Gott nytt slut

Jaha, då var det äntligen dags att se till att det här året tar slut.

Det har inte varit det bästa året, varken lyckligaste, roligaste, trevligaste eller rikaste.

Snarare värsta, hemskaste, ondaste, tråkigaste året hittills.

Och nu vill jag faktiskt bara bli av med det.

Jag känner mig lite ensam i år, Ingen av Sissela och Kattis kommer att vara hemma och fira med mig i Eskilstuna.Sissela ska jobba och Kattis har farit till Örebro.Inte för att jag klandrar henne precis, jag skulle nog gjort samma sak.

Ken är inte heller hemma. Men det är väl också förståeligt. Han är ju i Norge och snart ska han och Benedicte ha barn.

I år är annorlunda på grund av många saker.

Folk reser bort, det känns mer och mer som att det bara är jag och Emil som kommer hem hit, de flesta verkar vilja bort.

Kanske jag också skulle vilja om jag inte redan var borta...

Niklas, käre vän, ikväll kommer vi antagligen allihop att tänka på dig.

Fin bild, eller hur? Det tog vi alldeles nyss.

Sagan

Här är min fina saga som jag skrev i tisdags för skolan. Jag tyckte personligen den var extremt bra. Men det brukar ju jag tycka iförsig. Vi fick givna förutsättningar för den, så det är därför som den handlar om det den gör.
Andra fick skriva science fiction och tantsnusk och liknande, men jag fick alltså i uppgift att skriva en saga.

Den stora julfesten i den lilla stugan
Det var en gång en liten man som bodde i en liten stuga med sin lilla katt Fläckis. Där bodde de alldeles ensamma. Den lille mannen tog sig bara ner till staden en gång i kvartalet, när hans förråd av mat tog slut. Därför hade han en liten traktor, som tog honom dit han ville.
Men en dag när julen började närma sig, tänkte den lille mannen att ”nog skulle det vara trevligt att träffa mina vänner igen.”
”Du får väl ordna en julfest då”, jamade Fläckis.
Sagt och gjort, den lille mannen skickade ut mängder av inbjudningskort till alla sina nära.
När dagen till slut kom hade den lille mannen förberett allt.
Han hade lagat mat och städat i den lilla stugan. Han hade till och med torkat av de gamla fönstren och köpt en julskinka.
”Men granen då´”, jamade Fläckis. ”Vart har du gjort av granen?”
”Just ja, granen!” Utbrast den lille mannen. ”Den har jag helt glömt bort!”
Den lille mannen började gräla på Fläckis. ”Varför sa du ingenting? Gästerna är ju snart här!”
”Mjau”, sa Fläckis. ”Det kunde ju inte jag veta att du skulle glömma den.”
Den lille mannen suckade djupt. ”Jaja, då får jag väl bege mig ut i skogen.”
Den lille mannen tog sin överrock och sina varmaste vinterstövlar, ty det var kallt utomhus. Ut ur den lilla stugan begav han sig sedan, och sprang med snabba steg bort till den lilla traktorn. Ute hade det nämligen börjat snöa kraftigt, och att gå till fots var inte att tänka på.
Den lilla traktorn tultade på i maklig takt nerför kullen med ett förfärligt ljud från motorn. Inte kunde man tro att en sådan liten traktor kunde föra så mycket oväsen.
Plötsligt stannade den lilla traktorn, och vägrade starta igen. Det var nämligen så att den lille mannen i all hast hade glömt att fylla på bensin efter hans senaste tur in till staden.
Den lille mannen svor och grälade på den lilla traktorn, men vad hjälpte väl det, för utan bränsle ville den inte röra sig ur fläcken. Den lille mannen fick ge upp och bege sig iväg till fots istället med sin yxa över axeln.
Hemma i stugan började allt mer människor samlas. Alla den lille mannens vänner och släktingar hade rest både långväga och nära ifrån, och stod nu utanför stugan med julklappar och glögg.
Men inifrån stugan var det alldeles tyst. Fläckis hade nämligen somnat på soffan efter att ha ätit upp julskinkan som stod på spisen.
Vännerna gick runt stugan och knackade på alla rutor. Tillslut hittade de den lilla traktorn som nu var lätt att se, ty det växte inga träd på en kilometers avstånd från stugan.
Till slut ringde de polisen, som med buller och bång åkte ut till stugan så fort de bara kunde trots att det var julaftonskväll. Hela kvällen och hela juldagen letade de efter den lille mannen, men de fann inte ett spår efter honom.
Precis när de började misströsta och trodde att den lille mannen var borta för alltid, hörde de ett ljud utanför stugan. Det var ett släpande ljud, som om någon drog något efter sig. Alla rusade ut ur stugan, och möttes av den lilla mannen som med ett leende på läpparna kom dragandes på den största gran som någon någonsin hade sett. Den var så stor att den var två gånger högre än den lilla mannen själv. Det visade sig att den lilla mannen hade gått vilse i skogen och glömt bort tiden, då han inte hade haft en klocka med sig. Alla började klappa händerna och skratta och var så glada åt den lilla mannens återkomst.
”Nu ska det bli julfest!” utropade den lille mannen, alldeles rörd av att så många hade kommit till hans lilla stuga. Tillsammans klädde de granen som med nöd och näppe gick in i den lilla stugan, och snart började stugan dofta av julmat igen. Den lille mannen fick mängder av julklappar av alla sina vänner och Fläckis fick en ny leksaksmus som han for över golvet med och lekte. Alla var de överens om att detta var den bästa julfest som de någonsin varit på.
Snipp, snapp, snut, så var denna saga slut.

Den lilla sagan

Nu sitter jag här och skriver en saga. Den är fruktansvärt bra ska ni veta. den handlar om en liten man som har en liten katt som heter Sven och en liten traktor. Tillsammans bor de i en liten stuga.
hela historien kretsar kring att den lille mannen bjuder alla sina vänner på julfest.

Som ni förstår så är detta en saga. Jag själv älskar den och älskar alla underbara klyschor i den. Det här är en kickass saga ska ni veta!
(Och nej, jag fick inte bestämma handlingen helt själv, jag var tvungen att förhålla mig till vissa regler)
I övrigt sitter Emil och spelar WoW. Själv är jag ganska nöjd av att sitta här med min saga. Ska nog värma lite glögg nu också så jag hamnar riktigt i julstämning.
för det är precis vad den här sagan handlar om. Den äger.
Ok, nu ska jag försöka slutföra den och sluta rita dumma bilder på sagan i Paint. Och ja jag vet, mina paintskills är inte så märkvärdiga, menmen.

På lektion

Nu är jag på lektion och kursintroduktion för en ny kurs.
Vi sitter och skriver och försöker så gott det går att lägga ifrån oss vår journalistiska anda och lägga ner att skriva som journalister.
Det här är en kurs för mig det!
(Jag vet, det är ironiskt, jag pluggar ju faktiskt till journalist!)
Först skulle vi skriva en massa dikter som ,ja, jag är ju inte vidare bra på sånt.
Men jag försökte iallafall!
Fast det blev inte bra...
Nåväl. Jag kunde åtminstone skriva en hel historia på 63 ord, där varje ord började på S!
Seriöst?
Jo, det stämmer.
Visserligen var det inte så bra eller speciellt innehållsrik men jag tyckte den var gullig.

Säkert, sade samen stort.
Sången saknar sömnen, säkert skyr sådant somliga smycken som somnat.
Säkert ska Sara själv sova sen.
Samen skrattade, slog sin sked. Säger samen så, sa Sara sen.
Som saltvattnet står stilla, som solen skiner, ska sången säkert somna sen.
Sådant ska sardinen skriva. Somliga sover sent samt stilla. Så sitt som så, Same snällt, snart somnar säkert samen själv.

På något vis påminner den om Sigurdsteatern. Jag saknar teatern ganska mycket faktiskt.

Jag skulle faktiskt vilja ha in en fot där igen.

Fast det har jag inte tid med. Plus att jag är ganska långt bort.

Nu kommer läraren igen. Rasten är slut.

datorer

Såhär ser min dator ut. Visst är den fin? Smink, en modetidning och spegel. lite trångt blir det ibland, menmen.
Emils datorplats är nördig värre.
Jag menar, titta bara!

Pokertid är vintertid

Idag har jag gjort praktiskt tentamen i Bild och Form.
det kändes enkelt, så vi kan väl hoppas att det gick bra.
Det var lite kul iallafall, roligaste tentan hittills, men det var väl bara för att jag tycker att jag kan photoshop och Indesign sen länge.

jag har påbörjat en ny pokertid i mitt liv för övrigt.
Jag har nämligen bestämt mig för att köpa ett par nya skor.
Eller jag vill köpa ett par.
Men det är såhär, att jag faktiskt inte kan avvara typ 1000 kr för ett par snygga stövlar.
Så därför får jag helt enkelt spela ihop det på mitt mycket försiktiga sätt.

Som ni alla säkert vet så är jag inte den som spelar för stora pengar, utan istället föredrar att spela lite och säkert.
Så därför lär det väl ta nån vecka eller två innan jag har spelat ihop det.
Men snart så!

Preem is the shit!

Unga kvinnliga bensinmacksanställda kan ingenting
En aning politiskt inkorrekt må jag säga och fruktansvärt selektivt uttalande.
Jag menar, "alla" unga kvinnliga bensinmacksanställda kanske inte är så hemska som jag menar.
Men just nu känns det så!
Jag har inte lyckats få ett enda vettigt svar på en mack om det är en ung tjej som jobbar där.
Varför?
Jag vet inte. Man tycker ju att man borde veta nånting om bilar om man ska jobba på en bensinmack.

Vad kan ha hänt för att få mig att göra detta påhopp?
Jo, idag gick bilen sönder.
Inte motorn eller något sånt som får bilen att gu, utan istället så bestämde sig sidorutan på förarsidan sig för att vägra fungera. Den hoppade helt enkelt ur sitt spår, och vred sig fel så att den fastnade nånstans inne i dörren.
Det var kallt, vinden blåste in i bilen och varken Emil eller jag visste vad vi skulle ta oss till. klockan halv sex på en lördagkväll, hmm, är någon vettig bilmekaniker vaken tro?
svaret var "nej".

Vi körde runt till ett antal bensinmackar, där unga tjejer jobbade. Var och en sa ungefär "Det finns en kille som kan något på det här stället mitt ute i ingenstans."
Jaha?
vad kan vi göra med den informationen? Inget!
Till slut, när vi var lagom irriterade och trötta och beredda att klippa sönder en presenning för att kunna täcka för det öppna fönstret så svängde vi in på Preem.
Där fanns det en kille som visste precis vad som skulle göras.
Fast det trodde ju inte jag. Jag lämnade Emil och den här killen för att titta på problemet, helt övertygad om att han var ännu en av de där dumma unga killarna och tjejerna som inte kunde ett dugg om nånting.
Så fel jag hade.
Men han såg ju inte ut som någon som kan något om bilar.
Folk som kan något om bilar är lite småfeta, stora, gärna ha norrländsk dialekt, högt hårfäste och i den övre medelåldern. Dessutom ska de gärna vara lite lagom smutsiga, med gråa naglar så man vet att de pysslar med bilar.
Så såg inte den här killen ut.
Men han fixade minsann problemet.
Och visste vad vi kunde göra för att undvika det igen.
Tack till honom! Jag ska alltid tanka på hans Preem från och med nu!

GO PC!

Idag är det uppenbarligen mobba PC-dagen här på skolan.

Det är nämligen så att Apple är så fräcka att dom idag har dragit dit en eventgrupp som försöker omvända folk till MAC-användare. I deras frågeformulär ska man till och med formulera en motivation för varför man ska använda MAC före PC.

OMG säger jag bara.Nu försöker de spela på de elektronikgalnas ego och få dem att ljuga i en klatschig text ENBART för att ha chansen att vinna Apple-produkter.

Kom igen, det skulle ju till och med kunna vara ett svettband man vinner. Givetvis vägrar jag och min kära PC att ens fundera på att delta. Det är ju en princip.

Det kan också ha att göra med att jag är uppvuxen med kollektiv mobbning mot MAC-datorer. Men jag står fast. PC FÖR ALLA!

Personligt och oläsligt

Bland mina blogginlägg ligger nu 2 stycken inlägg som jag har valt att inte visa.

Jag har alltså inte varit lika frånvarande som jag har gett sken av. Bara nästan.

Problemet med de inläggen är att de inte känns tillräckligt okej. De känns inte bra att skriva sånt på en blogg. Personliga grejer hör inte hemma här, om vi säger så.

Här ska ytliga saker hamna med enbart en "touch" av personlighet.

Vad jag gör, vad jag gillar, vad jag tycker om, vad jag tycker illa om.

Absolut inte vad jag känner.

Eller?

Just nu befinner jag mig på högskolebiblioteket.

Lyssnar med ett halvt halvöra på när Frida och hennes gruppkamrat försöker skriva en rapport. Allt känns så fruktansvärt ovärt just nu.

Jag hoppas att allt blir bättre med Fredag, fast visst, jag tvivlar ju.

Fredag är den dagen jag så gärna vill ska komma, eftersom jag vill bli av med den.

Det känns bara... fel.

Allt är fel.

Jaha, nu blev det personligt ändå. Jag kan visst inte skriva som jag vill just nu.

Lika bra att sluta här.

Jag ska göra om och börja på nytt. Eller tvärtom förresten.

Prata med folk vi inte känner? Var det inte det mamma sa till oss att INTE göra?

Jaha, så har tre veckor gått på den fem veckor långa kursen som jag går på nu.

Och givetvis så ska de ge mig en skrivuppgift nu.

En uppgift som går ut på att jag ska skriva en journalistisk text (tänk att det är till en dagtidning) som ska handla om motsatser.

Till detta ska jag intervjua två personer som tycker om de här motsatserna. exempelvis om en gillar vinter, så ska den andra gilla sommar.

men jag får inte intervjua personer jag känner! Och jag får inte intervjua folk i klassen!

Vem sjutton ska jag då intervjua?

Det är tydligen tillåtet att intervjua folk man känner lite, men jag känner ju ingen ens lite.

Fan då, nu får jag gå runt och prata med folk på stan, efterssom internetintervjuer och telefonintervjuer är INTE okej.

Nehe.

Tack då.

Min plan är att under helgen gå runt och fråga folk på högskolebiblioteket här i stan om något som jag ännu inte vet vad det är. Det gör mig sur.

Jag måste ju komma på något fort nu.

Jag har ju bara fyra dagar på mig!!!

Vad mycket enklare det hade varit om jag kunde gå via internet...

Eller vänta!

Det kanske jag kan?

Fast få till ett personligt möte? Jag menar, hur lätt är det att gå runt och fråga på måfå om folk gillar en viss sak? Jag kanske hittar 75 pers som alla gillar vintern men ingen jävel som gillar sommarn. Inte för att just det skulle hända, men ni fattar poängen.

Allt jag behöver göra är att hitta ett forum för mitt ämne, hoppas på att den är hyffsat aktiv och därefter helt enkelt FRÅGA folk om de kan tänka sig att träffa mig över en kopp kaffe för min journalistiska uppgift.

Låter fint!

Eller hur?

Trött och förvirrad.

Jag hatar att leta bostad. Jag hatar det. Det är till och med värre än att flytta.

Egentligen vill jag ju inte ens bo i Kalmar, inget blev riktigt som jag hade tänkt mig. Det känns rätt dumt nu faktiskt. Jag trodde verkligen att det skulle fungera ett tag till. Men å andra sidan är det väl lika bra att flytta igen. Jag behöver ju komma närmare stan. det behöver ju Emil också.

Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra i den här stan. Jag menar, det känns inte rätt just nu.

Jag vill så gärna flytta till Stockholm, men är osäker på om det går att förflytta mig dit efter sommaren. Eller om jag måste bita ihop i 3 år.

Får kolla upp det när jag har läst lite mer.

Jag är skittrött, så jag ska nog gå och lägga mig.

Mitt kära Sundsvall

Jaha, då har nästan en vecka gått på journalistlinjen i Kalmar. Jag är fortfarande sjukt nervös och vet inte vart jag ska ta vägen hälften av gångerna jag ska göra något. Idag hade vi presentation av alla, därmed även jag, där jag på något sätt lyckades framställa mig själv som en spelberoende strängnäshatare från eskilstuna.
Det är inte lätt att vara babbeldrottning. jag pratade på så mycket att jag trodde jag skulle explodera utan luft och var tvungen att kippa efter andan. Nä, men allvarligt talat. Jag måste verkligen lära mig att veta när jag ska hålla käften. Jag kunde ju sagt något trevligt om mig själv och kanske säga att jag älskade att skriva och ville pyssla med mode eller kanske jobba som krönikör, men nejdå. Suck, sundsvall kanske tränade bort mina extravaganta hand och armrörelser och gjorde mig lite mer kontrollerad som dealer, men mitt pladder är det inget fel på. Det är densamma som förut.

Jaha, då har jag klagat på det. Nu sitter jag utanför Fridas företagsekonomiföreläsning och hoppas på att hon slutar snart. Som tur är har jag lyckats koppla upp mig själv på nätet på skolan och det känns bra. min kära lilla Eee PC är fantastisk. Jag är så glad att jag köpte den, även om den kostade hela 3500 kr, men batteriet håller 6 timmar och det är underbart. inte lika bra som fridas men vem bryr sig egentligen?

Mitt kära sundsvall, hur mår ni? Jag saknar Casinot något enormt, vet inte vart jag ska göra av fingrarna när jag inte kan leka med marker eller blanda en kortlek. Eller bara snacka skit.
Jag har ju inte lärt känna folk tillräckligt bra än för att kunna snacka skit med dom. Jag hoppas på att det kommer dock.
Jag trivs i den här stan iallafall. Den är vacker och påminner om visby med kullerstensgator och en mur runt hela stan. Och just det, det blir mörkt på natten! Jag älskar det!
Fast det kanske mest beror på att jag går och lägger mig tidigare nuförtiden. Sena nätter vill jag inte veta av om jag inte får bli full i samma veva. Eller förresten, alkoholen behöver jag kanske inte varje gång. Jag kan nog bara gå ut och vara glad för att jag inte har massor av tusentals kronor att hålla reda på längre.
Det känns bra.
Men jag saknar norrland på något sätt. Jag slutade på casinot för nästan exakt 16 dagar sen, så det kanske inte är så konstigt.
Jag har även gjort mitt bästa för att glömma bort hur man räknar pott. och jag minns inte vad 17x17 är. eller jo det gör jag visst. 289. 8x17 är 136. Nu hoppas jag att det är det också. Jo det är det. Min matte ska väl inte bli så mycket sämre hoppas jag.

Vi ses om ett tag, när jag får ta mig in på kasinot igen.Då ska jag hälsa på. Jag ringer innan.
Vi ses.

Do you wanna date my avatar?

I den här texten finner ni säkerligen anledningen till att jag spelar world of warcraft överhuvudtaget.
Verkligen.
Jag började inte spela förän de snygga bloodelvesen blev spelbara, innan dess var det bara feta humans eller äckliga undead eller, gud förbjude, stora fula håriga kor.

jag skulle lätt dejta min avatar. Faktiskt. Kanske inte hennes.



Ja, okej jag vet inte. men videon är rolig. Det här är en video gjord av folket bakom "The Guild" som är en webbserie som jag följt ett tag. Riktigt rolig är serien faktiskt.
På http://www.watchtheguild.com/ kan man se avsnitten. varje avsnitt är kanske 4-8 minuter långt.
Så det tar inte lång tid heller.

Mitt i flytten

ja jag sitter här och undrar vad jag ska göra egentligen. Har packat ner alla våra kläder så jag hoppas verkligen att Emil har packat en väska med nödvändigheter för de närmaste dagarna.
Som jag faktiskt bad honom att göra.

Märkligt nog är min klädlåda mindre än Emils. hmm... Plus att Emils blev jättefull, min blev liksom lagom full.

Emil är på jobbet idag, det är därför jag ordnar detta åt honom. Men ärligt talat, jag var tvungen!
han bara slängde ner allt i lådan och jag tänkte "nejnejnej! Du behandlar inte kläder så!!" så jag erbjöd mig graciöst att ta över packningen av hans kläder.
och det ledde givetvis till att jag hittade ett gäng tveksamma val av färger och annat skit i klädväg i hans garderob.
Jag menar, vad i h-vete? en lila skjorta som skimrar i... brunt? vad fan?
En äcklig och för övrigt trasig gulaktigt vit tröja.
6 st avtagbara byxben. Vilka byxor dom är avtagna ifrån vet jag inte.

Jaja. de mest tveksamma valen la jag i en hög på hans datorstol så får han titta på det när han kommer hem.
ja just det, han jobbar sitt sista pass ikväll!

Tacka gudarna för det. för annars skulle jag säkert bara sitta och spela WoW med honom hela natten.
Killarna i vårt nya svenska guild tyckte vi skulle göra hardmodes. Jag var tveksam och blev glad att det inte blev något. Måste ju PACKA ju!

Frida och Pierre är så mycket före oss. Nu ska jag packa tallrikar. och bestick. Allt ska ner.

Nej, vi ska inte ha något att äta med.
Jag har ingen mat ändå.

Snart sista passet

Sjukt trött idag och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Men om en stund måste jag iväg till jobbet.

Idag skulle vart mitt sista pass. men tur som jag hade fick jag mitt sista pass på måndag istället. det betyder en sisådär 1000 spänn till att leva på andra månaden i kalmar.

Men jag måste verkligen söka studielån. jag bara avskyr tanken på att behöva låna.
Jaja.

och vi har inte börjat packa än. Vi är sega.

Lite hängivet obsessande över valen i livet

Så jag kom in på utbildningen i Kalmar, så nu kan jag äntligen förverkliga mina drömmar om att bli journalist.
Ändå är jag inte överlycklig. Jag hade liksom fäst mig vid Stockholm. Ville gå modevetenskap. Men nu är det försent för det.
Hoppas att det blir bra i kalmar också. Jag tror att det skulle vara jättekul att bo ihop med Frida och Pierre, skulle vara roligt att få något nytt att göra, och jag tror dessutom att Frida och Pierre är lite bättre på att hitta på saker än Emil och jag.
Jag har varit ganska stillasittande ett tag om jag ska vara helt ärlig. Det är inte med vilje egentligen, men jag har fått för mig att om jag inte gör någonting, förutom att gå till jobbet, äta och sova, så gör jag inte av med några pengar.
Och det tycker jag är ganska trevligt.
Men jag saknar att träffa vänner och ha kul.

Så Kalmar here I come! Eller...
Hoppas bara att Emil får jobb och hittar kurser att gå och att han kommer att ha något att göra. Det är det som oroar mig. Och att komma till en mindre stad... jag vet inte om det känns så himla bra egentligen.
Plus att jag inte får något svar på min dumma annons.

Så nu har jag suttit och gett råd till folk på stylesearch, som tur är kan de inte höra den ironiska tonen i mina inlägg. Folk är så fega. Vad ska man göra om man har haft oskyddat sex? 1. gå till ungdomsmottagningen (Jo, de flesta på den här sidan är sisådär 16 år, det är iallafall dom som hänger upp sig över småsaker), 2,finns det ingen ungdomsmottagning, eller om du inte orkar vänta runt på dom, gå till apoteket och köp ett dagen efter piller! Folk känner väl till att det finns såna nu? Eller?
Dagens ungdom...

Näe, vet inte vad jag ska göra med mig själv nu faktiskt. Å ena sidan, börjar jag i Kalmar så har jag ju den där utbildningen sen, som jag velat ha rätt länge. Men å andra sidan, stockholm! Gud vad jag vill bo där. Jag hade ju en hel plan. Plugga modevetenskap, läsa på och skriva högskoleprovet, söka till Stockholm eller kanske göteborg och börja på journalistlinjen i en större stad.
Men det kan ju gå åt pipan det också. På nåt vis känns det smartare att åka till Kalmar. Men det är ju så långt bort... Och det är ju inte billigt heller.
Och jag känner ingen där.
Och vad händer om jag kommer på att jag inte passar där?

Fast egentligen har jag ju inget val. för min plats i stockholm är ju struken. Fan.

7 pass kvar

7 pass kvar på jobbet, och Emil och jag har drabbats av något konstigt virus.
Emil har varit sängliggande med magont i ett par dagar, och sjukanmäld från jobbet också.
Jag har blivit bättre iallafall, men önskar verkligen att vi hade en större lägenhet.

Brödrost

Igår fick jag för mig att min brödrost var ute efter att döda mig. Den gjorde ett så konstigt ljud som lät ungefär som i en film, när man vet att nånting kommer att explodera. Som ni vet när dom i en film haft gasolspisen på och sen kommer på att man har en gasläcka eller nåt (jag kommer inte ihåg detaljer!) och så säger karaktären som gjort det "oh crap" och sen exploderar hela rummet.

Har ni sett det? ungefär så kände jag mig igår när jag skulle rosta en macka. Så nu tänker jag köpa en ny. Jag vill givetvis ha en röd från OBH Nordicas Chilliserie, eftersom jag har en vattenkokare därifrån. (Den är jättebra, den ger mig inga nära döden upplevelser.)
Det roliga var att jag hittade en för nästan 3000 kronor!
Funderar lite smått på vad den kan göra som ingen annan brödrost kan. Jag såg inget speciellt. En brödrost för det priset borde väl kunna typ... baka muffins eller nåt?
Men det kunde inte denna.
det kan säkert ingen brödrost, men 3000 kronor?? Vad är så speciellt med den? Snälla någon, berätta!

Teknikmagasinet på pride

Idag sitter jag hemma och oroar mig för lägenheter och sådant.
Vet ej vart jag kommer hamna just nu. det känns väldigt jobbigt och på toppen av isberget så har jag även dragit på mig nåt dumt virus som troligen Emil har smittat mig med.

Han har varit sjuk i ett par dagar, eller dålig iallafall och nu är det min tur. Suck. Mår inte alls bra så tröstar mig själv med att se på gamla avsnitt av "What I like about you" .

tittade lite på internet också och hittade denna ganska intressanta notis.

Visst är det jättekul!?

Följ länken så får ni veta varför denna katalog har tryckts upp av Teknikmagasinet.
Fast det kanske inte är det svåraste att gissa.

Nej nu ska jag gå och tycka synd om mig själv.

Såna hade jag

Sitter och tittar på tradera efter något roligt och vad hittar jag?

Ett par skor som jag hade för några år sen. När jag köpte dom kostade dom 600, nere från 1200 och dom var stencoola.
Fast jag använde dom knappt. Frida använde dom mer. så jag gav dom till henne i utbyte mot hennes bruna snörstövlar. Tror det var något liknande iallafall.

Undrar om hon har dom kvar?

Jag har iallafall de bruna snörstövlarna kvar. Fast jag använder dom knappt.
De var inte lika bra kvalitet som de här vita. Bianco brukar vara bättre på kvalitet än Din sko. Fast så är Din sko billigare också.

Utan frys i stockholm?

Har just upptäckt att större delen av alla studentlägenheter med pentry i stockholm inte har frys. Varför? Och hur lever man då? Det måste ju vara svindyrt att laga mat om man måste köpa färskt hela tiden? Eller?

Inte ens ett frysfack. Bara en kyl med kokmöjligheter. Vilket i de flesta fall innebär en kokplatta med 2 plattor och kanske i enstaka fall en ugn. Men du kan inte använda båda plattorna och ugnen samtidigt...
Men jag struntar väl i ugn!!

Ge mig en frys för sjutton! Åtminstone ett frysfack!!

Personligen förstår jag inte hur man gör utan frys utan att ruinera sig själv, så alla studenter i stockholm får gärna upplysa mig om detta.

Och jovisst skulle man kunna hyra en lägenhet med kök, fast det är ju jätteroligt med tanke på att det kostar en sisådär 2000 spänn mer än en lägenhet på samma storlek med pentry.
jag funderar ju nästan på att köpa en frys.

Nä, nu börjar jag snart gråta.

"Ryktet om min död är betydligt överdrivet"

Som Dr. David Livingstone sa år 1871 har jag nästan lite lust att säga själv.
Igår när jag kom till jobbet visste nästan alla redan att jag och Emil skulle sluta. fast vi ännu inte ens lämnat in papper på det.

Men jag tror att de flesta väntade sig det.
Vi har pratat om det länge nu, och jag vet ju själv att om jag stannar kvar här nu så kommer jag aldrig kunna komma härifrån.
Visst kunde jag ha sökt Sundsvalls journalistutbildning som högre prioritet. Men det dumma med det vet jag ju redan, jag skulle troligen inte kunna fokusera på att plugga när jag kunde jobba och tjäna pengar.

Sen har det ju varit det där med få pass ett tag. som gjorde att både jag och Emil tyckte att nu får det vara nog. Det här är inte vad någon av oss vill göra i framtiden. det har varit helt fantastiskt roligt att jobba här under 1,5 år, och fortfarande är det det bästa jobb jag haft.

Jag ska söka till stockholms kasino som ett extrajobb, och verkligen ha det som ett extrajobb och inte försöka leva på det. För det funkar inte riktigt här.

Om jag inte kommer in i Kalmar. för då åker jag dit. Helt klart.


Så nu är vi mitt uppe i en flyttplanering samtidigt som vi båda försöker klämma in så mycket jobb som möjligt mellan städningen så att vi ska ha pengar så det räcker de första månaderna när vi flyttat. Sen så ska jag ju söka studiebidrag och säkert lån också. Men pengar brukar ordna sig. Det hoppas jag det gör nu också.

garderobskoll

Jag hade en tråkig dag igår (och idag också förresten) så jag bestämde mig för att gå igenom mina kläder. om ni visste vilka galna saker jag hittade. Endel var gammalt och luktade usch, eftersom det legat högst upp i min garderob sen vi flyttade in.
Endel hade fått äran att ligga bland mina andra kläder, men var ändå kvarlevor från högstadiet.
Ja eller hur, jag vet vad ni tänker. Hur i H-vete lyckas man spara på kläder sen dess om man flyttar runt som jag? sentimentalitet, antar jag.
Hur som haver, nu ligger allt i en salig röra på mitt golv, Emil fick mig att gå med på att sälja en del av kläderna till välgörenhet, de som inte är för trasiga vill säga.

Jag bestämde mig också för att göra en förteckning över vad det är för kläder jag äger (Ni vet, som de säger i alla stilböcker att man ska göra) så att jag vet vad jag behöver och inte.
Det uttråkade mig rätt fort eftersom det var roligare att prova kläder.

Tänkte därför lägga ut några av bilderna, även fast jag ser helt knäpp ut på de flesta bilderna. Jag menar, det kanske inte är någon som tittar ändå?

Fast det kanske är naivt att skriva så. En vacker dag kanske jag blir berömd och då kommer folk att lägga upp de här bilderna världen över. Skriva "Vad tänkte hon?" och "It's out, people, Elin is playing World of Warcraft!" Ja, ni ser väl lika bra som jag den där affischen som sitter där. Jag hade ju ingenstans att göra av den ju! Men jo, här får ni en inblick i min garderob. Den vita skjortan klarade för övrigt inte gallringen och ligger nu i slänghögen. Den är för liten och för urringad. Och det var den även när jag köpte den. Usch. Fattar inte vad jag tänkte med. Kjolen däremot har jag alltid gillat. jag gillar på något vis kjolar med höga midjor.

Den färglada kjolen här till höger har jag enbart använt en gång, och det var på min avslutning i tvåan i gymnasiet. Den skär sig med allt, till och med med sig själv, och går endast att matcha med vitt.. Därför gjorde jag ett dåligt försök att matcha den med något annat. Gick inte. Men problemet är att jag verkligen inte kan slänga den. Även fast den är för lång, för färglad och för galen. Men det kanske går att korta av den? Fast jag skulle inte använda den ändå. Den hamnar ändå högst upp i garderoben med mina andra galna kjolar som jag äger och aldrig kommer att använda igen. Utom möjligtvis på maskerad. Topen däremot är hyffsat ny och är söt.

ursäkta den här vulgobilden på mig. Men jag tyckte det var så fruktansvärt kul att jag fortfarande hade kvar den där gamla H&M-korsetten. Så jag matchade den med en kjol med hög midja (eftersom korsetten är helt galet kort). Jag tycker om den där kjolen, den är jättevid i höfterna och smalnar av hur mycket som helst vid benen så man till och med måste ta kortare steg när man går. Tyvärr är den lite för stor i midjan. Får hålla in den i ryggen för att det ska se bra ut. Men den var så billig så jag får väl helt enkelt sy in den lite där.

Och nej, jag slängde inte korsetten. av någon anledning gillar Emil den. så den får ligga kvar i garderoben och ta plats.

För övrigt har jag hur många tshirts som helst. Och massor av kjolar. jag har faktiskt hur mycket kläder som helst. Det är helt galet. Här trodde jag att jag inte hade något att ta på mig överhuvudtaget och så har jag hur mycket som helst. Det är faktiskt tur att jag ska gå modevetenskap på universitetet. Då kanske jag kan få lite perspektiv på hur man ska se ut.

Faktiskt...

Intressant att man kan vara uttråkad när man ska åka till jobbet om 25 minuter. Det finns liksom inget att vara uttråkad på. jag menar, jag har gjort ganska mycket idag om jag får säga det själv.

Jag har städat köket (med Emils hjälp givetvis) och lagat lasagne (Med Emils hjälp såklart) och... Hmm, jag har faktiskt inte gjort så mycket mer.

Jag började städa köket när jag insåg att det skulle ta åtskilliga timmar att gå igenom allt om inte Emil hjälpte mig. Så det tog ett tag men nu är det skinande rent.
Och lasagne behövde jag till jobbet. Och att äta som lunch såklart.
Nu behöver jag bara städa runt min dator för där ligger det fullt med smink och borstar och nagellack och jag vet inte vad. Det ser hemskt ut faktiskt.

Usch, jag har faktiskt till och med tröttnat på WoW. Och det trodde jag inte skulle hända så snart.
Men Emil spelar inte och då orkar inte jag spela mer än när jag är fruktansvärt uttråkad. Visst kan det fortfarande vara kul att kolla forum och läsa på mer om hur alla dumma klantar som tämjde Worgenpetet nu är skitsura för att det inte går att använda.

Men sånt bryr ju inte ni er om antar jag.
Men jag tycker sånt är kul, plus att jag tycker det är roligt att se hur olika guilds dödar en specifik boss och fundera på hur vi i vårat guild ska göra, men just nu så gör vi ju ingenting så varför orka?
Nä usch, om jag inte börjar tycka det här är roligt igen så blir det här sista månaden jag betalar för det. Om ni undrar vilken av de där gubbarna som är min på bilden så är det den lilla rödhåriga med en stor pistol till vänster om den jättelika kon i mitten. Och vargen bakom kon är mitt söta pet. Hela anledningen till att jag ens spelar det här spelet. För att Petsen är söta.

Faktiskt.
Just nu vill jag bara veta vart jag kommer in och på vilken skola. Eller om jag kommer in. Usch, såna tankar är jättejobbiga att bära på. För nu vill jag verkligen härifrån.

Faktiskt...

Saltad och bränd

Idag har varit en halvtaskig dag måste jag säga.


Jag har än en gång nojat över hur mitt liv ska bli och även över om jag överhuvudtaget kommer att komma in på någon skola.
Vilket ledde till att jag glömde bort att äta. Vilket ledde till att jag snodde ihop något snabbt med makaroner och vegetarisk färs som jag hade liggande.
Så när jag skulle salta makaronerna så tog jag i lite för hårt och vips så hoppade locket på saltkaret bort och därmed typ hälften av allt salt i det.

YAY!

Salta makaroner...

Jag fick givetvis panik och slet fram ett durkslag för att kunna hälla av makaronerna så fort som möjligt så inte saltet skulle koka in så mycket. Så jag hällde av vattnet fort men glömde ta bort fingrarna från durkslaget.

Så jag brände mig.
På pekfingret.

Smart Elin.

sen var makaronerna ganska al dente och givetvis fortfarande svinsalta.

Bra.

Så jag blev arg på allt och åt upp det ändå för att jag inte orkade göra mer makaroner. Och så ville jag straffa mig själv för det dumma påhittet att stressa.

Så drack jag upp två drinkar med Pisang Ambon likör och cola (likören köpte jag enbart för att den var lila och skulle smaka viol). Så jag blev lite lätt salongsberusad.

Det var det enda bra som hände på hela dan. Och jo just det jag köpte en bok jag velat läsa i evigheter. Skönhetsbibeln av Karina Ericsson Wärn.

Hoppas den är bra. För nu ska jag läsa den. Och smörja in mig med brun utansolwipes så att jag itne ser ut som ett spöke imorrn på jobbet.

Förlovad?

Tänk om man skulle vara förlovad?
Nej, jag är inte det men tänk om jag vore det?

I ett land där hela befolkningen får bröllopsfeber på sommaren och speciellt denna sommar då kronprinsessan äntligen förlovat sig, är det svårt att inte någon gång fundera på det.

det är ett ämne som kommit på tal flera gånger den senaste tiden. Sen mamma fick höra att man nog skulle fejka att man var gift när man åker utomlands för att slippa den värsta uppmärksamheten för galna män som vill stöta på skandinaviska ovetande tjejer.

Okej, tänkte jag, kanske inte är en så dum tanke trots allt.
Emil och jag har ju diskuterat det ett par gånger (Inte så mycket om att förlova oss, mer om själva förlovningsgrejen) och kommit fram till att vi inte vill gifta oss precis än.

Mina tankar om att förlova sig kanske är fruktansvärt gammalmodig. killen friar, man får en tjusig ring att visa upp för alla, ett år senare gifter du dig, sen skaffar du barn, bor i villa och har allt under kontroll.

Men för att få det så måste man väl ha allt under kontroll innan man gifter sig? Eller?

För att ha kontroll måste jag ha utbildning, fast jobb och en ljus framtid. Så måste även min man. Vi måste ju ha en ny volvo, ingen skruttig en som kanske slutar fungera när jag ska köra mina barn Marius och Freya till skolan.Och villan måste ju ligga i ett fint område, inte i nån förort till Eskilstuna där droger och slagsmål flanerar på lokalnyheterna.

Är det så? Man kanske inte måste ha allt under kontroll för att förlova sig? man kanske inte måste gifta sig inom ett år, man kanske bara vill lova varann något och visa upp för världen att man har bestämt sig för varandra? Kanske inte ens det behövs? Det kanske bara är en symbolisk handling nuförtiden för att visa sin kärlek? Du kanske inte ens behöver gifta dig på flera år efter att du har förlovat dig?

Anledningen till mina förvirrade tankar beror på vad som hände hos min käre pojkväns familj för någon vecka sen.
När vi berättade att vi troligtvis skulle behöva fejkförlova oss inför resan till Tunisien så utbrast både hans mamma och mormor "Vadå, är inte ni förlovade?".

Tja, nej. Det är vi inte. Det är inte han, det är jag som har klargjort min rädsla för att binda upp mig och barn och allt som har med att fastna nånstans. Det är därför jag gråter och skriker som ett barn om min mens skulle vara några dagar sen. För då skulle hela den här självständiga, jämlika fasaden som jag skulle vilja upprätthålla förstörd. Bara sådär.

Så han har inte friat. Han tar inte upp det. jag tror att han inte skulle ha något emot att förlova sig. Till skillnad från mig är min pojkvän fantastiskt lugn och sansad inför ett liv som gift. Även om han inte vill ha det precis just nu så vet han att han vill ha det, och skulle inte säga nej om jag nån gång skulle vilja stanna upp.

Så efter en stunds diskussion då jag försökte lägga skulden på min söta pojkvän så berättade hans mormor att hon hade förlovningsringar från sin förra förlovning som har legat oanvändna och hon ville ge dom till oss. De var fantastiskt vackra faktiskt. Ringen som Emil fick var nästan oanvänd och riktigt riktigt fin. Den som jag fick var använd men passade perfekt och var fortfarande oerhört vacker. Ingen röd sten som jag fantiserat om, den var enkel i guld. Med gravyr och mönster som med tiden suddats ut en del. Det gjorde inget.

Men vill jag förlova mig? jag använder faktiskt ringen ibland.
Men förlovning känns fortfarande avlägset. Även fast jag skulle vilja uppleva ett frieri, och vara säker på att jag ville säga ja.
Kanske händer det inom den närmaste framtiden?
Eller om några år?

Såhär är det. Jag är ganska kluven över vad jag tycker om hela konceptet med giftermål. Och förlovning är att ta ett steg närmare det. Och jag är inte helt säker på att jag vill det. Än.

men jag vill också ha en ring.

Fotnot: Den första bilden hittade jag på Wikipedia, därav länken från den bilden. Tyvärr fanns inte samma text att länka på svenska så ni får stå ut med norska.
Den mittersta bilden är faktiskt en bild på ringarna Emil och jag fick. Om ni tittar noga så ser ni att det står Mary på den ena ringen, och Bror på den andra. Mary är Emils mormor. Länken är till sidan om äktenskap på Wikipedia.
Den sista bilden hittade jag på google, minns ej exakt vart men jag ändrade den med förbudskylt för att passa min sida. Länken är till wikipedias sida om förlovning.

Så läs på länkarna nu om ni vill bli smartare.

Charlie

Jag kom att tänka på den här låten för ett tag sen, och har haft strofen från refrängen i huvudet i evigheter.
Kom ihåg mig själv för 12 år sen när jag och klasskompisarna i högstadiet sjöng den och gungade på gungorna på skolgården.
Det var från 1997 års melodifestival, den första som jag såg. Live iallafall.

Vi spelade in hela festivalen. sen såg jag och min syster den om och om igen. Tills vi tröttnade.
Sen såg vi den aldrig igen.

Här var min favoritlåt.


Jag medger att den inte är bäst längre. om den ens var det då.
Men jag tyckte om den.

Dumma filmer

ja sitter då här och laddar upp ett gäng bilder från veckan hemma i eskilstuna. Hittade även två dumma filmer med exakt samma tema. jag har tråkigt så jag filmar Emil och han försöker få mig att sluta filma eller få filmen tråkig genom att vara tråkig.
Så här är dom.



och

På vägen upp mot norrland...

Jaha, då har den kommit. den dagen då vi åker tillbaka till Norrland igen.
Det har varit kul att vara hemma, känns inte som att jag har hunnit med ett dugg och att tiden gått hur fort som helst. Hade velat göra mer och träffa mer folk. Men behöver väl mer tid för sånt kanske.

Emil längtar efter sin dator.

Tur att det inte är lika varmt ute nu. Jag hoppas det blir en lugn resa.
Och att pappa hinner hem innan vi sticker.
Och just ja, bilder kommer inom kort. Ska bara komma hem först.

Jobb

Varför glömde jag den dumma sladden till kameran hemma för? Jag har tagit en massa ja okej, inte massa men ändå) bilder och vill ju lägga upp några av dom här och på bilddagboken.
Men så blir det inte förän jag kommer hem.

Idag har jag även hjälpt pappa litegrann med att trycka och vika upp cirka 400 tshirts på hans företag. det tog en hel massa tid men som tur var var Emil söt nog att komma ut med lite mat till mig runt tretiden. då var jag hyfsat trött och ville mest ge upp allt, hade närmare 100 tshirtar kvar att trycka upp och eftersom tryckmaskinen tog hela 15 sekunder på sig per tshirt och därför gick det ju inte att skynda på processen så himla mycket. samt att jag försökte att vika tshirtarna samtidigt som jag tryckte dom vilket resulterade i att jag stressade sjukt mycket för att hinna vika en (helst två, en av de anställda hade redan tryckt upp 137 tshirts, men inte vikt dom) medan maskinen tryckte den andra. Jag var ungefär lika seg som den gamla maskinen var.

(kom du ihåg den, Frida? Dom har bytt ut den gamla och skaffat en ny som bara tar 15 sec på sig, den förra tog ju hela 20 sekunder! Fast den stressade ju ihjäl en med ett högt ljud så att man var tvungen att avbryta allt man gjorde innan och springa och öppna locket så att inte tshirten skulle brännas sönder, den här gör inte det! Den lyfter locket själv!)

Men efter ett tag fick jag upp farten.

Ja nä, det här var ju inte ett så intressant inlägg, jag vet.
Men det är vad jag har gjort idag. Och det kändes bra med tanke på att jag har haft ganska dåligt med jobb den senaste månaden på casinot.
Men imorrn bär det av hemåt mot sundsvall!

Daniel är här

Daniel och jag har ätit brunch på Waynes idag. det var trevligt.

Daniel lär mig också att använda massa konstiga program jag aldrig kommer använda. plus att han envisas med att kalla mina föräldrars soffa för oxblodsröd.
Nåväl.
Nu ska vi åka till mälarbaden och titta på min familjs gamla hus som står där.
det ska bli trevligt. sen ska jag slänga av daniel hemma hos honom.
Nu ska vi se om bloggen uppdateras som den ska.

Semester

Sådär, Emil och jag ska alldeles strax bege oss hemåt. Klockan är egentligen en timme senare än vad jag hade tänkt åka, men Emil och jag är nattmänniskor, så vi har svårt att gå och lägga oss på en vettig tid.
men sova gick det ju inte att göra, eftersom det är kokande hett här uppe i norrland och ljust hela natten.

Tur att Emil ska köra bilen hem. Jag hade aldrig orkat.

Ny dator, nytt template

Försökte mig på att göra ett nytt bloggertemplate och hade ett annat som mall. det gick lite sådär och jag är halvnöjd med det, önskar bara mina kunskaper i Photoshop varit bättre.

Jag har också planer på att byta namn, eftersom jag är trött på det där om 65 mil söder om haparanda. Även om det känns som att jag bor mer söderut än vad jag gör.
Däremot tänker jag inte ändra url-adress som vissa andra (Läs: Daniel och Frida) eftersom jag, till skillnad från vissa (Läs ovan) är ganska nöjd med min url. (Glöm inte att läsa detta med lite sarkastisk humor, Daniel och Frida)
Eller ja, nu är dom väl nöjda skulle jag misstänka.

Men Eligin har varit mitt internetnamn rätt länge nu, och det har följt mig genom det mesta på internet. Så varför ändra på det?
Jag menar, det är ju inte som att jag kallar mig själv för blåbärsknäcke, ett synnerligen dumt namn att använda på internet eftersom merparten av alla url-adresser vägrar ä,ö och å, dessutom minns ingen hur det där knäckebrödet smakade längre. Ännu fler vet inte ens om att det någonsin fanns. (hmm, kanske var det just det som gjorde namnet bra, men dumt på grund av å,ä och ö.)
Nu menar inte jag att bråka med min kära syster om usernames, men jag tvivlar på att hon kommer att bli sur på mitt första inlägg på år och dar.
hennes namn och url är bättre nu.

Varför ska jag alltid babbla på i all oändlighet?

Det var säkert därför jag slutade skriva från början.

Hur som haver, idag har jag varit på IKEA och köpt ett duschdraperi. det var för långt. Så jag blev givetvis ganska sur och täntke byta tillbaka till det gamla men då hade Emil redan slängt det. så mina alternativ är att antingen orka fålla upp det befintliga (orka, verkligen?) eller att låta det vara och slänga det i flytten.
Känner jag mig själv så blir det det sistnämnda.

I övrigt har jag köpt en ny dator sen jag skrev sist. En fin stationär dator som har plattskärm och är jättefin och funkar till det mesta. jag kan spela Sims3, yay!

Men imorgon bär det av mot Eskilstuna igen, för att äntligen komma ner till mörkret (ja ärligt talat, det blir aldrig mörkt här uppe i norrland på sommaren!)

Så där ja... mer var det inte.
Låt oss hoppas att framtida inlägg är kortare än detta.

Problem?

Det finns nog något att berätta, men egentligen är sanningen den att jag inte vill sova.
Roulette är ganska uttröttande av någon anledning.

Kan det verkligen vara så att jag känner mig skyldig för att ha gjort något i ett spel som iallafall inte spelar någon roll för någon det verkliga livet?
bara för såna som jag aldrig träffat, som jag inte ens vet namnet på.

Egentligen är det nog dumt, precis som Ken säger.

Men ibland är det skönt att prata med folk som inte bryr sig om vem man är.
Och ibland är det skönt att vara någon annan än den man är.
Fast för det mesta är jag ändå mig själv. För jag gör så. Jag vill organisera och känna mig viktig. Det är väl inget fel i det?

"Minns du igelkottarna under verandan? Den sommaren, det var då jag förstod, att jag skulle dö, att vi alla måste dö." (varför minns jag inte vart det citatet kommer ifrån?)

On my way, Google!

Vad ska jag göra?

Efter klockan 2 på natten börjar jag äntligen se ett slut på den här dagen.
det har varit en helt galet lugn kväll, inte alls vad man varit van med hela helgen.
Jag är trött, seg och förstår inte vad klockan gör.
Hur kan den gå så här långsamt?

Det ser halvkallt ut utomhus. Fast bilen ser ut att ha tinat upp nu. det var trevligt.
Jag orkar verkligen inte stå och hamra på isen på rutan. Den brukar sitta stenhårt när det är kallt ute.
Hoppas verkligen att det inte blir så.

I slutet av januari har jag ett par dagar ledigt. funderar på att åka ner till Göteborg då, om det fungerar med Frida och Daniel. Behöver verkligen komma bort lite. Men måste börja planera det snart, för jag misstänker att tågbiljetterna inte blir billiga.
jag tänkte inte köpa ett dugg den här månaden så kanske jag har råd iallafall med en sistaminutenbiljett eller nåt.
alltså, jag tänker åka efter den 25:e så jag hinner få lön.
Emil vill säkert stanna hemma. det gör ingenting.

Usch vad jag har varit insnöad de senaste veckorna. jag måste verkligen hitta på något nu.