Ny Frisyr oh my god!

Jag lurar för tillfället Emil att lyssna på KENT.
Haha.
Eller okej, jag har på KENT:s låt "Socker" och han har inte sagt nåt.
Fan. Nu märkte han det. Precis när Jesus hade "kickat heroin". Jaja. Jag byter till "Visan om IBM och Microsoft". Den tycker han till och med är lite bra. Yes. Ett steg närmare att få Emil att bli vispoppare. Fast skulle inte tro att det skulle hända.

Emil sitter nu här mitt emot mig med sin dator och "blåtandar" nåt. Eller nåt liknande. Vi har fixat så han kan koppla upp sig på vårt nätverk så han är säkert jätteglad.
Nu försöker jag ta bilder (Läs Emil försöker ta bilder på min inrådan. OMG)

För... jag har nämligen klippt mig!
Tji. det behövdes verkligen. Och jag har en otroligt snygg frisyr nu. Folk på stan har sagt att jag var snygg i håret hela dagen. Främlingar alltså. Först killen på skomakeriet i smedjan och sen snubben på statoil. Fast han flirtar visserligen alltid med mig. Det är något läskigt, han är nämligen typ 40-50 år. Och dessutom är jag inte intresserad (läs "DUH!!!, han är äcklig"). Jag har ju en otroligt underbar pojkvän som jag älskar något otroligt mycket.
det finns inget som kan förbättras med honom. (Eller han kunde ju iförsig falla för min Lars Winnerbäckterror)

Hur som helst. En snygg bild på mig känns alldeles rätt nu du.

Ska springa och snygga till mig lite nu, vi ska ut med grabbgänget strax (Läs: Jimmy, Kim, Johan, Emma, och så kusin Göran) Men så här ser jag ut för tillfället. Kolla in den underbara frisyren. --------------------------------->


Nu lyssnar vi för övrigt på björn Rosenström. Fick ett konstigt sug att lyssna på Gunillalåten efter att jag sjungit den helt igenom för Emil tills han bad mig om att hålla tyst. Fast nu lyssnar vi på Glennlåten.

"Glenn kan supa, Glenn kan slåss och Glenn kan röka sina bloss..."

okej förlåt.

Oh My Good!

Jag somnar.
Jag är såå trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna.
Detta är inte bra.
Jag satt nyss och sov på biblioteket. Eller jag försökte att inte sova, men jag sov säkert. Iallafall nickade jag till flera gånger. TIllslut beslöt jag mig för att gå hem.
Och nu ropar pappa om att vi snart ska gå ut.
vi ska tydligen äta ute.
gah.
Och ta en drink innan maten hörde jag också nåt om.
Suck.
Orka.
Coca cola, du är min vän. Måste ta en espresso. Hade inte vi en espressomaskin häruppe förut?
Suck. jag är så trött att jag börjar halucinera.
Troligen.
fan.
Jag är väl dum om jag tror att KENT ska kunna hjälpa mig att vakna.
Skit.

Klackskodamen

Lär er gå i klackskor, kvinnor! Det är inte ens svårt!
Det krävs bara lite övning. Så snälla, testa att gå lite hemma först istället för att skämma ut er på stan, eller ännu värre, på en verktygsaffär (där jag råkar arbeta) där nästan bara män handlar. Jag lovar att man blir uttittad. Så why???

Igår hjälpte jag faktiskt en sådan kvinna. Svartklädd kom hon in, såg ganska högdragen ut och tittade snorkigt på mig när hon frågade om nån dammsugarpåse. Jag gav henne en snabb blick och började gå ner mot avdelningen där dessa skulle finnas, och bad henne följa med mig.
Först då hörde jag det märkliga klackandet bakom mig. Jag sa inget då, utan fortsatte rakt framåt.
Vi hittade dammsugarpåsare och vände tillbaka. Då gick hon framför mig, och jag kunde tydligt se hennes svarta stilettklackstövlar (som visserligen var mycket låga) och förstod att det var det som lät.
Hon såg nämligen ut som om hon inte kunde böja på benen.
Hon stapplade fram.
Kanske hade hon ont. Men då ska hon fan inte gå runt i dom.
Suck.

Nu måste jag snabbstäda. Annars blir det inte nådigt senare.
Gah.

Utdrag ur "En dag i Elins liv" Finns snart i en bokhandel nära dig!


Dagens kåserier. Skrivet på Åhlens café vid halv fyrasnåret.

Jag vet av gammal vana att när jag väl sätter mig ner framför datorn för att göra det jag mest bryr mig om, dvs att skriva för mina närmaste och uppdatera dom på mitt liv, (alltså skriva i bloggen) så försvinner motivationen.
Även nu, när jag sitter på Åhlens café i min ensamhet (eller tja, ensam är jag väl inte, det finns ju folk vid de andra borden) med en cola och en halväten morotskaka som smakar pepparkaka, så känner jag att skrivarglädjen har försvunnit lite.
Hur kunde det hända? Det, som jag älskar att göra, ha blivit så tråkigt och vardagsförknippat för min del?
Jag skyller på Internet.

På den ständiga exploationen av Internet som plötsligt fått alla meningslösa människor att skriva ner sina meningslösa tankar för alla meningslösa människor som inte är ett dugg intresserade av någon annans skrivande, de har ju full upp att skriva ner sina egna värdelösa värderingar för ännu fler människor som inte heller orkar bry sig om någon annans problem.

Som att nån bryr sig.

Själva skrivarglädjen har blivit trampad på och sakta lakats ur, eftersom jag inte gör det på mitt sätt längre.
Med papper och penna, så som det en gång började för min del.
När jag kunde sitta på ett café som nu och ta fram mitt skrivblock och betrakta alla människor. Då jag kunde köpa ett värdelöst block för 50 spänn bara för att få skriva något.

Om man skulle vara lite äkta för en gångs skull. Och inte vara som alla andra.
Det går inte. Det finns tyvärr inget sätt att släpa sig upp ur denna massa och bli en del av de originella. Den lilla grupp som kallas ”originella” finns egentligen inte ens. Trots att några få får låtsas tillhöra gruppen.

"Gruppen som inte finns."
(Skriv det stort med neonfärg, så kanske nån lägger märke till det)

Vi får bara vara bleka kopior av något som inte finns längre, till världen knackar på och helt plötsligt så är du medlem av ”gruppen som inte finns”.

Välkommen. Hoppas vinet smakade.

Jag gick på stan idag av gammal vana. Jag stirrade trött upp mot alla slätstrukna kopior och massproducerade halvfabrikat som bara är gjorda efter kläder som en gång gjordes för att chockera.
Jag har alltid haft dyr smak. Det är väl för att jag ser tyget på kläderna före jag ser kläderna. När jag går in på HM känner jag mig bara trött. Massor av kläder, överallt, men allt ser ju likadant ut. Med en tendens att bli noppigt. Jaja. Det finns väl en trend för det också.

”Åh, häftigt, du har sytt ihop ett par tygstycken av värdelös kvalitet och nu tänker du sälja det?”

Whoho.

Hittade en helt underbar tröja på Fornarina. 1349 spänn kostar den. Jippi. Med 33% akryl och 20% polyamid. Eller nåt liknande. Resten var väl Mohair eller khasmir. Men ändå.

Men så plötsligt när jag stod inne på MQ kom det fram en kvinna till mig.
Jag misstänkte på sekunden när hon öppnade munnen att hon ville komplimentera mitt hår och fråga vad jag hade för färg, (Ja, det händer rätt ofta faktiskt) men icke. Hon ville erbjuda mig att bli sminkad och fotograferad av en fotograf som var mycket duktig. Han behövde ett nytt portfolio, och sökte modeller.
”Du har ett mycket vackert ansikte, jag tror du skulle passa som ansiktsmodell.” sa hon.
Den här kvinnan var alltså makeupartist. Så hon visade mig några av fotografens tidigare bilder, (vilka var riktigt snygga) och sen så gav hon mig sitt nummer och bad mig ringa när jag hade tid. Jag blev lite fundersam först, det medger jag, men det verkade seriöst. Och det är inte som att det kostar mig något. Så, jag funderar på det.

Så konstigt bara. När jag känner mig allmänt nere och ensam så kan något sånt här hända. Jag blev glad, men ändå något förvirrad.
För idag är jag inte vacker.

Jag är dödstrött. Emil sov hos mig inatt, och kunde uppenbarligen inte sova så han väckte mig übertidigt. (jag vet inte när, men det var minst en timme innan sju på morgonen, för då sätter min väckarklocka igång)

Äsch. Det där var ju inte originellt.
Detta är alltför vanligt. Jag vill ju vara annorlunda för en gångs skull.
Lite speciell.
(Det går ju inte. Det har jag ju redan avhandlat)
Så här skriver ju alla i den här jävla världen. Vad ska man göra för att få sin röst hörd?

Vad ska man göra för att slippa vara en av alla dom?

Det har hänt att jag skrivit på brev som jag bränt.
Jag försöker fungera som om ingenting hänt.
Men det känns.

Jag kanske borde bli journalist istället. Då kan jag skriva bäst jag vill.

Någorlunda.

Kanske skulle skippa det här pedagogiksnacket. Jag kan ju inte ens uttala det.
Pedagogik.
Kanske inte skulle bli regissör. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill förändra. Chockera och bli uppmärksammad. Att bli älskad och upphöjd till skyarna eller missförstådd och hatad och sparkad på. Det spelar alls ingen roll.

Jag vill vara den som du vänder dig om för att få en bättre blick på. Den, som alla känner till men som ingen känner.

Gråt du, Eskilstuna, kanske blir du lämnad igen…

Roadtrip Södertälje

Ett tag sen sist, kanske. Men ändå.
I söndags åkte jag, Emil, Frida och Johan till Nynäshamn för att lämna av Frida.
Nu skulle hon alltså åka tillbaka till gotland, igen.
Vem vet när hon kommer tillbaka, var det enda jag tänkte.
Men jag gladdes åt att slippa åka själv med Frida till nynäshamn och lämna av henne där, det hade känts lite väl... sentimentalt på nåt vis.
Därför var jag glad att ha både Johan och Emil med mig.

De var glada, de fick ju köra bilen.
Haha.

Vi hade en trevlig tur ner till Nynäs, och inte förän vid åttasnåret vände vi tillbaka mot Eskilstuna. När vi kom fram till Södertälje, tänkte vi stanna och äta. Team EJE, som jag kallar oss. Nej, okej.
Lite otippat hamnade vi på McDonalds.
Jippi... Inte allt för roligt.
Jag åt lite pommes frites och Emil surade över att han avskyr mcDonalds. Sen så köpte han ändå pommes frites och en cola och till och med en cheeseburger.
Haha.
Johan köpte nåt mataktigt med fisk.
Det var troligen inte gott, McDonalds södertälje var inget bra helt enkelt.

MEN.

Vi gav oss av, vidare mot nya äventyr.
Det vill säga, Wayne's Coffee in Södertälje.
Okej, jag gillar inte Wayne's Coffee i Södertälje. Det var värdelöst.
Kaffet var för starkt, Teet för svagt och kokosbollen smakade konstigt.
Menmen.
Det var kul att sitta där och prata iallafall klockan tio på kvällen, om inget viktigt.

En "roadtrip" som jag tror att jag behövde faktiskt.
Fast dagen efter fick jag surt betala tillbaka, för jag skulle upp tidigt som sjutton för att jobba på IP industripartner.
och jag var halvdöd.
Ska jobba där imorgon också.
Gah. Jag kommer att dö.

Jaja, bilderna iallafall.
Högst upp sitter Johan och kör. Han är mycket koncentrerad, möjligen eftersom hela vägen var täckt av dimma. I mitten ser vi Emil, som han ser ut mest. Totalt nollställd. Haha. Skojar bara.
Längst ner har vi mig, inte speciellt vacker bild på mig, men what the hell. Jag ser totalt puckad ut. Men jag har ju inte så mycket för mig, bara utövar den min jag kan mest, Dvs puta med läpparna och blåsa upp kinderna och se allmänt störd ut.

Så gör hon ett nytt försök igen

Så gör hon ett nytt försök att verka kulturell.
Att verka lite förmer än alla andra.
Att vara lite annorlunda.

Men det klarar hon inte. Se bara så hon fryser av glansen.
Se bara på hennes trötta ögon som sovit i fem timmar inatt, enbart för att hon skulle läsa en tidning innan hon gick och la sig.
Och för att hon inte kunde bestämma sig om hon skulle våga sms:a sin pojkvän och säga godnatt.
Klockan var mycket.

Klockan fyra (en och en halv timme efter att vi var hemma) gjorde jag ett allvarligt försök att sova.
Innan dess kändes det lönlöst.

Minns kvällen, den var riktigt rolig faktiskt. Trots att man kände sig lite ensam.
Frida och jag hade egentligen pratat om att gå ut bara vi, men sen skulle ju de andra med också.
Inget fel i det, jag gillar Johan och Pierre, men jag hade sett fram emot att bara gå ut med Frida.
Och dansa i Schlagerbaren.
Menmen.
Det blir väl fler chanser.
Bara inte den här månaden.

Jaja.
Jag måste snygga till mig lite. Kanske smeta på lite dermalogicakräm så att jag får en någorlunda trevlig ton i ansiktet.
Jag tror det vore smart.
Jag skulle vilja vaxa benen. Problemet är att det är rätt jobbigt, plus att jag mistänker att jag kommer dö av smärtan. Jag känner inte för det just nu.
dessutom är inte min ben så håriga.
Men ändå.

Dermalogicakräm

Jag är på god väg att förvandla mig själv till ett under av skönhet.
Nej, skojar bara.
Men jag är glad.

Jag har min underbara älskade nagelbandsolja från Avoplex "Nail & cuticle replenishing oil" som är helt underbar. Mina naglar har aldrig sett bättre ut. Detta kanske kan förklaras med att jag har masat mig iväg till en manikyr.

Men ändå.

och så har jag nu fått min efterlängtade dermalogica sheer tint moisture kräm färg medium.
Den är så underbar att jag bara var tvungen att ha den. Så den ska jag använda imorgon.
Yes.
Hämtade den idag hemma hos min älskling innan jag vände hemåt.

Åh, just det, Frida är i stan igen.
Hämtade henne i Nynäshamn idag.
Jag hatar den där vägen dit.
Den är skitjobbig.
Inte motorvägen, men resten.
Usch.
Jaja.

Men nu är hon hemma. Hon sitter där nere nu och pratar med mamma och pappa.

Jag kommer lite otippat att tänka på Daniel.
Han skulle varit här och varit glad för min skull att jag skaffat dermalogicakräm. Han tjatar ju alltid om sånt där med bra hudvård och snygga kläder (gärna från ett märke) och lite sån uppskattning skulle inte skada.
Fast det är sant, han är ju inte här nu.

Jag undrar ibland när han kommer hem.
Jag saknar honom.
Jag trodde faktiskt att han skulle komma samtidigt som Frida, jag trodde han skulle ändra sig och följa med hem ändå, men det blev inte så.
Han tänkte väl aldrig tanken kanske.
Men jag trodde det konstigt nog när jag stod och väntade på Frida vid hamnen.
Jaja, det är väl sånt man får för sig.

Där sitter hon och skriver igen

Jaha, så sitter hon här igen. Fortfarande hemma, livrädd för seminariet om en timme som hon inte har förberett sig till ordentligt.
Ja, ibland får hon skylla sig själv.
Faktiskt.

Hon förstod inte att det var över hundra sidor hon skulle läsa. Hon trodde det var tio.
Hon förstod inte heller att hon var tvungen att ordna med en skriven text.
Hon förstod inte allvaret.
Så nu sitter hon här.

Dödstrött efterssom hennes pojkvän lämnade huset kvart i åtta i morse.
Och hon själv gick och la sig klockan halv två, bara en timme efter honom.
Han är inte heller pigg, tänker hon snabbt.
Stackarn fick gå upp Ubertidigt. För att hon höll honom vaken till sena sena kvällen igen.

Det är kanske så det blir.
Kanske borde hon inte sitta här och skriva ursäkter.
Kanske borde hon göra något åt saken.
Kanske det.
Men det är inte så det borde vara.

Varför ler hon?

Hon har inget att le för idag.
Kanske är det för att hon som alla andra har gått in i en fas hon inte kände till.
Kanske är det för att hon är lite lycklig ibland.
Kanske är det för att hon vet att hon är dömd.

Jag tippar på det sistnämnda.

Vem vet? Kanske klarar hon sig ur den här knipan också.

Hon har gjort det förr.
Och hon ska göra det igen.

Men en dag ska bli den sista.

"Alltid lär man sig väl nåt, det är väl så som det ska va, det blir en massa spe och spott men det är skit man måste ta."
Ps. Åh, och jo, Frida, jag lånade din jacka en gång. Min vita passade inte till kjolen. Hoppas att det inte gjorde nåt. Ds.

Spahelgen är slut

Jaha, då var min sköna avslappningshelg slut för den här gången.
Nu sitter jag i lobbyn, med välmanikyrerade naglar (för en gångs skull) och känner mig renare än någonsin. Håret är otvättat kanske, men det har ju varit i vatten hela tiden, (och efter att jag sprejat det med saltvattenspray så är det görsnyggt ((Obs! Värmländsk slang för riktigt snyggt)) så det är nog bra.)

Men nu är vi på väg hem. Mamma vill åka. Så jag lämnar denna harmoniska plats (jag har säkerligen blivit hjärntvättad härute, och nej, min röst är fortfarande äckligt hes) och dra hemåt.
Tre timmars körning väntar oss.
Jaja.
Det har vi varit med om förr.

Jag fruktar att min röst kommer att stanna så här. Jag minns inte hur jag låter längre.

Jaja, kanske inte. Men ändå.

Suck.

Spa dag

Så nu sitter jag alltså på Selma Spa.
Har hittat en dator, dessutom känner jag mig allmänt relaxed.
Har suttit i ångbastun nu på morgonen. Jag antar att du avundas mig, Frida.
Jag kan inte träna så mycket dock, på grund av att min förkylning har gjort mig nästan totalt stum. (ja, hur kul är det att prata när man är hes som en... tja... nån som är hes.)
Alla vet vi vems fel det är att jag är förkyld (onda blickar på Emil). (Älskar dig ändå).
Antar att Emil nu utbrister "Men du tog ju inte din medicin!" Äh, som att det har nån betydelse.
(jaja, jag vet om att det har betydelse)

Jaja. Jag är väl lite förkyld. So what?
Klockan 15.00 ska jag på ansiktsbehandling. Dyrt kanske, men jag behöver den lyxen. Dessutom ska jag på manikyr imorgon vid 12tiden. Japp, det blir dyrt, det är väl en närmare 1400 spänn jag bränner på det här, men just nu kan det inte spela mindre roll. För nu mår jag bra. Och det är precis det jag behöver.

Och så blir jag extra fräsch och snygg när jag ska gratta min älskling på måndag. Det ska bli roligt. Hehe.

Jag sitter nu här alltså, på Selma Spa, och känner mig extra ren (och osminkad, men jag är rätt okej med den tillvaron) i min snygga (oh så snygga) svarta badrock i bomull (eller nåt) som det står Quality Resort på en snygg logga. "Spa & Resort Selma Lagerlöf Sunne". Riktigt snyggt.
Jag ser ut lite som en ninja, eller iallafall en japansk/kinesisk (Who can tell the difference?) krigarnånting. Jaja, jag är supercool iallafall i min snygga svartrock.

Nu är jag en riktig svartrockare.

Hehe.

Igår besökte jag mitt kära Rum nr 25 på Geijerskolan. samma piano, samma lugn i hela rummet. Samma underbara känsla av tidlöshet som jag kände varje gång jag gick in i det rummet. Där jag kunde sitta långa nätter i sträck

(Jag kunde sitta där till två-tre på nätterna, helt uppslukad av rummets atmosfär.)

utan att känna av att tiden gick. Inte förän jag kom in i mitt rum (det där jag sov) så försvann känslan.

Jag gick förbi mitt hus och mitt sovrum (en gång i tiden) också, men där var det tomt och kallt. Stjärnorna lyste på himlen, och jag förstod att där skulle jag aldrig bo igen. Och det kändes helt okej. Trots att ett litet styng av saknad svepte över mig, när jag gick mellan husen.
Men det var inte samma sak där längre. Människorna som betydde något är inte kvar. Några av de som gick på skolan förra året är kvar, men inte de som gjorde platsen vi bodde på så bra som det var. Det är inte mitt kök längre, det är någon annans.

Antar att man måste lämna det, och egentligen saknar jag inte huset eller skolan eller något där längre, förutom Rum nr 25.
Kommer aldrig att glömma det. När jag gick längs korridoren igår kväll och sökte efter den välbekanta rumsnumret. Rum nr 25. Kanske du och jag kan ses igen.

Oj oj, en halvtimme kvar till min ansiktsbehandling. Måste hitta mamma.

Blue moon

Okej, jag gör ännu ett försök.

Kanske skulle berätta om min dag.
Eller om min glädje.
Eller kanske om skolan?

Handuppräckning?
Handuppräckning?
Handuppräckning?
Handuppräckning?
Handuppräckning?
Handuppräckning?
Handuppräckning?
Handuppräckning?
Handuppräckning?

Visst...

Skolan?
Jag svär, om jag hör den där kvinnan yttra ett ord till om sina jävla grupparbeten, då dör jag. Bokstavligt talat. jag tycker det är lite smått jobbigt numera.
Jaja, alltid ska man irritera sig på nåt. Det är ju så det är.

Glädje?
Tja... har jag berätta om han den blonda svinlånge killen som lystrar till namnet Emil?

(Eller älskling, det funkar också bra.)

Det är bättre än nånsin. Jag kan inte släppa honom när han är nära. Jag bara måste hålla i honom för att förstå att han är verklig.

Idag?
Hmm, okej. Skola. Usch. Trött som få. Måste sova.
Letade lite träningskläder senare. Det var lite småkul faktiskt.
Hittade en underbart snygg träningströja.
Den ska jag köpa imorrn.

Ehm... Sen så... finns det inget mer att berätta. Där ser man. hahhaha...
Vill träffa Kattis för övrigt. Det var år och dar sen.
Det var länge sen helt enkelt.

(Oj, jag svamlar, måste komma på nåt fort)

Eucalyptushonung.

Sådär?

Sluta vara lika feg som jag

Obs! Detta inlägg är krypterat. Jag tror inte att du kan finna någon som helst sammanhang efterssom tankarna står huller om buller. Vill du förstå mig måste du sammanfoga texten på rätt sätt. Försök du.
Jag önskar jag kunde vända denna blogg tillbaka till dess forna glans som humoristisk.
Det är borta sen länge. Numera skriver jag bara sångtexter från mina favoritlåtar som jag bara inte kan sluta lyssna på, varvat med mina egna ord av ångest.

Varför?

Jag har många vackra saker omkring mig, jag menar se bara på barnen i afrika?

Jag tror aldrig jag har älskat som jag gör nu.
Jag älskar honom mer än någonsin. Det känns så rätt att vara med honom. Jag har aldrig varit så kär. Trodde aldrig jag skulle bli så kär. Han är min tröst nu när jag inte har vår underbara trio i närheten.
Den har blivit en duett på en ö långt bort. Vi kan kalla den Illyria.
(Jag tar till mina shakespearekunskaper då och då, jag vill inte tänka för då...)

Dagar och små timmar kan ej längre vända om...

Fan, förlåt.
Inga tårar nu. Jag skulle ju vända den här bloggen till nåt positivt.
Till det där lättsamma jag behöver. Som jag kände mig alldeles nyss, lycklig, när jag vinkade av min älskling. Det var då.

Ibland tror jag att jag är svagare än jag tror.
Jag klarar inte av att vara ensam egentligen.
Jag gör inte det. Trots att jag vill.
Jag avgudar ensamheten. Egentligen.
Just nu kan jag inte tvivla.
Som en fågelunge som ramlat ner från sina syskon och föräldrar, lämnad åt den karga verkligheten. Hur klarar den sig?
Men du, sluta vara lika feg som jag.
Var inte pesimistisk. Våga tro på att det inte går åt helvete.
Glöm bara inte bort oss här hemma, Glöm för all del inte bort mig, och snälla, nästa gång du kommer hem, du kan väl ringa mig? Träffa mig? Bara vara här med mig?
Det skulle verkligen betyda något för mig.
Men våga säga att du faktiskt trivs. För jag vet att du har hittat rätt. Jag visste det redan från början. Och du visste att jag visste. Men du vägrar tro på det.

En tår på min vänstra kind åtföljs snabbt med en tår på den högra.
Äsch, det är bara att svepa undan.

Vad ska jag tala om budskap förresten?
Jag borde ge ett till mig själv.
Det gör den inte.



Eucalyptushonung.


Förlåt mig, men jag är skörare än du tror.

Minuter och sekunder


"Du är känd för så mycket men av alldeles för få, din längtan lever kort.
en telefon som aldrig ringer men du vakar där ändå när dagen dragit bort"


Så sitter jag här igen, vid min kära dator och en vemodig sång i högtalarna.
Tänk på mig när du sätter på tv:n ikväll. För som en tv kan jag flimra när ingen tittar på.
Visst undrar jag hur allt kommer att bli. Men ring mig och håll om mig hårt. det är allt som betyder något.

Du, om du saknar mig ibland så kan du släcka alla lampor för jag finns nånstans i mörkret.




Minuter och sekunder spelar inte längre roll. Du har glömt meningslösa slag.Förlåten av en ursäkt som aldrig riktigt kom, för en tanke lika feg som jag.

Okej, okej, jag pluggar.

Kapitel 10-11. Samhällsvetenskaplig metod. Johannessen & Tufte. kapitel 1,3,8,9 och 14. Rapporter och uppsatser. Backman. Kapitel 10-11. Samhällsvetenskaplig metod. Johannessen & Tufte. kapitel 1,3,8,9 och 14. Rapporter och uppsatser. Backman. Kapitel 10-11. Samhällsvetenskaplig metod. Johannessen & Tufte. kapitel 1,3,8,9 och 14. Rapporter och uppsatser. Backman. Kapitel 10-11. Samhällsvetenskaplig metod. Johannessen & Tufte. kapitel 1,3,8,9 och 14. Rapporter och uppsatser. Backman.

Minuter och sekunder spelar inte längre roll...

Det går ju fint det här. Lika fint som för den franska kungafamiljen under den franska revolutionen. Nåt om Marie-Antoinettes parfym var det som avslöjade dem. tydligen var den alldeles för exklusiv. No shit. troligen rätt mycket arsenik.

Minuter och sekunder spelar inte längre roll...
Som jag trodde då. Lika bra som alltid. Hoppet finns alltid kvar. Tyvärr är jag alldeles för omotiverad för det här. Tack ni som bryr er. Tack ni som ringer mig och frågar hur jag mår. Jag älskar er mer än ni anar. tyvärr finns det bara ett svar på era frågor. Detta: Jag avskyr att gå på högskola. Jag slutar fortast möjligt. (Jag vill egentligen lära mig det här sättet att plugga. tyvärr är jag inget bra på det.)

Sommaren har slukat mitt mod.
Du kan väl ringa mig ibland. Jag pratar gärna sönder alla trista nätter...

Godnatt dystra fristad. Jag ska skriva och plugga för livets lust. Som jag vet att jag inte kommer att göra.
Men jag ska fan försöka. Inte bara för min skull.
För ni som tror på mig. För ni som finns där för mig när mörkret faller, det är ni som är de riktiga.

Denna någon... är jag.

Jag ser inte längre normalt.
Jag ser enbart det jag skriver. Allt annat är suddigt.
Jag sitter med uppspärrade ögon och stirrar stint på datorskärmen.
Jag känner mig trött, men kan inte sova.

Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.NEJ!Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova. Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova.Får inte sova....


Svetten rinner ändå över ryggen. Varför jag har en tjock tröja på mig kan ingen förstå.
Huvudet värker, troligen av trötthet från avsaknaden av sömn.
Halsen värker, mer än förut, och jag känner mig smått febrig.
troligen är det avsaknaden av sömn.

Det måste vara avsaknaden av sömn.

Och det värsta är att jag inte kan somna.
Jag måste göra något vettigt.
Men varför, när hela mitt inre skriker efter lite egen tid. Lite tid som inte är påtvingad av någonting.
En tid som inte känns som om jag bara flydde från det jag borde göra.
För tillfället lever jag i det där "jag borde göra det där..."-landet som jag bara vill ge mig av ifrån.

Alla ser att jag vantrivs. Alla ser att jag vantrivs. Alla ser att jag vantrivs. Alla ser att jag vantrivs. Alla ser mitt missnöje. Alla ser mitt missnöje. Alla ser mitt missnöje. Alla ser mitt missnöje. Alla ser mitt missnöje.
Så varför stanna kvar?
Ja, varför stanna kvar...
Må den pedagogiska filosofin försvinna.
Jag orkar inte med den mera.
Allt jag vill är att få leva ett vanligt liv utan en massa pluggande för tillfället.
Det är inte svårt egentligen.
Men det är inte det här jag är intresserad av.
Ta emot mig innan jag faller.
"Du valde att stanna kvar, kanske mår vi bäst så, men jag tror att det är fel."
Jag måste orka en stund till. Väck mig om jag somnar vid datorn inatt.
Väck mig om du finner mig vid skrivbordet inatt.
Bara väck mig, så ska jag berätta.

Berätta en saga. Om hon som aldrig hittar hem.
Om någon som aldrig kan förstå vad hon ska göra med världen...
Denna någon... det är jag.

Låt falla som en död

Jag har min egen väg att gå. Skitsamma vilket håll,
det må va svårt men vad gör man drömmen förlagt sin roll...

Varför måste jag förstå vad jag gör?
Jag orkar inte med skräpet med högskolan. Det är inte min grej.
Jag vill bara bort och gömma mig nånstans, tillbaka till helgens underbara timmar.
De stunderna var värda all denna ångest för imorgon.

För jag har ingen aning om vad jag ska göra med mig själv för imorgon.
jag kommer troligen att skämma ut mig.

Inte för att jag inte pluggat.

Utan för att jag inte fattar vad jag ska göra.
Jag må vara knäpp.

Men vad ska jag göra?

Kan du hälsa dom där hemma att jag inte kommer hem?
Det är något som är gjort som inte går att fly undan.
Jag måste fokusera, detta måste få ett slut...
Vad ska jag ta mig till??
Syster yster... ibland behöver jag dig också.
Om det bara kunde få vara s att sommaren aldrig tog slut.
Det känns faktiskt inte som att sommaren är slut.
Trots att vädret har blivit vinter.
Fast för mig är det evig sommar. På vissa stadier.
Och jag kommer nog inte att fatta att hösten är här, förän det börjar snöa.
Det är bara att ställa frågan till mig själv... Eller frågorna.
Vad är det för fel?
Vad är det säger till mig?
Vad vill du mer?
Du har ju allt och lite till.
Så dumt. Du vet ju vad det är som är fel.
Du passar inte in den där världen. Hitta ett praktiskt jobb som du älskar.
För vad bryr vi oss om att du jobbar med något som ger pengar,allt du vill ha är ju ett lyckligt stereotypliv eller vadå?
Nejnej, men något som du tycker om. Du lever väl bara en 70-80 år till.
Att inte vara rädd, det är dygd.
Det där du söker varje dag, finns det på riktigt?
Hitta något du tror på.
Tänk över dina val nu...
Det kommer börja snöa....

Det må vara en saga

Ångestfyllt meddelande från en bästa vän fick mig att sakna igen.
Jag saknar varje dag.
Fast ni vet väl båda att jag älskar er.

Det är inte så mycket jag vill få sagt.
Trots att jag själv har den där inneboende ångesten för skolan på tisdag.
Jag måste plugga.
Men jag har en sån inneboende lust att INTE läsa de där böckerna.

Så... jag gör det inte.

Men jag måste.
Fan.

"Jag har min egen plats på jorden, jag har mitt eget universum som jag kan forma som jag vill..."

Jag har min egen rymd att fylla, och en egen plats att stå på...

Maisha

Kan inte slita mig från min underbara älskade pojkvän. Har tillbringat varje dag med honom nu i ett par dar, trots att klanten har väckt mig klockan 6 varje morgon. Nej just det, klockan 5, för han vill ligga och "snooza" i en timme.
(Ja förlåt att jag kallar dig för klant)

Vi har tillbringat tid med Kenellie, (Dvs Ken och Annelie, som så fint använder vårt smeknamn, Emilin) och det har varit roligt.
Vi har sett på RENT till Emils stora förtret.
Och jag ligger efter med mitt skolarbete, efterssom ingen tjatar på mig att göra det.
Ja, det är rätt, jag skyller på andra.
Det har jag alltid gjort.

Okej, förlåt.

Jag saknar Rolling. Mina trogna följeslagare dit är numera borta med vinden.
Och jag har aldrig tid att prata med Frida.
Och Daniel ringer inte.
Inte för att jag ringer honom, men jag har nada pengar på mobilen. Dom har tagit slut.
Av nån märklig anledning.

Ikväll ska vi iväg på spelafton och sen, troligen inte men vi kan ju bli iväglurade på Alternight, det sista någonsin.
Annars åker vi väl hem, med tanke på att Emil är fruktansvärt förkyld.
Och jag... njae, jag mår fint. Idag iallafall, men saken är ju den att jag kan inte hålla händerna ifrån honom någon längre stund.

Om lyckan var beständig. skulle den vara lycklig då? Den frågan har jag ställt till en kille som nickade lyckligt. Buddhismen kanske inte är helt fel trots allt. Fast jag kan inte tro på det. Jag har för många frågor.

Och nu sträckte sig Emil efter papper igen.
Stackarn är snuvig.
Och klagar på att eldoradopapper är som sandpapper.
Älskling, du skulle ju köpa annat.
Okej, spelafton var grejen.
Vi är på väg.

Då kommer min älskling snart att märka att förkylning faktiskt försvinner med lite alkohol.
Fast man blir lättare stupfull... var det inte jag som var förkyld när jag spydde ner Kims skor??
Hmm, det scenariot ska vi inte ta upp igen, varför återgår jag alltid till det?
Men hur som helst, alkohol rår på allt.
Själv ska jag inte dricka. Jag tänkte köra bilen hem.
Haha.
Får se hur det blir. Men så är planen.

Och övertexten... Frida, du vet vad det betyder. Den enda jag vet som kan ett ord swahili. Plus mig själv.

Rent som glas

När jag vaknade imorse kände jag mig ganska tom inombords. Men inte på grund av rådande situation.
Snarare på grund av att jag visste att jag aldrig ville tillbaka till den där pedagogikkursen, men samtidigt visste jag att jag var tvungen att gå dit snart, om inte idag, så nästa vecka.
Men jag vägrade gå dit.
Så jag gick inte.
Jag kanske missade nåt. Jag kan inte bry mig mindre.

"Jag sa: Nu kan jag rensa ur, nu spelar ingenting nån roll,
nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll.
Och här får allting börja om, nu får jag se vad jag förträngt,
jag bör nog passa mig för dom, som aldrig gjort vad dom har tänkt.
För jag vill aldrig bli en sån, så jag har lärt mig det igen.
Visst kan det passa nån, men inte mig och inte än"
Så nu är livet kanske tillbaka på sin rätta plats igen.
Känner en stark längtan efter glass.
Eller nåt helt enkelt. Men det är smått kallt i rummet, och jag har ingen aning om hur man sätter igång värmen.
Jag har heller ingen anledning att göra det. Jag menar, varför?
Lite kyla klarar alla av.
Så klockan är 14.35 och jag har inte gjort så mycket vettigt alls förutom at jag släpade mig ner till skolan en halvtimme för att träffa min s.k grupp som ska göra ett grupparbete. Det är nämligen så att vi har skrivit ett gruppkontrakt som binder mig till att gå dit. Missförstå mig inte, det är en helt okej grupp, bättre än någon annan grupp jag haft i skolan.
Men jag är nere nu, och jag vill aldrig träffa botten.
"Det är väl rätt okej, vi är nog alla ganska lika.
Det finns dom som tror på Gud, och dom som ägnar sig åt spel.
Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel"

Stel och sjunken står jag kvar i ett omöjligt äventyr

Jag skrev detta under tiden på Gotland, när jag lämnade av Frida och Daniel, och tyvärr var det tre alldeles för långa dagar när jag längtade bort från första stunden jag satte min fot i deras rum. För där hör ju inte jag hemma. Jag har inget där att göra.
Alla inläggen är skrivna under olika tidpunkter på olika dagar, jag säger inte när, men det är mellanslag mellan de olika tidpunkterna.

Så nu har vi åkt den långa vägen från Eskilstuna till Hemse, Gotland.
Klockan är för tillfället 15.54 och vi åkte klockan 07.36 imorse. Vi har alltså åkt i ungefär 9 timmar. Eller nåt.
Daniel och Frida packar upp nu, och samtidigt som deras ångest blir mindre blir min större. Om två dagar åker jag härifrån. Och jag vet att jag inte vill härifrån. För då måste jag börja något nytt och det vill jag inte.
Gah.
Det känns inte bra.
Här ska dom bo, dela rum, i ett helt år.
De kommer att införskaffa ett nytt liv med nya vänner som de säkerligen kommer att prata med mig om, med sina internskämt och jag kommer och stå och låtsas att jag tycker det är kul att de har sina grejer, men jag kommer i själva verket att gråta inombords.
Därför vill jag inte åka. Men jag har inget här ändå.
Så vad göra?
Bita ihop och åka härifrån helt enkelt, det är det enda.

Det är lite väl svårt när de märker det på mig, att jag inte klarar av att vara i samma rum som dom, jag tror de märkte det.
Men vad ska jag göra?
Jag klarar det inte bara. Och varje gång jag tänker att ”Jag kanske borde vara lite social” och går ut till vardagsrummet där de sitter, så känner jag gråten i halsen och måste gå in igen. Det är som ett fängelse.
Jag behöver vara ensam ett tag.
Jag behöver komma härifrån eller stanna för evigt.

Jag tror inte riktigt att de förstår hur utanför jag känner mig redan. Och jag tycker inte om hur Fridas vänner ( ja, och Daniels nya vänner också) pratar med mig eller om mig. Snarare om mig. Verkar som att de hellre pratar med Frida om mig när jag är där. Det är inte ett dugg kul.
Jag hade tårar i ögonen när jag låg och läste min samhälls och pedagogikbok tidigare idag. Jag var tvungen att gå in och gömma mig på toaletten ett tag, för… jag behövde en plats där jag kunde vara ensam och få gråta, det känns alldeles för jobbigt när de andra ser. Hur mycket de än vill.
Varför? Jag måste härifrån fortast möjligt.


Och nu så står jag ensam här, bland bränd skepp och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp...

Fröken svår vill längta bort och ta sig loss... men snälla du, stå in te stel och sjunken där i dyn...

Jag minns när jag skulle åka. När jag såg Frida med tårarna rinnande över kinderna och Daniel med gråten i halsenm och jag själv med gråten i hela mig. Jag försökte hålla den undan för en gångs skull, men det går inte. Inte ens nu.
Och jag kände det där, där och då, när jag stängde bildörren och jag med gråten i halsen (trots att jag redan grät) började backa ut. Att nu skiljdes våra vägar.
Som att gå på varsin sida om ett träd.
De gick på en sida, jag på den andra. Och jag på nåt sätt gick vilse där, fast det bara var ett träd, och hur jag 'n skrek och letade så hittade jag aldrig de två andra igen. Det är så det känns.
Att nu skulle inget bli sig likt.
Kalla mig dum om ni vill, gör det.
Men jag mår inget bra just nu.

Så nu ligger jag här. Ensam i mitt eget rum. Med gråten i halsen varje gång jag tänker på de dagar som var. Eller på de människor som var i den tiden. Så långt borta, så lite tid, så långt.
Egentligen är det dumt att sakna någon såhär. Jag minns inte att det var så här jobbigt någonsin. Men det är väl för att jag nu riskerar att bli bortglömd och utanför.
Det är det som jag fruktar mest.

"Jag har min egen plats på jorden, jag har mitt eget universum."

Snälla...ni kan väl sakna mig ibland...

En kort sekund


Så nu sitter vi här.
Den sista kvällen i Eskilstuna innan vi imorgon åker till Gotland.
Frida och Daniel börjar på måndag på deras skola.
Och jag blir kvar.
I eskilstuna.
Fast jag följer dom dit. Skjutsar hem bilen sen helt enkelt.
Men jag kommer inte att klara av att säga hejdå till dom.
Det kommer att bli alldeles för jobbigt.
Jag vet det.
Jag vill inte gråta ensam i bilen.
Men det kommer jag.


Fröken svår vill längta bort och ta sig loss...

Jag vill inte åka egentligen, efterssom jag vet att nu blir verkligen inget som förut. Som det alltid blir.
Men nu finns det inget för mig att komma hem till längre.
Nu är det bara för mig att stanna där jag är.
Och plötsligt... så saknar jag tågresor.
Jag saknar de långa tågresorna från Ransäter, jag saknar mitt flängiga liv som åker iväg till fjärran städer jag aldrig varit i, jag saknar den där jobbiga känslan av osäkerhet när jag träffar nya människor.
Jag saknar att vara del av en enhet, alltså en klass.
Okej, jag är del av en klass.
Men jag avskyr pedagogikkursen.
Jag avskyr den.

Jag hatar den.

Ja, jag gör det.
Och jag vill sluta. Men det går inte nu.
Jag slutar kanske, men inte nu.
Imorrn åker vi. Adjö.
Jag kommer tillbaka. De andra lämnar jag kvar.

Jag vill inte...

Fröken Svår... stå inte stel och sjunken ner i dyn...


Journalistiskt innehåll

Höga berg och djupa dalar. Här, omkring 65 mil söder om Haparanda så finns inte sånt.I Kalmar är jorden platt. Här ryms plötsligt bara skolan, och för en före detta pokerdealer så är faktumen svåra att greppa.
.
Hur gör man egentligen för att spara pengar?
Hur beter man sig som student?
Och hur i hela friden håller man sig så uppdaterad som en journalist borde vara?
//Eligin

Made by Eligin ©