Stel och sjunken står jag kvar i ett omöjligt äventyr

Jag skrev detta under tiden på Gotland, när jag lämnade av Frida och Daniel, och tyvärr var det tre alldeles för långa dagar när jag längtade bort från första stunden jag satte min fot i deras rum. För där hör ju inte jag hemma. Jag har inget där att göra.
Alla inläggen är skrivna under olika tidpunkter på olika dagar, jag säger inte när, men det är mellanslag mellan de olika tidpunkterna.

Så nu har vi åkt den långa vägen från Eskilstuna till Hemse, Gotland.
Klockan är för tillfället 15.54 och vi åkte klockan 07.36 imorse. Vi har alltså åkt i ungefär 9 timmar. Eller nåt.
Daniel och Frida packar upp nu, och samtidigt som deras ångest blir mindre blir min större. Om två dagar åker jag härifrån. Och jag vet att jag inte vill härifrån. För då måste jag börja något nytt och det vill jag inte.
Gah.
Det känns inte bra.
Här ska dom bo, dela rum, i ett helt år.
De kommer att införskaffa ett nytt liv med nya vänner som de säkerligen kommer att prata med mig om, med sina internskämt och jag kommer och stå och låtsas att jag tycker det är kul att de har sina grejer, men jag kommer i själva verket att gråta inombords.
Därför vill jag inte åka. Men jag har inget här ändå.
Så vad göra?
Bita ihop och åka härifrån helt enkelt, det är det enda.

Det är lite väl svårt när de märker det på mig, att jag inte klarar av att vara i samma rum som dom, jag tror de märkte det.
Men vad ska jag göra?
Jag klarar det inte bara. Och varje gång jag tänker att ”Jag kanske borde vara lite social” och går ut till vardagsrummet där de sitter, så känner jag gråten i halsen och måste gå in igen. Det är som ett fängelse.
Jag behöver vara ensam ett tag.
Jag behöver komma härifrån eller stanna för evigt.

Jag tror inte riktigt att de förstår hur utanför jag känner mig redan. Och jag tycker inte om hur Fridas vänner ( ja, och Daniels nya vänner också) pratar med mig eller om mig. Snarare om mig. Verkar som att de hellre pratar med Frida om mig när jag är där. Det är inte ett dugg kul.
Jag hade tårar i ögonen när jag låg och läste min samhälls och pedagogikbok tidigare idag. Jag var tvungen att gå in och gömma mig på toaletten ett tag, för… jag behövde en plats där jag kunde vara ensam och få gråta, det känns alldeles för jobbigt när de andra ser. Hur mycket de än vill.
Varför? Jag måste härifrån fortast möjligt.

Och nu så står jag ensam här, bland bränd skepp och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp...

Fröken svår vill längta bort och ta sig loss... men snälla du, stå in te stel och sjunken där i dyn...

Jag minns när jag skulle åka. När jag såg Frida med tårarna rinnande över kinderna och Daniel med gråten i halsenm och jag själv med gråten i hela mig. Jag försökte hålla den undan för en gångs skull, men det går inte. Inte ens nu.
Och jag kände det där, där och då, när jag stängde bildörren och jag med gråten i halsen (trots att jag redan grät) började backa ut. Att nu skiljdes våra vägar.
Som att gå på varsin sida om ett träd.
De gick på en sida, jag på den andra. Och jag på nåt sätt gick vilse där, fast det bara var ett träd, och hur jag 'n skrek och letade så hittade jag aldrig de två andra igen. Det är så det känns.
Att nu skulle inget bli sig likt.
Kalla mig dum om ni vill, gör det.
Men jag mår inget bra just nu.

Så nu ligger jag här. Ensam i mitt eget rum. Med gråten i halsen varje gång jag tänker på de dagar som var. Eller på de människor som var i den tiden. Så långt borta, så lite tid, så långt.
Egentligen är det dumt att sakna någon såhär. Jag minns inte att det var så här jobbigt någonsin. Men det är väl för att jag nu riskerar att bli bortglömd och utanför.
Det är det som jag fruktar mest.

"Jag har min egen plats på jorden, jag har mitt eget universum."

Snälla...ni kan väl sakna mig ibland...