Utdrag ur "En dag i Elins liv" Finns snart i en bokhandel nära dig!

Dagens kåserier. Skrivet på Åhlens café vid halv fyrasnåret.

Jag vet av gammal vana att när jag väl sätter mig ner framför datorn för att göra det jag mest bryr mig om, dvs att skriva för mina närmaste och uppdatera dom på mitt liv, (alltså skriva i bloggen) så försvinner motivationen.
Även nu, när jag sitter på Åhlens café i min ensamhet (eller tja, ensam är jag väl inte, det finns ju folk vid de andra borden) med en cola och en halväten morotskaka som smakar pepparkaka, så känner jag att skrivarglädjen har försvunnit lite.
Hur kunde det hända? Det, som jag älskar att göra, ha blivit så tråkigt och vardagsförknippat för min del?
Jag skyller på Internet.

På den ständiga exploationen av Internet som plötsligt fått alla meningslösa människor att skriva ner sina meningslösa tankar för alla meningslösa människor som inte är ett dugg intresserade av någon annans skrivande, de har ju full upp att skriva ner sina egna värdelösa värderingar för ännu fler människor som inte heller orkar bry sig om någon annans problem.

Som att nån bryr sig.

Själva skrivarglädjen har blivit trampad på och sakta lakats ur, eftersom jag inte gör det på mitt sätt längre.
Med papper och penna, så som det en gång började för min del.
När jag kunde sitta på ett café som nu och ta fram mitt skrivblock och betrakta alla människor. Då jag kunde köpa ett värdelöst block för 50 spänn bara för att få skriva något.

Om man skulle vara lite äkta för en gångs skull. Och inte vara som alla andra.
Det går inte. Det finns tyvärr inget sätt att släpa sig upp ur denna massa och bli en del av de originella. Den lilla grupp som kallas ”originella” finns egentligen inte ens. Trots att några få får låtsas tillhöra gruppen.

"Gruppen som inte finns."

(Skriv det stort med neonfärg, så kanske nån lägger märke till det)

Vi får bara vara bleka kopior av något som inte finns längre, till världen knackar på och helt plötsligt så är du medlem av ”gruppen som inte finns”.

Välkommen. Hoppas vinet smakade.

Jag gick på stan idag av gammal vana. Jag stirrade trött upp mot alla slätstrukna kopior och massproducerade halvfabrikat som bara är gjorda efter kläder som en gång gjordes för att chockera.
Jag har alltid haft dyr smak. Det är väl för att jag ser tyget på kläderna före jag ser kläderna. När jag går in på HM känner jag mig bara trött. Massor av kläder, överallt, men allt ser ju likadant ut. Med en tendens att bli noppigt. Jaja. Det finns väl en trend för det också.

”Åh, häftigt, du har sytt ihop ett par tygstycken av värdelös kvalitet och nu tänker du sälja det?”

Whoho.

Hittade en helt underbar tröja på Fornarina. 1349 spänn kostar den. Jippi. Med 33% akryl och 20% polyamid. Eller nåt liknande. Resten var väl Mohair eller khasmir. Men ändå.

Men så plötsligt när jag stod inne på MQ kom det fram en kvinna till mig.
Jag misstänkte på sekunden när hon öppnade munnen att hon ville komplimentera mitt hår och fråga vad jag hade för färg, (Ja, det händer rätt ofta faktiskt) men icke. Hon ville erbjuda mig att bli sminkad och fotograferad av en fotograf som var mycket duktig. Han behövde ett nytt portfolio, och sökte modeller.
”Du har ett mycket vackert ansikte, jag tror du skulle passa som ansiktsmodell.” sa hon.
Den här kvinnan var alltså makeupartist. Så hon visade mig några av fotografens tidigare bilder, (vilka var riktigt snygga) och sen så gav hon mig sitt nummer och bad mig ringa när jag hade tid. Jag blev lite fundersam först, det medger jag, men det verkade seriöst. Och det är inte som att det kostar mig något. Så, jag funderar på det.

Så konstigt bara. När jag känner mig allmänt nere och ensam så kan något sånt här hända. Jag blev glad, men ändå något förvirrad.
För idag är jag inte vacker.

Jag är dödstrött. Emil sov hos mig inatt, och kunde uppenbarligen inte sova så han väckte mig übertidigt. (jag vet inte när, men det var minst en timme innan sju på morgonen, för då sätter min väckarklocka igång)

Äsch. Det där var ju inte originellt.
Detta är alltför vanligt. Jag vill ju vara annorlunda för en gångs skull.
Lite speciell.
(Det går ju inte. Det har jag ju redan avhandlat)
Så här skriver ju alla i den här jävla världen. Vad ska man göra för att få sin röst hörd?

Vad ska man göra för att slippa vara en av alla dom?

Det har hänt att jag skrivit på brev som jag bränt.

Jag försöker fungera som om ingenting hänt.

Men det känns.

Jag kanske borde bli journalist istället. Då kan jag skriva bäst jag vill.

Någorlunda.

Kanske skulle skippa det här pedagogiksnacket. Jag kan ju inte ens uttala det.
Pedagogik.
Kanske inte skulle bli regissör. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill förändra. Chockera och bli uppmärksammad. Att bli älskad och upphöjd till skyarna eller missförstådd och hatad och sparkad på. Det spelar alls ingen roll.

Jag vill vara den som du vänder dig om för att få en bättre blick på. Den, som alla känner till men som ingen känner.

Gråt du, Eskilstuna, kanske blir du lämnad igen…