Spa dag

Så nu sitter jag alltså på Selma Spa.
Har hittat en dator, dessutom känner jag mig allmänt relaxed.
Har suttit i ångbastun nu på morgonen. Jag antar att du avundas mig, Frida.
Jag kan inte träna så mycket dock, på grund av att min förkylning har gjort mig nästan totalt stum. (ja, hur kul är det att prata när man är hes som en... tja... nån som är hes.)
Alla vet vi vems fel det är att jag är förkyld (onda blickar på Emil). (Älskar dig ändå).
Antar att Emil nu utbrister "Men du tog ju inte din medicin!" Äh, som att det har nån betydelse.
(jaja, jag vet om att det har betydelse)

Jaja. Jag är väl lite förkyld. So what?
Klockan 15.00 ska jag på ansiktsbehandling. Dyrt kanske, men jag behöver den lyxen. Dessutom ska jag på manikyr imorgon vid 12tiden. Japp, det blir dyrt, det är väl en närmare 1400 spänn jag bränner på det här, men just nu kan det inte spela mindre roll. För nu mår jag bra. Och det är precis det jag behöver.

Och så blir jag extra fräsch och snygg när jag ska gratta min älskling på måndag. Det ska bli roligt. Hehe.

Jag sitter nu här alltså, på Selma Spa, och känner mig extra ren (och osminkad, men jag är rätt okej med den tillvaron) i min snygga (oh så snygga) svarta badrock i bomull (eller nåt) som det står Quality Resort på en snygg logga. "Spa & Resort Selma Lagerlöf Sunne". Riktigt snyggt.
Jag ser ut lite som en ninja, eller iallafall en japansk/kinesisk (Who can tell the difference?) krigarnånting. Jaja, jag är supercool iallafall i min snygga svartrock.

Nu är jag en riktig svartrockare.

Hehe.

Igår besökte jag mitt kära Rum nr 25 på Geijerskolan. samma piano, samma lugn i hela rummet. Samma underbara känsla av tidlöshet som jag kände varje gång jag gick in i det rummet. Där jag kunde sitta långa nätter i sträck

(Jag kunde sitta där till två-tre på nätterna, helt uppslukad av rummets atmosfär.)

utan att känna av att tiden gick. Inte förän jag kom in i mitt rum (det där jag sov) så försvann känslan.

Jag gick förbi mitt hus och mitt sovrum (en gång i tiden) också, men där var det tomt och kallt. Stjärnorna lyste på himlen, och jag förstod att där skulle jag aldrig bo igen. Och det kändes helt okej. Trots att ett litet styng av saknad svepte över mig, när jag gick mellan husen.
Men det var inte samma sak där längre. Människorna som betydde något är inte kvar. Några av de som gick på skolan förra året är kvar, men inte de som gjorde platsen vi bodde på så bra som det var. Det är inte mitt kök längre, det är någon annans.

Antar att man måste lämna det, och egentligen saknar jag inte huset eller skolan eller något där längre, förutom Rum nr 25.
Kommer aldrig att glömma det. När jag gick längs korridoren igår kväll och sökte efter den välbekanta rumsnumret. Rum nr 25. Kanske du och jag kan ses igen.

Oj oj, en halvtimme kvar till min ansiktsbehandling. Måste hitta mamma.