Jaha, så sitter hon här igen. Fortfarande hemma, livrädd för seminariet om en timme som hon inte har förberett sig till ordentligt.Ja, ibland får hon skylla sig själv.
Faktiskt.
Hon förstod inte att det var över hundra sidor hon skulle läsa. Hon trodde det var tio.
Hon förstod inte heller att hon var tvungen att ordna med en skriven text.
Hon förstod inte allvaret.
Så nu sitter hon här.
Dödstrött efterssom hennes pojkvän lämnade huset kvart i åtta i morse.
Och hon själv gick och la sig klockan halv två, bara en timme efter honom.
Han är inte heller pigg, tänker hon snabbt.
Stackarn fick gå upp Ubertidigt. För att hon höll honom vaken till sena sena kvällen igen.
Det är kanske så det blir.
Kanske borde hon inte sitta här och skriva ursäkter.
Kanske borde hon göra något åt saken.
Kanske det.
Men det är inte så det borde vara.
Varför ler hon?
Hon har inget att le för idag.
Kanske är det för att hon som alla andra har gått in i en fas hon inte kände till.
Kanske är det för att hon är lite lycklig ibland.
Kanske är det för att hon vet att hon är dömd.
Jag tippar på det sistnämnda.
Vem vet? Kanske klarar hon sig ur den här knipan också.
Hon har gjort det förr.
Och hon ska göra det igen.
Men en dag ska bli den sista.
"Alltid lär man sig väl nåt, det är väl så som det ska va, det blir en massa spe och spott men det är skit man måste ta."
Ps. Åh, och jo, Frida, jag lånade din jacka en gång. Min vita passade inte till kjolen. Hoppas att det inte gjorde nåt. Ds.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar