I sundsvall

Fantastiskt fin stad Sundsvall.

Nu har jag gjort ett av de saker jag skulle göra i den här stan.
skaffat mig ett bibliotekskort.
Yay.
Tyvärr funkar typ inget på de här usla datorerna.
USb-minne, vad är det?
Suck. Jaja.
Inget att göra åt. Ska strax låna en ordbehandlingsdator som klarar av WORD. För det gör ingen annan dator.
Men de är snälla här på biblioteket iallafall.
Jag såg precis en ko ute på stan förövrigt.
Jag vet inte varför.
Jaja.
Utanför biblioteket satt en snubbe som stötte på mig. Han sa att jag var fin och bad om mitt nummer.
Jag sa att jag var upptagen.
Haha. Loser.
det här är det sista ni hör från mig på ett tag.
Vi har ju alltså inget internet än.
Suck.
Menmen.
Nu ska jag gå och boka en vettig dator utan internet.
Bye.

The convienient truth - the basic idea

Det är som så att jag är incredible trött idag.
Jag läste i tidningen att de där Danny och Ola - fansen var på plats på strömsholmen tidigt imorse.
No shit, vissa kom igår. Övriga åkte hela natten.
Jag förstår mig givetvis inte på dom, verkligen inte.
Jag tycker att det kan vara riktigt roligt ibland, att åka från stad till stad och se sverige. Men jag får ju åtminstone betalt för det. Jag skulle aldrig åka runt som dom.
Suck vad trött jag är.
Frida ville se Martin Stenmark men jag var säker på att han var sist, tillslut gick jag med på att stanna kvar och vänta på att han skulle komma.Det började ösregna så det var ju kul.
Vi sprang hem under tiden som Erik Segerstedht sjöng sin låt "I can't say I'm sorry".

Vad har jag lärt mig av alla dessa veckor som kringresande festivalbyggare?
Jo, jag har lärt mig att det är bättre att le och se glad ut än att säga vad man verkligen vill till vissa idiotkunder.
Jag har lärt mig att det ibland är bättre att vara vegetarian, dock inte i Eskilstuna. (Avskyr Åbryggan. "Vi har festivalmeny." Suck)
Jag har lärt mig att vad man än får se, så är det underbart att sova i sin egen säng.
Och jag har lärt mig att stress är bra, man känner att man lever.

Snart bär det av igen.
För sista gången för mig.
Det ska bli skönt och samtidigt lite tråkigt.
Nu får jag inte träffa de där jag jobbat så mycket med i sommar.
Men jag flyttar nu.

It's the end of an era.
Kanske har jag äntligen blivit vuxen?
Allting har gått så fort.
Jag har annat jobb än IP, Det är absolut inte något fel på IP, men jag har jobbat där sen jag var liten. Jag flyttar 40 mil till en lägenhet som jag ska dela med min pojkvän och betala alldeles själv (ja, han betalar ju hälften förstås, jag är inte gjord av pengar.) Vi har köpt bil och vi har målat möbler. Vi har bokat flyttbil också.
Det här känns verkligen som en helt ny tid.
Än sen om allt skiter sig när jag väl är där?
Än sen om jag blir bortglömd här hemma.
Sånt är livet. Du hittar något nytt. Och det finns alltid någon där som håller mig i handen när vindarna blåser kraftigare än någonsin.
Då menar jag inte Emil. Då menar jag någon annan.
Jag vill verkligen tro att det finns vänner därute som inte vill släppa taget om mig.
Och jag tror att de fångar mig om allt faller samman.
Och jag tror ni vet vilka ni är.
Hejdå allihop. Er jag inte hinner se, jag lovar att ni ska få ett telefonsamtal när jag väl är där.

Blogg från den 22/7

Jag skrev det här en annan gång jag freakade ut.
Och nu är jag så trött.
Jag kan lika väl lägga ut det.

Eftersom jag hade absolut ingenting att göra, hade tröttnat på mitt Popularmaraton och var allmänt trött på livet (vilket jag är fortfarande) så bestämde jag mig för att göra något annat.
Givetvis. Jag är trött på det mesta just nu.
En del på alla andra.
Mest på mig själv och på min identitet.

För er som inte vet det så kan jag ju informera att jag och Emil nu är stolta ägare till en alldeles egen bil som är bara våran, vilket gör det enklare för mig att vara spontan.
Även om det bara är med mig själv.

Jag bestämde mig helt plötsligt för att åka ner till Mälarbaden. För mig själv. Kanske få lite perspektiv på någonting annat.
Eller bara på någonting.
Jag svängde in på den gamla vägen som jag så många gånger svängt in, vanligtvis gående eller cyklandes.
Hasselbacksvägen 17.
64436 Torshälla

Det är svårt att glömma en adress eller postnummer.
Det är svårt för den vane att glömma vägen.
Det var som på rutin, som om jag för en stund var 12-13 år igen och svängde in med cykeln på vägen, jag fick alltid cykla på sommaren, eftersom skolan tyckte att det var för kort resesträcka för att vi skulle få åka buss.
Carlssons skylt hängde kvar vid det gula huset och den bekanta gröna bilen stod parkerad utanför.
Lite längre fram skymtade jag det stora röda huset som pappa en gång hade byggt. Det där huset jag bott i i säkert 15 år. Eller 14 kanske.
Det såg sig likt ut.Det hade inte förändrats ett dugg. Förutom alla bilar som stod utanför. Det var säkert en 5-6 stycken. Det måste ha varit fest eller nåt.
Alla hade någon utom jag, tänkte jag.
Jag svängde in på den lilla grusvägen, varpå jag snabbt satte i backen och vände. De kände ju inte mig, de skulle inte förstå varför jag svängde in där.
Jag körde tillbaka på den lilla vägen, förbi Carlssons hus och förbi den lilla busshållplatsen.
Jag glömde se efter om soptunnan fortfarande var bränd. Jag minns att den brann en gång när jag var liten. Den hängde kvar så i åratal. Jag minns inte ens om den nånsin blev utbytt.
Jag körde ner mot min slutstation. Mälarbaden.
Jag kanske kunde sitta här ett tag och försöka samla mina tankar. Eller åtminstone försöka förstå mig själv.
Allting känns så ofattbart och konstigt just nu.
Det känns som om mina vänner inte är dom de borde vara. Jag kände att jag behövde sällskap idag.
Men det fanns inte en enda som jag ville ringa upp.
De har säkert inte tid ändå.
Och så är det Frida.
Jag antar att våran vänskap aldrig kommer att bli som förr.
Jag antar att det inte spelar någon roll att jag skriver det eftersom ingen läser här ändå mer än jag själv. Och kanske möjligtvis Emil.Och kanske nångång Frida om hon finner tid, men det spelar ingen roll ändå, för hon vet det lika bra som jag. Hon skrev detsamma i sin bilddagbok för ett tag sen.
Det är bara så att jag är trött på att alltid vara jämförd med någon annan.
Trött på att alltid låtsas vara någon annan.
Vadå, har jag alltid rätt?
Sen när har jag rätt? Jag har väl alltid fel. Jag har väl alltid valt fel saker att göra, fel ställen att flytta till och fel vänner att satsa på, fel pojkvän att välja och fel drömmar i livet.
Men det tycker inte jag.
Det finns bara en sak jag ångrar i mitt liv. Och det är att jag lät några av mina bästa vänner växa ifrån mig. Det är kanske då jag ska ifrågasätta om jag gjorde rätt val?
Var det smart att bli kär just då, var det smart att stanna kvar? Kanske skulle jag ha gjort tvärtom. Jag tror att allting hade varit så mycket enklare då. Men nu får jag väl aldrig veta hur någon verkligen kände.
Det spelar faktiskt ingen roll längre. Allt som jag gjort är gjort och kan inte få tillbaks. Numera kommer jag alltid att vara den som är utanför.

All den här tiden ifrån varann har verkligen dragit oss ifrån varandra.
Ibland önskar jag bara att vi fortfarande kunde sitta där vid vår stora klump till dator och spela midifiler och spela in oss själva när vi läste libretton. Les miserables var min favorit.
Du som alltid satt och skrev in noter för att vi skulle ha något att sjunga till.
Varför saknar ingen annan?

Jag har ingen bästa vän längre. Allt jag har är mig själv. Kanske det är därför jag längtar så mycket att komma härifrån. Jag har aldrig trivts på en skola, jag har aldrig älskat en stad, men jag vet en sak. Jag har längtat bort.

Vågorna slår sakta in mot stranden här i mälarbaden. Jag blickar bort mot Starlet som står en bit bort. Det är snart dags att åka.
Hur mycket jag än saknat den här platsen har jag aldrig kunnat stanna länge.
Jag undrar om Jessica eller Linda eller vem som helst från min gamla högstadieklass tänker på mig som en egen person ibland. Det tror jag faktiskt inte de gör.
Det var alltid Frida som var allas kontakt.
Jag bara hängde på.
Det bara blev så.
Allt var mycket enklare förr.

I'm freaking out!!

Suck.
Jag hänger inte med alls i det här.
Jag flyttar nu.
Snart. några dagar.
Och jag har inte ens packat och jag har en dag på mig att göra det. på fredag. Det är också min sista dag i stan.Min sista natt i min säng lär väl vara där nånstans också.
Jag är rädd.
Och ledsen för att jag inte hunnit med allt.

Jag tror inte att jag hinner träffa den där speciella vännen som jag har längtat efter att träffa hela sommaren.
Det har inte funnits tid. Och nu flyttar jag och då finns det heller ingen tid.
För det är dyrt att komma hem. Och dyrt att åka upp.
Skitsamma.
NU är allt försent ändå.
Jag åker för sista gången med jobbet på lördag. känns lite tråkigt men ändå stressigt att jag inte har hunnit med allt än. Jag borde ha flyttat för flera dagar sen. Det här är det längsta vi kan vänta. Emil börjar skolan snart. Jag börjar... ingenting snart.
Jag känner det i magen att nu är det snart där.
Tiden har gått så fort.
Givetvis börjar frågor komma upp i huvudet nu.
Allt det där man grubblar på hela tiden men som man bara vill skjuta ifrån sig.
Om det är smart, om det är genomtänkt...
Om jag gör rätt, om det kommer att bli ensamt.
Egentligen är det bara att acceptera allt som det är.

Men snälla ni, kan ni bara låta mig träffa er allihop innan jag åker. en sista gång för gammal vänskaps skull?

Journalistiskt innehåll

Höga berg och djupa dalar. Här, omkring 65 mil söder om Haparanda så finns inte sånt.I Kalmar är jorden platt. Här ryms plötsligt bara skolan, och för en före detta pokerdealer så är faktumen svåra att greppa.
.
Hur gör man egentligen för att spara pengar?
Hur beter man sig som student?
Och hur i hela friden håller man sig så uppdaterad som en journalist borde vara?
//Eligin

Made by Eligin ©