gör något.

Så... På väg till Hälsomässan:

Jag har suttit här så länge nu. Hur ska jag kunna veta vad som är rätt eller fel? Jag älskar. Mer än nånsin och det känns bra. Nu håller jag äntligen på att få lite ordning på livet. Kärleken är bra, snarare fantastisk. Jobbet är avklarat och i runda slängar så blir det cirka sextusen spänn. 25 december. Det är så jag vill dö. Men och?

Skolan känns lättare. Hälften avklarat. Brorsans bröllop om en vecka och klänning har jag. Typ. Klipptid på Fredag. Det enda som strular nu är vännerna. Jag saknar dom så mycket. Varför har jag inte mer tid? Varför är inte dygnet 40 timmar istället? Det skulle underlätta.

I huvudet sitter en textrad som vägrar försvinna. Jag vet inte varför. Den här texten kommer troligen alltid kommer att finnas i mitt huvud och allt som oftast kommer poppa upp.

"Lika mystisk, lika gåtfull som en kyrka längs vägen, upplyst mellan träden.

Ödsligt belägen om hösten om våren, i en tyst, blå natt.

Som en fackla, som ett ljus kom du fram till mig där jag satt."

Jag vet att några av er där mycket väl vet vad den textraden betyder.

Men den texten försvinner inte.

Liksom många andra. Ibland tänker jag på den där sången som Frida skrev. Och minns speciellt slutet.

"Vi pratade hela natten och det nya året kom,

men tiden liksom stannade till."

Där. Där ligger min ångest över nyår.

Men det har gått så lång tid nu. Folk känner inte till det längre.

De bryr sig inte om det förflutna som jag och ser hellre framåt.

Min största brist. Jag avskyr att tänka framåt.

Så hur gör vi på nyår, Frida?

Emil och jag vill ju vara tillsammans så klart, Och han vill ju vara med sina vänner och jag också, eftersom det är mina vänner med.

Men du och Pierre vill också vara tillsammans.

Men vi kan väl inte fira på olika håll?

Den traditionen vi haft i alla dessa år vill jag inte bryta.

Jag vet inte vad som händer nu i nyår.
Det är så konstigt egentligen. allt förändras.
Förr om åren, många år sen, var jag rädd för att inte bli inbjuden till någon nyårsfest.
Nu är jag rädd för att göra människor besvikna.
Men man måste vara selektiv på nyår.
Man vill ha ett bra nyår.
För en gångs skull.

Vi blir bara äldre. älskade vänner. vad jag saknar er.

Tiden går...

Jag minns inte sist jag skrev här.
Men det var ett par veckor sen.

Jag har varit på finlandskryssning, jag har varit på gotland, jag har varit på Halloweenfest och folk har fyllt år och jag har lämnat och hämtat min syster i Nynäshamn.

Två veckor har gått.
Jag har inget att berätta längre.
Jag har inte tid att prata.

Jag har sytt en klänning i vitt. Den är vacker och ser ut som något Marilyn Monroe skulle ha på sig. Jag är vacker i den.
Nu ska jag sy en likadan i grönt.
Trots att den här är rätt underbar. Men jag behöver den till bröllopet. Och på ett bröllop kan man inte ha vitt om man inte ska gifta sig. Och ska jag gifta mig? Nej, skulle inte tro det.

Så har Emil och jag firat fyra månader ihop.
För en sisådär nio dagar sen.
Då var vi på gotland.
Dagen innan halloweenfesten. Vi var enormt snygga givetvis.
Alla älskade Emils utklädnad. (Jag visste knappt vem han var men det visste tydligen alla andra) Han var nämligen utklädd till Raoul Duke (Johnny Depps rollfigur i filmen Fear and loathing in las vegas). Han såg helt knäpp ut men men.
Själv var jag Britney Spears. Hennes tidiga år. det vill säga i videon till "Hit me baby one more time".
Fast Emil vägrar gå med på att jag var Britney. Han säger att jag var en japansk skolflicka och that's it.

Säkert.

Britney Spears är ju cool.
Okej. Men hon är rolig. Och jag passade i den där utstyrseln.

Finlandskryssningen var riktigt rolig för övrigt. Den gungade och var galen sjöstorm, så typ alla mådde skit men jag mådde bra.
Jag sprang runt och gladdes åt min icke befintliga sjösjuka. Haha, ni alla andra veklingar. Minus Frida och Pierre givetvis.

Man kan läsa mycket mer i Fridas blogg. Hon orkade bry sig mer om att skriva.
Jag skrev faktiskt ingenting under den här perioden. Och jag vet inte varför.


Jag har fått jobb för övrigt. Och imorrn ska jag på utbildning för detta jobb. Det känns bra.
Och kul.
Så jag får skriva mer sen. Nu måste jag gå och lägga mig.

Sjungande på sånger

det står en ung man nere på gatan, du, han vandrar runt i cirklar...

Han är gammal för sin tid, men alltför ung ändå.

Se inte dit, men gråt ej, så lever du i vetskap...

att allt är bara tecken på att tiden går för

tiden bara går och går...

Så, inatt blev jag klar med den jävla hemtentamensuppgiften.
Det gick riktigt bra, jag ser den härifrån, den ligger där på köksbordet och väntar på att bli inlämnad innan klockan 16.00 idag. Jag ska väl gå dit om ett och lämna in den.
Jag känner inte riktigt för det, menmen, nu har jag ju gjort den och då måste jag ju lämna in den ordentligt också.

Jag fick en skön sovmorgon idag också.
Men det konstiga är att jag fortfarande är trött.

Jag har inte träffat Emil sen i onsdags, och det var ändå bara en kort stund.

Inte kan jag träffa honom idag heller. Men jag behöver vilan nu.
Jag behöver ta tag i allt det där som jag har låtit ligga sen hur länge som helst.

Jag ska äntligen söka de där jobben.
Jag ska äntligen sluta på högskolan.
Och jag ska äntligen få städa mitt rum.

Det är det viktigaste nu för mig.

Har ingenstans att gå.

Jag förstår inte vad som hänt med mig på senare tid.
Jag springer runt som en osalig ande, går ner på stan utan någon anledning, rör mig i cirklar runt stan för att kanske få syn på den där... jag vet inte ens vad det kallas.

Jag söker någonting och jag tror att jag kan hitta det om jag går ner på stan och vandrar runt.

"Vandrar gatorna i timmar här..."

Snart kan jag varenda gata i stan.
Jag går så mycket.

Har ingenstans att ta vägen men hundra platser att gå till.
Jag springer i affärer som jag redan kan utantill.
Jag klär mig snyggt för att folk som en gång känt mig ska titta åt mitt håll och säga "wow, hon har blivit nåt."

Det dumma är att det har jag inte.
Jag gör ju ingenting.
Jag är inte speciell.
Jag är för tillfället bara en av alla andra dumma ungdomar utan ambitioner att bli någonting.
Som pluggar för att bli nåt, men som inte vet vad.
Jag har inget mål som jag kan uppnå nu.
Jag kan inte ens försöka uppnå det nu.

Jag trodde alltid att det va utbildning som tog mig dit jag ville.
Jag vet inte om det är rätt väg.

Jag kanske saknar något.
Det har kommit upp ett namn i huvudet som aldrig vill försvinna.
Det namnet som jag alltid kommer att tänka på när inte allt är som det ska.
När jag är förvirrad och ensam och rädd för att misslyckas.
eller bara på jakt efter en vän.
Då kommer det namnet upp, men fastän jag letar med ett stirrande öga varenda gång jag går ner på stan, så finns det inte någonstans.

Varför är det alltid så, att man inte kan glömma vem man var och vad man en gång gjorde?

Varför kan man aldrig lämna sitt förflutna?

"Jag kunde se dom en gång där vid vattnet.

Allt var nog inte som det skulle va.
Tänk om jag kunde hört vad dom talat om.

För från den stunden blev det aldrig likadant."

Aldrig nånsin likadant.

Så man känner igen sig sen?

Det har varit en bra dag.
Inte bara för att jag har haft en social dag. och äntligen fått träffa några av mina vänner.
Trots att jag alltid sätts in i vår sociala grupps problem.
Jag undrar ibland, finns det stunder då andra pratar om mig?
Det är klart att det finns.
Men vad säger de?

Det är väl en annan syn på verkligheten.
Och en av samhällets undangömda regler.
Det finns så mycket regler i samhället.

Du ska hälsa på de du känner igen på gatan, men inte en expojkvän, trots att du känner honom bättre än tjejen som du råkade springa in i en gång. Likväl hälsar du på henne med ett igenkännande leende. Och hon gör likadant. Men inget mer, ngen stannar för att säga något mer.
Om du stannar för att säga något mer behöver du vilja något, annars kommer ni bara att stå där och inte säga något mer.

Är du däremot ute i skogen och det kommer någon mot dig på stigen så bör du göra en hälsande nick åt denne, Du bara gör det, du behöver inte ens tänka på det.
Trots att du aldrig sett denna person någonsin i hela ditt liv.
och aldrig kommer att se den igen.
Och om du möter honom/henne på stan så säger du fan inte hej. Inte ens en nick.
För du känner inte igen dom.

Världen är så förutsägbar.

Vad hände med samhället? Vi lever alla efter välkända regler som ingen pratar om.
Alla gör det, ingen tänker på det, ingen säger något.
Vi tittar snett på fyllot på bänken men går bara förbi.
Vi snackar om kompisen, men tycker inte att det är något konstigt med det.
Vadå, det är väl inte elakt?
Skulle man ha pratat om samma sak om kompisen var där?
Det vet vi inte.

Säger alla likadant om mig?
Vilka är alla?
Vem är vem?
Finns jag?

Dessa frågor kretsar ständigt i allas huvuden.
Men ingen säger något. Allt är döljt i samhällets självklara politik.

Allt är ett villrådigt tempel utan logik.
Men det är här vi lever. Och det är här vi stannar.
Tills tiderna har gått samman till en och spiralen har stannat.
Cirkeln måste slutas någon gång.
Ingenting kan vara för evigt.


Okej, nu ska jag bara berätta varför jag skrev så här. Jag har seminarium imorgon, och läser igenom en mycket bra bok för ändamålet, vilken får en att tänka. Detta är glömt imorgon, och min plötsliga vältalighet i språket (som jag för övrigt hämtat från högskolefascismens lära) är strax borta. Typ imorgon.
eller typ nu.
Älskar fjortisspråket.
Typ.
hah.

En sorg som ingen känner av...

Ensam.
Ensam.
Så fruktansvärt ensam.
jag orkar inte med det här längre egentligen.

Kanske är det pms, jag är alldeles för emotionellt störd för att förstå vad jag håller på med.
Men det känns som om allting går i kras.
Jag känner mig isolerad.
Jag behöver träffa mina vänner.
Problemet är att jag inte vet var dom finns längre.

Problemet är att jag känner mig totalt bortgjord och svag.
Jag vill inte vara så här känslig, och jag bannar mig själv för att jag inte är stark nog att klara mig själv.

Jag undrar varje dag, känner dom samma saknad som jag?

Jag önskar att svaret var ja, men jag känner på mig (antagligen, förhoppningsvis en ondskefull röst i mitt huvud) att dom inte saknar mig längre. att de har gått vidare.

Att de bara ser mig som en något att säga hej till ibland, och sen säga "Hur mår du?" och säga "ja, det var kul att träffas, det får vi göra om nån gång." och sen ses vi inte mer på 3 månader, sen 5 månader, sen ett år, och sen, är jag för alltid bortglömd. Kanske minns man mig ibland, som den där som man tyckte om men som man på nåt sätt bara "gled ifrån".

Den stämpeln oroar jag mig varje dag för att få.

"Det kommer bli mycket lättare när jag har åkt" hörde jag dig säga en dag med ett sorgset leende. Jag visste det redan då, att du hade fel.

Du kunde inte ha mer fel.

Du vägrade tro på mig, du vägrar ännu.

Mer fel än man kan ana.

Jag tänker på de där dagarna ibland, så nära men ändå så lång borta, de där dagarna vid lekplatsen.

Jag såg en film från ännu längre sen, som vi spelade in där.

I detta nu känner jag mig så fruktansvärt ensam.

I ett mörkt rum som jag drömmer om att lämna och flytta ifrån.

Långt långt bort.

Jag vill så gärna åka bort.

Jag vill inte vara här nu.

Jag vill vara någonannanstans.

Och jag vet inte hur jag ska göra.

Jag vet bara att det är försent för att göra något vettigt.

Bergamottolja och ballerinalook

Jag har gett mig själv en make over.
Eller snarare bloggen.
Och mig själv.
Och bloggen.

Jag ser lite ut som en ballerina i uppsatt hår faktiskt. Ni vet, med en stram knut och utan synlig bena. Inget smink men snygga plockade ögonbryn.

Mamma har gett mig massageolja med doft av Bergamott. Den funkar både på män och kvinnor, säger hon.

Okej??

Och med detta menar hon... vad?
Jaja. Jag tyckte den luktade riktigt gott iallafall. Har redan maserat mina värkande och snustorra fötter med den. Det gick åt en del. Och tog en stund. Men nu är mina fötter lite finare än förut. Och mjukare.

Hmm... Det här kanske inte intresserar...

Ursäkta. Jag är lite seg så här tidigt på morgonen.
Morgonen? Natten menar jag väl?
Sent eller tidigt?
Morgon eller kväll?
Natt eller dag?

Hmm.. det är svårt att hålla koll på allt.

Mitt vänstra ögonbryn är inte lika snyggt som mitt högra. vad jag ska göra åt det har jag ingen aning om. Men nåt vore att föredra.

Usch, jag är trött.

Jag ska hem till Emil en någorlunda anständig tid imorgon.
Så jag måste gå och lägga mig.
Funderar på att smörja in mitt ansikte med bergamottoljan för att få lite fukt i det. Åtminstone i pannan. Pannan brukar vilja ha olja.
Men har jag oljig panna? Nix.

Jag har inget oljigt ansikte alls. Mitt ansikte är snustorrt.
Med undantag för näsvingarna.

Oh my God, Elin, du snackar en massa skit igen.

Ajdå.
Bäst vore att avrunda. Jag behöver ändå en stunds sömn.
Quesadillas.
Vad betyder det? Är inte det nån sorts mat?? Och varför har jag det i huvudet?

Därför att du är konstig.

Jo, jag vet.

Quesadillas då.
gah, jag vet inte ens vad det betyder. Och inte varför jag säger det. Det bara finns där. Tony kanske har rätt. Jag är konstig.


Mitt samvete Tony, jag har väl berättat om honom?

src="http://www.bloggportalen.se/BlogPortal/view/Statistics?id=129" />

Nytt att hitta.

Så, jag fick en idé häromdan. Så jag började lägga upp bilder med serietexter.Rätt kul faktiskt. Så... jag har skaffat en ny bloggdel i min fantastiska marknad av bloggar (Haha, det vill säga två stycken med helt olika innebörd) Okej, det är ingen marknad av bloggar. Det är två bloggar i en.
Ja, min andra blogg "bilder som betyder något" kändes för sentimental.
Vilket resulterade i att jag aldrig skrev i den. Så den försvann. Den gynnade ju varken er eller mig. Då får man kasta ut det. Ett litet talesätt jag har.

Nu hittar ni den nya bloggen på följande adress.

www.kulenligtmig.blogspot.com

Där kan ni kolla in mina och mina vänners snedsteg på kort.
Eller snarare mina vänners och mina korrigerade snedsteg.

Alltså: Inget som står min nya blogg är verkligen sant. Jag har helt enkelt sett på en bild, tänkt: ”hm, undrar vad de tänker här…” och sen lagt en bildtext utifrån det.

Japp. That's it.

Nu ska jag sova. Jag vill dö vacker.
Och jag är så trött att jag skulle kunna dö.

Vill inte känna Spindelkvinnans kyss...

Vill du?

(Skaffa den. Spindelkvinnans kyss är en bra låt.)

Det var vi, baby, som var de lyckliga.

Känner mig lite "scatterminded", vad nu det kan betyda.
Men det kändes som rätt ord att använda.
Hmm.
I lördags var det parmiddag med en massa folk. Orka räkna upp dom. Men det var kul. Vi spelade TP (Tjejerna mot killarna) och killarna vann. Tyvärr. Fast dom fick alla lätta frågor.
Gah, jag kräver revanch.
Folk åkte väl hem nån gång vid tolvtiden.
Och Emil och jag har en massa rester kvar i kylen som jag har ätit till lunch i två dagar nu,
(Vi köpte 1,6 kilo kött och klantarna åt upp det. I don't get it. Mycket mindre köpte vi ju åt tjejerna. det vill säga quorn. Klantar)

Jag vet inte riktigt vad jag har gjort de här dagarna. En kort resume kanske skulle sitta fint?

Söndag: Emil och jag vaknar vid niotiden eller nåt. Går inte upp förän typ två eller kanske tolv. Gör absolut ingenting på hela dagen. Lägger över lite bilder bara från kvällen innan på min dator. Emil åker hem på kvällen till förmån för att jag ska få plugga på måndag.

Måndag: Jag går upp vid tolv eftersom hon försov sig något enormt. Suck. Emil frågar om jag vill fika. jag säger trött nej, eftersom jag inte orkar. Emil kommer över istället över med take-awaylatte och en påse vingummin. Den mannen har ett hjärta av guld.
jag försöker plugga lite, vilket resulterar i att jag inte orkar mer och nästan somnar. börjar titta på "Two and a half men" istället och klockan rinner iväg. Suck.

Tisdag: Springer iväg till skolan för att gå på en otroligt intressant föreläsning med en riktigt duktig föreläsare. Trevligt, äntligen nåt kul på den här skolan.
I övrigt känner jag mig ständigt utanför eftersom jag inte bryr mig om skolan speciellt överdrivet. Gör ännu en planering att sluta alltså.
Emil kommer över vid tretiden när jag är klar och vi åker hem till honom. Fast snart ringer pappa och ber mig komma hem för att vakta Noel en stund medan han sticker ner till jobbet. Jaja. Jag sover ändå bra i min egen säng. Emil och jag åker hem till mig och går och lägger oss tidigt. Redan vid tio. Fast vi somnar ju inte i tid. Den mannen har en förmåga att hålla mig vaken.

Onsdag: Vi går upp svintidigt. Redan halv sju ringer klockan och jag går mekaniskt upp och duschar. Suckar över den tidiga morgonen, men idag är det jobbdag. Jobbar från 07.30 till 14.00, sen ger jag upp och frågar Ilar om jag kan sluta för dagen, eftersom det inte finns något vettigt att göra. Han håller med och låter mig gå för dagen.
Väl hemma äter jag en vegetarisk tacco med lök, ost, quorn och nån salsasås.
och dricker mängder av apelsinjuice. Whatever.
Johan och Pierre ringer mig och övertalar mig att följa med på kryssningen. Jag säger till dom att boka in mig eftersom det är så billigt. Jag överlever. Sen får vi se om jag följer med eller inte. Men troligen gör jag det för Fridas skull.

Vad ska jag göra mer denna ljuvliga dag?
(Tony suckar djupt. Ljuvlig är kanske ett undantag) Inte ett dugg. Funderar på att åka och shoppa nånstans bara för att. Fast svaret är enkelt. PLUGGA.

Suck.

I'm the busiest girl in Manhattan. jaja, okej. Eskilstuna.

Gnistrande spegel

När du sitter och blåser på en iskall kopp cola för att få den enklare att dricka (som du gör med en kopp varm choklad) så har det gått för långt.
Varför sitter jag då med en iskall kopp cola trots att jag fryser ihjäl av att bara blicka på den?
Därför.
Det är principen som räknas.
Jag känner mig ensam utan att vilja vara med någon.
Jag känner mig omringad utan att se en enda människa.
Jag känner mig kall fastän solen skiner.

Fast det gör den inte längre.
Det var länge sen solen sken. Nu regnar det bara.

Jag är trött på mitt hår. Jag är trött på att det inte kan vara lika fint som hos frisören.
Jag funderar då och då på att bli hårstylist. Men jag är för gammal. Jag är för gammal för att leva, för ung för att dö.
Nagelteknolog känns faktiskt som ett yrke för mig då och då.
Kanske i mitt nästa liv kan det fungera.

Nu ligger Emil i min säng. Han var inte här förut.
Det känns som om jag bara glömde honom, men jag bad honom komma hit.
Det är så skönt att inte vara ensam ibland.
Trots att det är det enda som sätter dig fri.

Har du sett någon som henne förut?
Se hur hennes ögon blänker, det är tårar som letar sig ut.
Hon gräver sig en grop ibland som ingen kliver i.
Men det är ändå där hon står tills kylan biter i.

Mitt samvete Tony gör sig hörd.
Kanske skall du inte skriva så.

Döpt efter min gamla barndomslåtsasvän, Tonny. Tonny var en träplanka med armar som var spikade på hans kropp. Hans ögon och mun var målad med kritor.
Men Tony finns inte i fast form. Jag kände bara att jag ville döpa honom. Han är ju ändå alltid med mig. Lika bra att personifiera honom.

Jag vet, kanske är det barnsligt. Men då får du säga det till mitt ansikte.

Håll käften Tony. Du behöver inte vara här.

Jag bör nog aldrig komma hem.
Jag ska nog aldrig hitta hem...
Fast jag vill aldrig ha ett hem...

Så det var så här det blev

Jag sitter ensam på mitt rum. Jag behöver vara ensam.
Lämnade in tentan för ca 2 timmar sen, och för ett tag sen kände jag mig rätt bra.
Trött, väldigt trött. Det är därför jag inte har ringt till dig, Emil.
Jag orkar inte riktigt, jag är så trött. Men jag kan inte sova.

HÖgskolan har för övrigt ett väldigt fascistiskt system i SCB-lokalerna. Vill du in till en dator så får du fan dra dit kort och skriva in din kod femhundraåttio gånger.
Och ska du ut ur rummet får du fan slänga igen dörren innan 30 sekunder gått, För om den tiden hinner gå är du körd.
Då går larmet.
Yes. De litar på folk här.





Varför glömmer du bort mig?
Det förvånar mig mer än du tror, sårar mig mer än du tror.








varför glömmer folk att jag är skörare än ni tror?
Kanske inte så lätt att minnas alla gånger.
Det är bara det, att du om någon borde veta.



Så livet är verkligen som ett par ingångna skor.
Helt oväntat, från klar himmel, så måste du klacka om dom.

Vackert sjunger den som längtar

Nu har jag gjort vad jag kan, nu finns ingenting kvar.

Så var man äntligen klar med den jävla kritikskiten av nån värdelös vetenskaplig artikel. Jag har ingen aning om jag kommer att få godkänt men nu bryr jag mig ärligt talat inte längre. Jag har gjort vad jag kunnat, jag har verkligen gjort mitt bästa.
Om inte det räcker, så kan jag tyvärr inte göra mer.
Så är det.

Jag måste sova. Har sovit en kanske 5 timmar inatt. Bara för att jag ville se på OC.

Kul. KUL. menmen.

Jag har fått tillbaka min längtan efter att skriva pjäser. Kanske är det det ideliga lyssnandet på Bloodbrothers som gav mig lusten att göra egna verk igen. Ett uppslag har jag också hittat, som vanligt är det ur mitt eget perspektiv. Och nej, det har inget att göra med högskolan. Inte för att det inte skulle vara intressant…
Fast inte ur mitt perspektiv. Det skulle bara bli ett påhopp om högskolornas ambition att förvandla alla studenter till perfekta akademiker.
Och att inte framhålla elevernas egna skrivsätt, det som är det intressanta och själva essensen av elevens personlighet. Nejnej, här ska allt skrivas exakt likadant, efter modeller som SKA FÖLJAS.
Nej, det här är inget för mig.
Jag är ämnad för något annat, och det är inte högskolan.
Konstnärlig i själen vill jag inte förstöra mitt egna uttryckssätt. Mitt sätt att skriva är mitt eget, (på ett otroligt vardagligt sätt) och skall så förbli.
Låt mig bara vara en kanal på radion som du kan stänga av.
Jag står ut med det. Så länge jag slipper vara en av dom som man suckar åt i tidningen och bläddrar vidare för att läsa serierna. Säg då hellre att jag är en serie som aldrig slutar. En saga kan vi kalla det.

En saga utan lyckligt slut

Men med ett alltför komiskt innehåll. Kanske inte speciellt väl redovisat på senare tid. Men om man bara försöker läsa mellan raderna så går det. Mina texter må vara alldeles för sorgsna på senare tid. Men som sagt. En saga utan lyckligt slut.
Det är bara ett nytt tecken på att tiden går.

Men du vet, att om du korsar fingrarna och räknar från ett till tio, så kan du resa dig upp från marken igen. Det spelar ingen roll, för allt är bara en lek.

Tack till alla dom

Det känns lite bättre dock.
Du, glöm inte bort att du inte är värdelös.
Men du behöver ju bara lite hjälp då och då.

Tack Annelie för hjälpen. Jag hoppas jag ska kunna sammanställa detta nu på ett bra sätt. Jag behövde nog någon som kunde hjälpa mig att peka ut felen.

Och jag måste tvätta håret. My god, jag ser ju helt knäpp ut.

Tack Emil som lånade ut tvättmaskinen. Jag behövere rena kläder. Imorgon ska vi tydligen få en tvättmaskin. Den ska väl bli installerad och sådär också, så det dröjer alltså innan den börjar funka. Men jag klarar mig, jag har ju redan tvättat. Bra.

Glöm inte bort, glöm inte bort, glöm inte bort...

Fortsätta plugga var det.

Det skulle inte vara fel att sova.

Varför jag lägger in bilder med konstiga färger? kalla mig unik.
Kalla mig för något annat.
Jag har ingen aning.

Som du sa, det är dags att dra.

Ni kanske har hört talas om mitt senaste fynd på shoppingturen.En liten svart bok.I den står det allt. Små historier som världen.Självklart är det jag som fyller sidorna.Idag fyllde jag den med något som fick mig att känna mig gammal.
Ett kapitel ur denna bok lyder alltså ungefär så här.

"Åkte bussen hem till Emil.
Bakom oss sitter ett gäng
13-14åringar och pratar högljutt.
"Du liknar ju en av tvillingarna!"
Ropar en plötsligt.Jag hajar till.
Vad var det han sa? Nog har jag hört
något liknande förut. Ja, jag känner
igen mig. Så nu finns det de nya
"tvillingarna". Det finns väl en ny tid för allt.
Det kanske är så att allt går igen.
Kanske kan jag få se mig själv om ett
par år igen, och minnas. Du är aldrig unik.
Tyvärr. "

Med detta vill jag säga... att ingenting är beständigt. En dag är det inte du dom talar om. En dag är du bara en åskådare till din egen olycka. En dag är du bara någon som känner igen dig.

Är jag avundsjuk? Drömmer jag mig tillbaka till barndomens problem och lättsamma dagar? Inte en chans.

Snarare har jag väl fått perspektiv. Till slut.

En liten fin text kanske, för att illustrera hur värdelös jag är när det gäller att fokusera. Imorgon ska jag väcka Emil vid åtta. Men det vet han inte än. MOAHAHA!

"Glöm inte bort att du är värdelös och illa omtyckt för den du är. Glöm inte bort att du är värdelös. Det är väl inget mer med det?"

hon tog min hand i sin och sa "det var värst vad det var synd om dig idag?"

Minimum zeit

So I'm bored to death.
Måste göra klart den kritiska skitgranskningen. Jag börjar få panik allvarligt talat.
Gah.
Imorgon ska jag iallafall till skolan och få ordning på grupparbetet.
Men ändå.

Försöker le lite.

Hah.

Ska se på take the lead med underbara antonio banderas nu. Orkar verkligen inte pyssla med den andra skiten nu. jag får ta den inatt.

Så, sitter alltså här utan pennan i hand.
Min dator är för högt upp för att jag ska kunna effektivisera min skrift. Damn.
Där ovanför ser vi alltså en fin bild på mig för övrigt.

Ute i vimlet.

Ikväll har vi alltså varit ute med några trevliga figurer. Och kom hem cirka kvart i fyra. Men what the hell.
Dessa personer är:

Jimmy. 19 år. Känd här i stan för sina underbara byxor. Men tyvärr stack han hem rätt tidigt.















Johan: 21 år. Pierres bästa vän (fridas lilla älskling) och Emils och min roadtrippkompis. Alltid glad, alltid på jakt.
















Kim: 20 år. Ständigt "salongsberusad" på krogen. Vi kan kalla det redlöst full. Men vi älskar honom ändå.
















Övriga... Min kära kusin Göran (21 år) är äntligen tillbaka i stan. Så han följde med ut. Det är alltid roligt när han är med. Vi hade svinkul.
Markus, 20 år, klasskompis från gymnasiet till Jimmy och Kim. Har bott hemma hos Kim under ett år och finns som bild i min plånbok.
Emma, Jimmy och Kims kompis, känner henne inte så väl men träffade henne på rothofsparkenfesten vi hade en vecka innan midsommar.

Och sen var det väl några mer, men vem har orkat nyktra till?

Vi var på hyttan från början. Det var roligt. Sen satt vi på perongen ett tag och Kim var ganska onykter om man säger så. Jimmy och Ken (Kims bror) stack redan när vi gick från Hyttan vid ett-tiden. Nåväl. Vi gick till Phoenix senare och tog lite strips.
Gah, jag kommer sova gott ikväll. Hoppas jag.

Emil står i badrummet. Själv somnar jag snart.
Få se, jag har druckit för mycket ikväll..
3 white russian.
1 Fidel Castro
1 glas vin.

Jag borde ha däckat, ärligt talat. Gah. Jaja, full är väl trevligt. Jag måste sova.

Åh... hur Emil och jag ser ut för tillfället? Ingen aning, men jag misstänker att det är nåt sånt här. I ett rosaglittrande skimmer. (Metallicrosa, precis som hans mobil.)

Ny Frisyr oh my god!

Jag lurar för tillfället Emil att lyssna på KENT.
Haha.
Eller okej, jag har på KENT:s låt "Socker" och han har inte sagt nåt.
Fan. Nu märkte han det. Precis när Jesus hade "kickat heroin". Jaja. Jag byter till "Visan om IBM och Microsoft". Den tycker han till och med är lite bra. Yes. Ett steg närmare att få Emil att bli vispoppare. Fast skulle inte tro att det skulle hända.

Emil sitter nu här mitt emot mig med sin dator och "blåtandar" nåt. Eller nåt liknande. Vi har fixat så han kan koppla upp sig på vårt nätverk så han är säkert jätteglad.
Nu försöker jag ta bilder (Läs Emil försöker ta bilder på min inrådan. OMG)

För... jag har nämligen klippt mig!
Tji. det behövdes verkligen. Och jag har en otroligt snygg frisyr nu. Folk på stan har sagt att jag var snygg i håret hela dagen. Främlingar alltså. Först killen på skomakeriet i smedjan och sen snubben på statoil. Fast han flirtar visserligen alltid med mig. Det är något läskigt, han är nämligen typ 40-50 år. Och dessutom är jag inte intresserad (läs "DUH!!!, han är äcklig"). Jag har ju en otroligt underbar pojkvän som jag älskar något otroligt mycket.
det finns inget som kan förbättras med honom. (Eller han kunde ju iförsig falla för min Lars Winnerbäckterror)

Hur som helst. En snygg bild på mig känns alldeles rätt nu du.

Ska springa och snygga till mig lite nu, vi ska ut med grabbgänget strax (Läs: Jimmy, Kim, Johan, Emma, och så kusin Göran) Men så här ser jag ut för tillfället. Kolla in den underbara frisyren. --------------------------------->


Nu lyssnar vi för övrigt på björn Rosenström. Fick ett konstigt sug att lyssna på Gunillalåten efter att jag sjungit den helt igenom för Emil tills han bad mig om att hålla tyst. Fast nu lyssnar vi på Glennlåten.

"Glenn kan supa, Glenn kan slåss och Glenn kan röka sina bloss..."

okej förlåt.

Oh My Good!

Jag somnar.
Jag är såå trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna.
Detta är inte bra.
Jag satt nyss och sov på biblioteket. Eller jag försökte att inte sova, men jag sov säkert. Iallafall nickade jag till flera gånger. TIllslut beslöt jag mig för att gå hem.
Och nu ropar pappa om att vi snart ska gå ut.
vi ska tydligen äta ute.
gah.
Och ta en drink innan maten hörde jag också nåt om.
Suck.
Orka.
Coca cola, du är min vän. Måste ta en espresso. Hade inte vi en espressomaskin häruppe förut?
Suck. jag är så trött att jag börjar halucinera.
Troligen.
fan.
Jag är väl dum om jag tror att KENT ska kunna hjälpa mig att vakna.
Skit.

Klackskodamen

Lär er gå i klackskor, kvinnor! Det är inte ens svårt!
Det krävs bara lite övning. Så snälla, testa att gå lite hemma först istället för att skämma ut er på stan, eller ännu värre, på en verktygsaffär (där jag råkar arbeta) där nästan bara män handlar. Jag lovar att man blir uttittad. Så why???

Igår hjälpte jag faktiskt en sådan kvinna. Svartklädd kom hon in, såg ganska högdragen ut och tittade snorkigt på mig när hon frågade om nån dammsugarpåse. Jag gav henne en snabb blick och började gå ner mot avdelningen där dessa skulle finnas, och bad henne följa med mig.
Först då hörde jag det märkliga klackandet bakom mig. Jag sa inget då, utan fortsatte rakt framåt.
Vi hittade dammsugarpåsare och vände tillbaka. Då gick hon framför mig, och jag kunde tydligt se hennes svarta stilettklackstövlar (som visserligen var mycket låga) och förstod att det var det som lät.
Hon såg nämligen ut som om hon inte kunde böja på benen.
Hon stapplade fram.
Kanske hade hon ont. Men då ska hon fan inte gå runt i dom.
Suck.

Nu måste jag snabbstäda. Annars blir det inte nådigt senare.

Gah.

Utdrag ur "En dag i Elins liv" Finns snart i en bokhandel nära dig!

Dagens kåserier. Skrivet på Åhlens café vid halv fyrasnåret.

Jag vet av gammal vana att när jag väl sätter mig ner framför datorn för att göra det jag mest bryr mig om, dvs att skriva för mina närmaste och uppdatera dom på mitt liv, (alltså skriva i bloggen) så försvinner motivationen.
Även nu, när jag sitter på Åhlens café i min ensamhet (eller tja, ensam är jag väl inte, det finns ju folk vid de andra borden) med en cola och en halväten morotskaka som smakar pepparkaka, så känner jag att skrivarglädjen har försvunnit lite.
Hur kunde det hända? Det, som jag älskar att göra, ha blivit så tråkigt och vardagsförknippat för min del?
Jag skyller på Internet.

På den ständiga exploationen av Internet som plötsligt fått alla meningslösa människor att skriva ner sina meningslösa tankar för alla meningslösa människor som inte är ett dugg intresserade av någon annans skrivande, de har ju full upp att skriva ner sina egna värdelösa värderingar för ännu fler människor som inte heller orkar bry sig om någon annans problem.

Som att nån bryr sig.

Själva skrivarglädjen har blivit trampad på och sakta lakats ur, eftersom jag inte gör det på mitt sätt längre.
Med papper och penna, så som det en gång började för min del.
När jag kunde sitta på ett café som nu och ta fram mitt skrivblock och betrakta alla människor. Då jag kunde köpa ett värdelöst block för 50 spänn bara för att få skriva något.

Om man skulle vara lite äkta för en gångs skull. Och inte vara som alla andra.
Det går inte. Det finns tyvärr inget sätt att släpa sig upp ur denna massa och bli en del av de originella. Den lilla grupp som kallas ”originella” finns egentligen inte ens. Trots att några få får låtsas tillhöra gruppen.

"Gruppen som inte finns."

(Skriv det stort med neonfärg, så kanske nån lägger märke till det)

Vi får bara vara bleka kopior av något som inte finns längre, till världen knackar på och helt plötsligt så är du medlem av ”gruppen som inte finns”.

Välkommen. Hoppas vinet smakade.

Jag gick på stan idag av gammal vana. Jag stirrade trött upp mot alla slätstrukna kopior och massproducerade halvfabrikat som bara är gjorda efter kläder som en gång gjordes för att chockera.
Jag har alltid haft dyr smak. Det är väl för att jag ser tyget på kläderna före jag ser kläderna. När jag går in på HM känner jag mig bara trött. Massor av kläder, överallt, men allt ser ju likadant ut. Med en tendens att bli noppigt. Jaja. Det finns väl en trend för det också.

”Åh, häftigt, du har sytt ihop ett par tygstycken av värdelös kvalitet och nu tänker du sälja det?”

Whoho.

Hittade en helt underbar tröja på Fornarina. 1349 spänn kostar den. Jippi. Med 33% akryl och 20% polyamid. Eller nåt liknande. Resten var väl Mohair eller khasmir. Men ändå.

Men så plötsligt när jag stod inne på MQ kom det fram en kvinna till mig.
Jag misstänkte på sekunden när hon öppnade munnen att hon ville komplimentera mitt hår och fråga vad jag hade för färg, (Ja, det händer rätt ofta faktiskt) men icke. Hon ville erbjuda mig att bli sminkad och fotograferad av en fotograf som var mycket duktig. Han behövde ett nytt portfolio, och sökte modeller.
”Du har ett mycket vackert ansikte, jag tror du skulle passa som ansiktsmodell.” sa hon.
Den här kvinnan var alltså makeupartist. Så hon visade mig några av fotografens tidigare bilder, (vilka var riktigt snygga) och sen så gav hon mig sitt nummer och bad mig ringa när jag hade tid. Jag blev lite fundersam först, det medger jag, men det verkade seriöst. Och det är inte som att det kostar mig något. Så, jag funderar på det.

Så konstigt bara. När jag känner mig allmänt nere och ensam så kan något sånt här hända. Jag blev glad, men ändå något förvirrad.
För idag är jag inte vacker.

Jag är dödstrött. Emil sov hos mig inatt, och kunde uppenbarligen inte sova så han väckte mig übertidigt. (jag vet inte när, men det var minst en timme innan sju på morgonen, för då sätter min väckarklocka igång)

Äsch. Det där var ju inte originellt.
Detta är alltför vanligt. Jag vill ju vara annorlunda för en gångs skull.
Lite speciell.
(Det går ju inte. Det har jag ju redan avhandlat)
Så här skriver ju alla i den här jävla världen. Vad ska man göra för att få sin röst hörd?

Vad ska man göra för att slippa vara en av alla dom?

Det har hänt att jag skrivit på brev som jag bränt.

Jag försöker fungera som om ingenting hänt.

Men det känns.

Jag kanske borde bli journalist istället. Då kan jag skriva bäst jag vill.

Någorlunda.

Kanske skulle skippa det här pedagogiksnacket. Jag kan ju inte ens uttala det.
Pedagogik.
Kanske inte skulle bli regissör. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill förändra. Chockera och bli uppmärksammad. Att bli älskad och upphöjd till skyarna eller missförstådd och hatad och sparkad på. Det spelar alls ingen roll.

Jag vill vara den som du vänder dig om för att få en bättre blick på. Den, som alla känner till men som ingen känner.

Gråt du, Eskilstuna, kanske blir du lämnad igen…

Roadtrip Södertälje

Ett tag sen sist, kanske. Men ändå.
I söndags åkte jag, Emil, Frida och Johan till Nynäshamn för att lämna av Frida.
Nu skulle hon alltså åka tillbaka till gotland, igen.
Vem vet när hon kommer tillbaka, var det enda jag tänkte.
Men jag gladdes åt att slippa åka själv med Frida till nynäshamn och lämna av henne där, det hade känts lite väl... sentimentalt på nåt vis.
Därför var jag glad att ha både Johan och Emil med mig.

De var glada, de fick ju köra bilen.
Haha.

Vi hade en trevlig tur ner till Nynäs, och inte förän vid åttasnåret vände vi tillbaka mot Eskilstuna. När vi kom fram till Södertälje, tänkte vi stanna och äta. Team EJE, som jag kallar oss. Nej, okej.
Lite otippat hamnade vi på McDonalds.
Jippi... Inte allt för roligt.
Jag åt lite pommes frites och Emil surade över att han avskyr mcDonalds. Sen så köpte han ändå pommes frites och en cola och till och med en cheeseburger.
Haha.
Johan köpte nåt mataktigt med fisk.
Det var troligen inte gott, McDonalds södertälje var inget bra helt enkelt.

MEN.

Vi gav oss av, vidare mot nya äventyr.
Det vill säga, Wayne's Coffee in Södertälje.
Okej, jag gillar inte Wayne's Coffee i Södertälje. Det var värdelöst.
Kaffet var för starkt, Teet för svagt och kokosbollen smakade konstigt.
Menmen.
Det var kul att sitta där och prata iallafall klockan tio på kvällen, om inget viktigt.

En "roadtrip" som jag tror att jag behövde faktiskt.
Fast dagen efter fick jag surt betala tillbaka, för jag skulle upp tidigt som sjutton för att jobba på IP industripartner.
och jag var halvdöd.
Ska jobba där imorgon också.
Gah. Jag kommer att dö.

Jaja, bilderna iallafall.
Högst upp sitter Johan och kör. Han är mycket koncentrerad, möjligen eftersom hela vägen var täckt av dimma. I mitten ser vi Emil, som han ser ut mest. Totalt nollställd. Haha. Skojar bara.
Längst ner har vi mig, inte speciellt vacker bild på mig, men what the hell. Jag ser totalt puckad ut. Men jag har ju inte så mycket för mig, bara utövar den min jag kan mest, Dvs puta med läpparna och blåsa upp kinderna och se allmänt störd ut.

Så gör hon ett nytt försök igen

Så gör hon ett nytt försök att verka kulturell.
Att verka lite förmer än alla andra.
Att vara lite annorlunda.

Men det klarar hon inte. Se bara så hon fryser av glansen.
Se bara på hennes trötta ögon som sovit i fem timmar inatt, enbart för att hon skulle läsa en tidning innan hon gick och la sig.
Och för att hon inte kunde bestämma sig om hon skulle våga sms:a sin pojkvän och säga godnatt.
Klockan var mycket.

Klockan fyra (en och en halv timme efter att vi var hemma) gjorde jag ett allvarligt försök att sova.
Innan dess kändes det lönlöst.

Minns kvällen, den var riktigt rolig faktiskt. Trots att man kände sig lite ensam.
Frida och jag hade egentligen pratat om att gå ut bara vi, men sen skulle ju de andra med också.
Inget fel i det, jag gillar Johan och Pierre, men jag hade sett fram emot att bara gå ut med Frida.
Och dansa i Schlagerbaren.
Menmen.
Det blir väl fler chanser.
Bara inte den här månaden.

Jaja.
Jag måste snygga till mig lite. Kanske smeta på lite dermalogicakräm så att jag får en någorlunda trevlig ton i ansiktet.
Jag tror det vore smart.
Jag skulle vilja vaxa benen. Problemet är att det är rätt jobbigt, plus att jag mistänker att jag kommer dö av smärtan. Jag känner inte för det just nu.
dessutom är inte min ben så håriga.
Men ändå.

Dermalogicakräm

Jag är på god väg att förvandla mig själv till ett under av skönhet.
Nej, skojar bara.
Men jag är glad.

Jag har min underbara älskade nagelbandsolja från Avoplex "Nail & cuticle replenishing oil" som är helt underbar. Mina naglar har aldrig sett bättre ut. Detta kanske kan förklaras med att jag har masat mig iväg till en manikyr.

Men ändå.

och så har jag nu fått min efterlängtade dermalogica sheer tint moisture kräm färg medium.
Den är så underbar att jag bara var tvungen att ha den. Så den ska jag använda imorgon.
Yes.
Hämtade den idag hemma hos min älskling innan jag vände hemåt.

Åh, just det, Frida är i stan igen.
Hämtade henne i Nynäshamn idag.
Jag hatar den där vägen dit.
Den är skitjobbig.
Inte motorvägen, men resten.
Usch.
Jaja.

Men nu är hon hemma. Hon sitter där nere nu och pratar med mamma och pappa.

Jag kommer lite otippat att tänka på Daniel.
Han skulle varit här och varit glad för min skull att jag skaffat dermalogicakräm. Han tjatar ju alltid om sånt där med bra hudvård och snygga kläder (gärna från ett märke) och lite sån uppskattning skulle inte skada.
Fast det är sant, han är ju inte här nu.

Jag undrar ibland när han kommer hem.
Jag saknar honom.
Jag trodde faktiskt att han skulle komma samtidigt som Frida, jag trodde han skulle ändra sig och följa med hem ändå, men det blev inte så.
Han tänkte väl aldrig tanken kanske.
Men jag trodde det konstigt nog när jag stod och väntade på Frida vid hamnen.
Jaja, det är väl sånt man får för sig.

Där sitter hon och skriver igen

Jaha, så sitter hon här igen. Fortfarande hemma, livrädd för seminariet om en timme som hon inte har förberett sig till ordentligt.
Ja, ibland får hon skylla sig själv.
Faktiskt.

Hon förstod inte att det var över hundra sidor hon skulle läsa. Hon trodde det var tio.
Hon förstod inte heller att hon var tvungen att ordna med en skriven text.
Hon förstod inte allvaret.
Så nu sitter hon här.

Dödstrött efterssom hennes pojkvän lämnade huset kvart i åtta i morse.
Och hon själv gick och la sig klockan halv två, bara en timme efter honom.
Han är inte heller pigg, tänker hon snabbt.
Stackarn fick gå upp Ubertidigt. För att hon höll honom vaken till sena sena kvällen igen.

Det är kanske så det blir.
Kanske borde hon inte sitta här och skriva ursäkter.
Kanske borde hon göra något åt saken.
Kanske det.
Men det är inte så det borde vara.

Varför ler hon?

Hon har inget att le för idag.
Kanske är det för att hon som alla andra har gått in i en fas hon inte kände till.
Kanske är det för att hon är lite lycklig ibland.
Kanske är det för att hon vet att hon är dömd.

Jag tippar på det sistnämnda.

Vem vet? Kanske klarar hon sig ur den här knipan också.

Hon har gjort det förr.

Och hon ska göra det igen.

Men en dag ska bli den sista.

"Alltid lär man sig väl nåt, det är väl så som det ska va, det blir en massa spe och spott men det är skit man måste ta."

Ps. Åh, och jo, Frida, jag lånade din jacka en gång. Min vita passade inte till kjolen. Hoppas att det inte gjorde nåt. Ds.

Spahelgen är slut

Jaha, då var min sköna avslappningshelg slut för den här gången.
Nu sitter jag i lobbyn, med välmanikyrerade naglar (för en gångs skull) och känner mig renare än någonsin. Håret är otvättat kanske, men det har ju varit i vatten hela tiden, (och efter att jag sprejat det med saltvattenspray så är det görsnyggt ((Obs! Värmländsk slang för riktigt snyggt)) så det är nog bra.)

Men nu är vi på väg hem. Mamma vill åka. Så jag lämnar denna harmoniska plats (jag har säkerligen blivit hjärntvättad härute, och nej, min röst är fortfarande äckligt hes) och dra hemåt.
Tre timmars körning väntar oss.
Jaja.
Det har vi varit med om förr.

Jag fruktar att min röst kommer att stanna så här. Jag minns inte hur jag låter längre.

Jaja, kanske inte. Men ändå.

Suck.

Spa dag

Så nu sitter jag alltså på Selma Spa.
Har hittat en dator, dessutom känner jag mig allmänt relaxed.
Har suttit i ångbastun nu på morgonen. Jag antar att du avundas mig, Frida.
Jag kan inte träna så mycket dock, på grund av att min förkylning har gjort mig nästan totalt stum. (ja, hur kul är det att prata när man är hes som en... tja... nån som är hes.)
Alla vet vi vems fel det är att jag är förkyld (onda blickar på Emil). (Älskar dig ändå).
Antar att Emil nu utbrister "Men du tog ju inte din medicin!" Äh, som att det har nån betydelse.
(jaja, jag vet om att det har betydelse)

Jaja. Jag är väl lite förkyld. So what?
Klockan 15.00 ska jag på ansiktsbehandling. Dyrt kanske, men jag behöver den lyxen. Dessutom ska jag på manikyr imorgon vid 12tiden. Japp, det blir dyrt, det är väl en närmare 1400 spänn jag bränner på det här, men just nu kan det inte spela mindre roll. För nu mår jag bra. Och det är precis det jag behöver.

Och så blir jag extra fräsch och snygg när jag ska gratta min älskling på måndag. Det ska bli roligt. Hehe.

Jag sitter nu här alltså, på Selma Spa, och känner mig extra ren (och osminkad, men jag är rätt okej med den tillvaron) i min snygga (oh så snygga) svarta badrock i bomull (eller nåt) som det står Quality Resort på en snygg logga. "Spa & Resort Selma Lagerlöf Sunne". Riktigt snyggt.
Jag ser ut lite som en ninja, eller iallafall en japansk/kinesisk (Who can tell the difference?) krigarnånting. Jaja, jag är supercool iallafall i min snygga svartrock.

Nu är jag en riktig svartrockare.

Hehe.

Igår besökte jag mitt kära Rum nr 25 på Geijerskolan. samma piano, samma lugn i hela rummet. Samma underbara känsla av tidlöshet som jag kände varje gång jag gick in i det rummet. Där jag kunde sitta långa nätter i sträck

(Jag kunde sitta där till två-tre på nätterna, helt uppslukad av rummets atmosfär.)

utan att känna av att tiden gick. Inte förän jag kom in i mitt rum (det där jag sov) så försvann känslan.

Jag gick förbi mitt hus och mitt sovrum (en gång i tiden) också, men där var det tomt och kallt. Stjärnorna lyste på himlen, och jag förstod att där skulle jag aldrig bo igen. Och det kändes helt okej. Trots att ett litet styng av saknad svepte över mig, när jag gick mellan husen.
Men det var inte samma sak där längre. Människorna som betydde något är inte kvar. Några av de som gick på skolan förra året är kvar, men inte de som gjorde platsen vi bodde på så bra som det var. Det är inte mitt kök längre, det är någon annans.

Antar att man måste lämna det, och egentligen saknar jag inte huset eller skolan eller något där längre, förutom Rum nr 25.
Kommer aldrig att glömma det. När jag gick längs korridoren igår kväll och sökte efter den välbekanta rumsnumret. Rum nr 25. Kanske du och jag kan ses igen.

Oj oj, en halvtimme kvar till min ansiktsbehandling. Måste hitta mamma.

Blue moon

Okej, jag gör ännu ett försök.

Kanske skulle berätta om min dag.
Eller om min glädje.
Eller kanske om skolan?

Handuppräckning?

Handuppräckning?

Handuppräckning?

Handuppräckning?

Handuppräckning?

Handuppräckning?

Handuppräckning?

Handuppräckning?

Handuppräckning?

Visst...

Skolan?
Jag svär, om jag hör den där kvinnan yttra ett ord till om sina jävla grupparbeten, då dör jag. Bokstavligt talat. jag tycker det är lite smått jobbigt numera.
Jaja, alltid ska man irritera sig på nåt. Det är ju så det är.

Glädje?
Tja... har jag berätta om han den blonda svinlånge killen som lystrar till namnet Emil?

(Eller älskling, det funkar också bra.)

Det är bättre än nånsin. Jag kan inte släppa honom när han är nära. Jag bara måste hålla i honom för att förstå att han är verklig.

Idag?
Hmm, okej. Skola. Usch. Trött som få. Måste sova.
Letade lite träningskläder senare. Det var lite småkul faktiskt.
Hittade en underbart snygg träningströja.
Den ska jag köpa imorrn.

Ehm... Sen så... finns det inget mer att berätta. Där ser man. hahhaha...
Vill träffa Kattis för övrigt. Det var år och dar sen.
Det var länge sen helt enkelt.

(Oj, jag svamlar, måste komma på nåt fort)

Eucalyptushonung.

Sådär?

Sluta vara lika feg som jag

Obs! Detta inlägg är krypterat. Jag tror inte att du kan finna någon som helst sammanhang efterssom tankarna står huller om buller. Vill du förstå mig måste du sammanfoga texten på rätt sätt. Försök du.

Jag önskar jag kunde vända denna blogg tillbaka till dess forna glans som humoristisk.
Det är borta sen länge. Numera skriver jag bara sångtexter från mina favoritlåtar som jag bara inte kan sluta lyssna på, varvat med mina egna ord av ångest.

Varför?

Jag har många vackra saker omkring mig, jag menar se bara på barnen i afrika?

Jag tror aldrig jag har älskat som jag gör nu.
Jag älskar honom mer än någonsin. Det känns så rätt att vara med honom. Jag har aldrig varit så kär. Trodde aldrig jag skulle bli så kär. Han är min tröst nu när jag inte har vår underbara trio i närheten.
Den har blivit en duett på en ö långt bort. Vi kan kalla den Illyria.

(Jag tar till mina shakespearekunskaper då och då, jag vill inte tänka för då...)

Dagar och små timmar kan ej längre vända om...

Fan, förlåt.
Inga tårar nu. Jag skulle ju vända den här bloggen till nåt positivt.
Till det där lättsamma jag behöver. Som jag kände mig alldeles nyss, lycklig, när jag vinkade av min älskling. Det var då.

Ibland tror jag att jag är svagare än jag tror.
Jag klarar inte av att vara ensam egentligen.
Jag gör inte det. Trots att jag vill.

Jag avgudar ensamheten. Egentligen.

Just nu kan jag inte tvivla.

Som en fågelunge som ramlat ner från sina syskon och föräldrar, lämnad åt den karga verkligheten. Hur klarar den sig?

Men du, sluta vara lika feg som jag.

Var inte pesimistisk. Våga tro på att det inte går åt helvete.

Glöm bara inte bort oss här hemma, Glöm för all del inte bort mig, och snälla, nästa gång du kommer hem, du kan väl ringa mig? Träffa mig? Bara vara här med mig?

Det skulle verkligen betyda något för mig.

Men våga säga att du faktiskt trivs. För jag vet att du har hittat rätt. Jag visste det redan från början. Och du visste att jag visste. Men du vägrar tro på det.

En tår på min vänstra kind åtföljs snabbt med en tår på den högra.

Äsch, det är bara att svepa undan.

Vad ska jag tala om budskap förresten?
Jag borde ge ett till mig själv.

Det gör den inte.

Eucalyptushonung.

Förlåt mig, men jag är skörare än du tror.

Minuter och sekunder

"Du är känd för så mycket men av alldeles för få, din längtan lever kort.
en telefon som aldrig ringer men du vakar där ändå när dagen dragit bort"

Så sitter jag här igen, vid min kära dator och en vemodig sång i högtalarna.
Tänk på mig när du sätter på tv:n ikväll. För som en tv kan jag flimra när ingen tittar på.
Visst undrar jag hur allt kommer att bli. Men ring mig och håll om mig hårt. det är allt som betyder något.

Du, om du saknar mig ibland så kan du släcka alla lampor för jag finns nånstans i mörkret.

Minuter och sekunder spelar inte längre roll. Du har glömt meningslösa slag.Förlåten av en ursäkt som aldrig riktigt kom, för en tanke lika feg som jag.

Okej, okej, jag pluggar.

Kapitel 10-11. Samhällsvetenskaplig metod. Johannessen & Tufte. kapitel 1,3,8,9 och 14. Rapporter och uppsatser. Backman. Kapitel 10-11. Samhällsvetenskaplig metod. Johannessen & Tufte. kapitel 1,3,8,9 och 14. Rapporter och uppsatser. Backman. Kapitel 10-11. Samhällsvetenskaplig metod. Johannessen & Tufte. kapitel 1,3,8,9 och 14. Rapporter och uppsatser. Backman. Kapitel 10-11. Samhällsvetenskaplig metod. Johannessen & Tufte. kapitel 1,3,8,9 och 14. Rapporter och uppsatser. Backman.

Minuter och sekunder spelar inte längre roll...

Det går ju fint det här. Lika fint som för den franska kungafamiljen under den franska revolutionen. Nåt om Marie-Antoinettes parfym var det som avslöjade dem. tydligen var den alldeles för exklusiv. No shit. troligen rätt mycket arsenik.

Minuter och sekunder spelar inte längre roll...

Som jag trodde då. Lika bra som alltid. Hoppet finns alltid kvar. Tyvärr är jag alldeles för omotiverad för det här. Tack ni som bryr er. Tack ni som ringer mig och frågar hur jag mår. Jag älskar er mer än ni anar. tyvärr finns det bara ett svar på era frågor. Detta: Jag avskyr att gå på högskola. Jag slutar fortast möjligt. (Jag vill egentligen lära mig det här sättet att plugga. tyvärr är jag inget bra på det.)

Sommaren har slukat mitt mod.

Du kan väl ringa mig ibland. Jag pratar gärna sönder alla trista nätter...

Godnatt dystra fristad. Jag ska skriva och plugga för livets lust. Som jag vet att jag inte kommer att göra.
Men jag ska fan försöka. Inte bara för min skull.
För ni som tror på mig. För ni som finns där för mig när mörkret faller, det är ni som är de riktiga.

Denna någon... är jag.

Jag ser inte längre normalt.
Jag ser enbart det jag skriver. Allt annat är suddigt.
Jag sitter med uppspärrade ögon och stirrar stint på datorskärmen.
Jag känner mig trött, men kan inte sova.

Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.NEJ!Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova. Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova....

Svetten rinner ändå över ryggen. Varför jag har en tjock tröja på mig kan ingen förstå.

Huvudet värker, troligen av trötthet från avsaknaden av sömn.
Halsen värker, mer än förut, och jag känner mig smått febrig.
troligen är det avsaknaden av sömn.

Det måste vara avsaknaden av sömn.

Och det värsta är att jag inte kan somna.
Jag måste göra något vettigt.
Men varför, när hela mitt inre skriker efter lite egen tid. Lite tid som inte är påtvingad av någonting.
En tid som inte känns som om jag bara flydde från det jag borde göra.
För tillfället lever jag i det där "jag borde göra det där..."-landet som jag bara vill ge mig av ifrån.

Alla ser att jag vantrivs. Alla ser att jag vantrivs. Alla ser att jag vantrivs. Alla ser att jag vantrivs. Alla ser mitt missnöje. Alla ser mitt missnöje. Alla ser mitt missnöje. Alla ser mitt missnöje. Alla ser mitt missnöje.

Så varför stanna kvar?

Ja, varför stanna kvar...

Må den pedagogiska filosofin försvinna.

Jag orkar inte med den mera.

Allt jag vill är att få leva ett vanligt liv utan en massa pluggande för tillfället.

Det är inte svårt egentligen.

Men det är inte det här jag är intresserad av.

Ta emot mig innan jag faller.

"Du valde att stanna kvar, kanske mår vi bäst så, men jag tror att det är fel."

Jag måste orka en stund till. Väck mig om jag somnar vid datorn inatt.

Väck mig om du finner mig vid skrivbordet inatt.

Bara väck mig, så ska jag berätta.

Berätta en saga. Om hon som aldrig hittar hem.

Om någon som aldrig kan förstå vad hon ska göra med världen...

Denna någon... det är jag.

Låt falla som en död

Jag har min egen väg att gå. Skitsamma vilket håll,
det må va svårt men vad gör man drömmen förlagt sin roll...

Varför måste jag förstå vad jag gör?
Jag orkar inte med skräpet med högskolan. Det är inte min grej.
Jag vill bara bort och gömma mig nånstans, tillbaka till helgens underbara timmar.
De stunderna var värda all denna ångest för imorgon.

För jag har ingen aning om vad jag ska göra med mig själv för imorgon.
jag kommer troligen att skämma ut mig.

Inte för att jag inte pluggat.

Utan för att jag inte fattar vad jag ska göra.
Jag må vara knäpp.

Men vad ska jag göra?

Kan du hälsa dom där hemma att jag inte kommer hem?

Det är något som är gjort som inte går att fly undan.

Jag måste fokusera, detta måste få ett slut...

Vad ska jag ta mig till??

Syster yster... ibland behöver jag dig också.

Om det bara kunde få vara s att sommaren aldrig tog slut.

Det känns faktiskt inte som att sommaren är slut.

Trots att vädret har blivit vinter.

Fast för mig är det evig sommar. På vissa stadier.

Och jag kommer nog inte att fatta att hösten är här, förän det börjar snöa.

Det är bara att ställa frågan till mig själv... Eller frågorna.

Vad är det för fel?

Vad är det säger till mig?

Vad vill du mer?

Du har ju allt och lite till.

Så dumt. Du vet ju vad det är som är fel.

Du passar inte in den där världen. Hitta ett praktiskt jobb som du älskar.

För vad bryr vi oss om att du jobbar med något som ger pengar,allt du vill ha är ju ett lyckligt stereotypliv eller vadå?

Nejnej, men något som du tycker om. Du lever väl bara en 70-80 år till.

Att inte vara rädd, det är dygd.

Det där du söker varje dag, finns det på riktigt?

Hitta något du tror på.

Tänk över dina val nu...

Det kommer börja snöa....