2007, glad att bli av med dig!

2007, vad har jag att säga om 2007?
Inte mycket gott faktiskt. Den enda gången jag såg något ljus det här året var mot slutet av det, så jag är rätt glad att vi är på väg mot 2008.
Hur började det hela?

Jo, jag firade nyår i Kens och Emils lägenhet, vi lagade lax och åt tillsammans med Sanna som var här och hälsade på och skulle fira nyår med oss.

Tack för allt Sanna, synd att vi inte ska fira tillsammans i år också!
Nästa gång får jag åka till dig!

Nyåret rann iväg och jag kände att det skulle bli ett fantastiskt år. Fan så fel jag hade.
Jag skrev den sista tentan inte alls långt efteråt, och gick tillslut ut i livet som fri och känslan av att jag kunde göra vad jag ville infann sig. Nu började det riktigt jobbiga, nu var jag ju ändå tvungen att söka jobb. Som tur var ringde mitt eventbolag upp mig och bad mig göra reklam för en välkänd dryck en gång i veckan i olika städer. Fick hyrbil varje vecka och träffa en massa roliga människor. Bäst var det i den där lilla orten utanför Karlstad som jag har glömt bort vad den heter, men men. Det var kul och vi lyckades sälja riktigt mycket, trots att det bara var en liten liten butik in the middle of no where.
Jag fick mer jobb, åkte runt i sverige och promotade andra drycker, men för det mesta gjorde det mig bara trött när jag ständigt var på resa, 5 dagar i veckan var jag ju ute i en skåpbil och åkte runt i halva sverige. Jag besökte ett gäng värdelösa hotell, och en del som var helt okej. Men mest kändes det bara tomt faktiskt.
Sommaren kom och jag började jobba på festival som medarbetare och sålde glass. Åker till Båstad med lila hår och jobbar standby 24 timmar i sträck och kör sen bil en halvtimme till
hotellet i typ… helsingör? Suck, vad heter staden som har båten som tar en till danmark?
Det var riktigt kul då och då, med vip-pass, svenska halvkändisar med divalater, alltid få gå före i kön, skrikande småbarn som ville ha Dannys autograf.
Sommarens höjdpunkt som borde varit teatern med En midsommarnattsdröm kändes bara fel, teatern var inte längre min passion, så jag bara längtade tills det skulle vara färdigt och jag kunde börja jobba igen. Emil och jag firade ett år tillsammans under dessa veckor också. Strax därefter köpte vi bil ihop och åkte upp till Sundsvall för att hitta en lägenhet. En besvikelse tyvärr, då vi upptäckte att lägenheten var värdelös, liten, ful och långt borta.

I Umeå ringde sen skolan jag skulle börja på i Sundsvall upp mig och berättade att det inte skulle bli någon skola för mig till hösten eftersom linjen lagt ner.
Tack Sundsvall! Vad skulle jag göra nu?
Jo, det undrade jag verkligen. Dagarna på jobbet flöt iväg och Emil och jag diskuterade vår eventuella flytt ett tag till innan vi till slut bestämde oss för att åka upp ändå.

Mitt sista arbetspass kom vilket ironiskt nog var lagt i Göteborg, och här skaffade jag mig autografer från Magnus Carlsson och Martin Stenmark för Fridas skull. Första gången jag vågat göra något sådant, men det var lite kul. VIP-pass ni vet.

Så kom dagen som Emil och jag skulle flytta upp, och med fullpackad bil åkte vi en fem timmar lång resa till vår nya stad, Sundsvall.
Vår lägenhet var stor men alldeles för långt bort, men det orkade vi inte bry oss om mer än nödvändigt.
Mina dagar i arbetslöshet började, och det var jobbigt nog. Dagar kom utan något som helst att göra som fick mig att klättra på väggarna.
Tillslut släpade jag mig iväg till arbetsförmedlingen där jag fick sämsta möjliga mottagande. När de tillslut kunde ge mig ett vettigt möte med en handläggare så var även det skit, eftersom hon absolut inte förstod vad jag ville utan ville enbart få mig att söka butiksjobb eftersom det var det jag hade erfarenhet från. Att jag ville in vid teatern och till och med hade skaffat praktik på teatern rörde henne inte i ryggen. Jobba skulle jag göra och fort skulle det gå.

I början av December fick jag äntligen napp på ett jobb som skulle bli vändningen för mig. Det var då jag blev anställd som dealer på kasinot i stan och det var plötsligt då jag förstod att allt inte var värdelöst i mitt liv.
Vi sa upp lägenheten och jag såg äntligen att vi kunde få ordning på livet.
Jag lärde mig spela poker, och även om mitt första pass var riktigt nervöst, så kände jag att jag hittat något jag ville fortsätta med.

Minnesvärda stunder detta år:

Den där gången utanför uppsala på nån folkhögskola däromkring. Jag skjutsade Frida till nån konsert och stannade över natten då jag fick bo i en gympasal och trängas med Daniel och Frida på Pierres luftmadrass. Det var kul att få känna sig som en del av gänget igen.

Dagen då Zoltan flyttade upp till oss i Sundsvall var kanske inte den underbaraste dagen, men dagarna som kom med honom i lägenheten var jätteroliga. Skönt att få ha en katt i närheten igen. Tyvärr kommer han inte följa med oss upp igen då vi är rädda om hans hälsa.

Att få fira ett år tillsammans med sin fine pojkvän var i alla fall något som var speciellt för mig, då jag aldrig varit i ett så långt förhållande förut.

Dagen vi kom till lägenheten i Sundsvall, även om den inte var allt vi drömt om så var den vår.

Dagen då jag blev uppringd och fick mitt jobb på kasinot var för bra för att beskriva.

Vad ska jag göra under året som kommer?

Jag ska verkligen lägga ner massor med tid på att bli bäst på mitt jobb och lära mig så mycket nytt som möjligt. Om det går ska jag sen försöka bli förflyttad till Stockholm och jobba där för att komma närmare hemma och få det lättare till att behålla kontakten med vännerna.

Jag ska lägga ner tid på teatern och ta reda på om jag verkligen vill bli regissör.


Det var nog det. Tack för allt. Hoppas vi ses i vimlet under nyårsnatten. Om inte så önskar jag er alla ett gott nytt år.

Vi ses väl. Klart vi gör. Vi ses alltid.

En kärlekssaga

Detta är en historia om kärlek. en historia om glädje och dumdristig ungdom. En historia om tillit, men framförallt är det en historia om svek.

OBS! Ej passande för barn och dylikt. OBS!

Jag vet inte om jag någonsin har berättat för er om ”the ones that got away” förut.
Det är en helt fantastisk kärlekshistoria. Med ett tragiskt slut. Åh, vi var så lyckliga, vi tre. Men något fruktansvärt hände. Något som jag tänker på än idag.
Jag kan fortfarande minnas den dag jag fann er två. Ni var så vackra, jag såg er direkt i den där butiken hemma i Eskilstuna. Jag hade åkt hem för helgen för att leta kläder till tvåans avslutning men på något vis gick jag in i den där butiken och där, lysande i vitt och rostfritt, stod ni. Egentligen är det konstigt att jag inte minns namnet på butiken jag var i, men jag trodde ju aldrig att ni skulle bli så viktiga för mig, och hela mitt jag. Ni skulle ju vara med och forma den jag är idag.
Ni fick följa med mig hem den gången, det var bara kärlek vid första ögonkastet.
Aldrig trodde jag att jag skulle hitta något så vackert. Något så underbart.

Det var mina första stilettklackar. Riktigt höga med en 10 cm klack. Kanske inte var det bästa första valet men de var ju så speciella. Det gick ju inte att gå med dem, förståss, men det brydde jag mig inte om då. Jag var förälskad.

Dagen kom då jag skulle ha dom på mig för första gången. Jag var så förväntansfull. Äntligen skulle man få visa upp sig i snygga klackar.
Jag var en ganska down-to-earth-tjej då, gick mest med gympaskor för att de var bekväma och hävdade för alla som ville veta att jag inte fick gå med höga skor för mina läkare på grund av mina fötter. Men nu var det annorlunda.
När jag tog stegen nedför trappan på kyrkan upptäckte jag med en gång att det gjorde ont i fötterna. Ajajajaj….Varför blev det så här? Jag tvingade mig nerför trappan men sen var jag tvungen att ta av mig skorna och gå barfota ner på stan. Det var lite som en sommardröm, fast i stadsmiljö kan man säga, med skorna i handen med bara ben och kjol.
Jag vet vad ni tror, att jag tappade skorna här. Inte alls. Jag tog hem dom och la dom tillbaka i sin låda igen. Där fick de ligga ända till april året efter, när Daniel kom på besök. Daniel skulle spela man i kvinnokläder på sin skolas avslutningsmusikal. Därför behövde han klackskor. Jag lät honom prova mina och de passade nästan, även fast de givetvis var för små. Vi tog några bilder från det tillfället för att minnas den galna dag som Daniel gick i klackskor, men idag är det bara det sista minnet jag har av mina älsklingar.


Nu tror ni säkert att Daniel tog dom. Att han, lömsk som en räv smet ut ur vårt gemensamma sovrum en natt och snodde mina skor och la dom i sin väska och sen aldrig talade om det igen. Men där har ni fel. Åh, om han ändå hade fått låna dom av mig, då hade dom inte varit borta nu.
Men Daniel lånade dom inte. Han fick istället låna Fridas som satt lite bättre. Men han använde dom inte på föreställningarna ändå, tydligen tyckte regissören att de var ”gräsliga”.

Jag använde aldrig mina skor igen. Jag mindes bara den gången på tvåans avslutning då de hade gjort mig så illa. Så jag lät de ligga i sin skolåda och vänta tills jag var redo.

Treans avslutning kom och jag köpte nya skor. Denna gång med platå så att jag skulle kunna dansa hela natten och inte bara en halvtimme. Hemma i lägenheten packades allt ihop, för nu skulle vi flytta hem igen, tillbaka till Eskilstuna.

Jag tänkte inte ens på dom, tittade inte ens efter dom.
Inte för än ett halvår senare, när det började närma sig jul frågade jag min mamma vart alla skor hade hamnat efter flytten från Sandviken.
Hon sa att de låg i förrådet. Jag gick ner till förrådet och började leta igenom alla lådorna efter mina älskade stiletter. Men de fanns ingenstans. Jag hittade lådan, men skorna… de var borta. I lådan låg istället några andra skor, som visserligen hade lagts ner tillsammans med mina vackra för att spara utrymme. Men de vackra var inte där. Inte någonstans i förrådet fanns det en skymt av dom.
De var borta.



borta...borta...borta...
Vart är ni nu?

Bloggvärlden är i dvala.

Det känns som att hela bloggvärlden har tagit semester under mellandagarna i väntan på nyårsafton.
Det är som att det inte längre finns något att säga.
De bloggar jag läser verkar ha tagit semester iallafall, fast storasyster skrev häromdagen en trevlig krönika i tidningen om julafton och hur noga hon är med tomten.
Läs om hur hon tror att hon att lyckades lura mig och syrran en gång här: http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=703974

"Rör inte min tomte!"... nehe. Det var roligt att läsa i varje fall.
Själv har jag inte riktigt förstått det här med tomten på julafton. Men jag antar att jag skulle sakna det om han inte var där.
Men de har blivit så klantiga i min familj på senare tid, jag menar, tomten glömde ju sina kläder i huset för två år sen! Detta upptäckte givetvis Noel Storasysters äldsta barn) men som tur var gick han på att tomten lämnade dom och gick naken därifrån. Jojo.... det lär ju hända.
Eller gick han på det? I år så knackade nämligen pappa på fönstret innan han gick in och vi alla vinkade och ropade "Tomten är här!" med varierande inlevelse. Utom Noel, som säger "Det där är min morfar!".
Hmmm... Jag har inte kommit på än om han bara spelade med när tomten sen kommit in och började dela ut julklapparna eller om han tror på tomten...

Till andra saker kanske... Jag har inte fått pengar från mitt senaste inhopparjobb, vilket stör mig, inte mitt pokerjobb alltså, utan det andra som jag slavade med en hel natt. Suck. Måste klaga på dom. och det är min sämsta nackdel med mig själv, att jag är dålig på att bråka med folk jag inte känner i telefon.

Ses senare.

Barn

Suck.... Jag blir så trött.
Och ledsen faktiskt.

Vet snart inte vad jag ska göra.
Varje gång jag försöker ringa och få en ny tid för p-piller så har de stängt.
Öppnar det datumet. Förra gången var det 13 december de skulle öppna. Nu är det 7 januari.
När fan har de öppet? Hatar mellandagar då ingen tydligen jobbar.
Vill de att jag ska bli med barn eller vadå?

Skor


Blev inringd till jobbet igår kväll klockan kvart över sju när jag precis gjort lite mat till mig själv. Vad gör man? Jo, man äter upp fortare än blxten och fixar till håret och sen sätter man sig i bilen och kör de 1,5 milen till stan för att sätta sig och deala lite schysst pokerspel.
Har jag sagt att jag älskar mitt jobb? (Ja, det har jag, typ tusen gånger)
Kom hem rätt sent, och eftersom jag redan smällt i mig ett gäng koppar kaffe på jobbet så kunde jag givetvis inte sova. Det slutade med att jag satt uppe vid datorn ett tag. Upptäckte att jag missat att ringa på en lägenhet. Ringde idag istället, men den var redan uthyrd. Fan.
Idag har jag lust att sjunga en bit från musikalen HAIRSPRAY på grund av mitt oregerliga hår. Bara för att man missar balsam för att man har typ tre minuter på sig att tvätta igenom håret dagen innan så ser man ut som en klant dagen efter.

Look at my hair, what do can compare with mine today?
Åh andra sidan är det lite tufft. Men bild? Icke.

Istället ska ni få se en bild på mina nya fina skor (Förhoppningsvis, om de passar) som kommer med posten någon gång den här veckan.

Lovely lovely.
Måste ta mig in till stan inom de närmaste dagarna och jaga julklappar till syskonbarnen.
Det ska bli roligt tror jag. Fast Frida min kära syster har redan gjort det svåraste. Att ta tag i det och som den underbara syster hon är så låter hon mig gå med på hennes presenter.
För övrigt längtar jag tills jag får lön.


Pokerdealer = det är jag. Trainee.

Klockan är nu halv fem på morgonen. För en liten stund sen kom jag hem från mitt första pass på jobbet. Oh my god vad underbart jobb jag har.
Jag måste säga att jag verkligen tycker om det här jobbet.
Jag har nog aldrig haft ett bättre jobb. Visst, jag har haft jobb som varit på ett och samma ställe förut men det är liksom plötsligt en helt annan sak när jag verkligen vill gå till jobbet och verkligen ville lära mig.
Poker är helt underbart.
Klockan 03.00 avslutades mitt pass. Men eftersom jag redan hade sovit ett par timmar på dagen så var jag fortfarande pigg och gick med på att stanna en stund längre när ett par tjejer som också dealade (dock ej poker) frågade om jag ville stanna och snacka en stund i rökrummet. Sen kom det lite fler folk och det slutade att jag hade fyra pers i bilen som skulle få skjuts hem. Men jag tycker om sällskap. Efter att ha haft mig själv och Emil som enda sällskap så föredrar jag att få träffa lite folk. Pokerkväll imorgon med ett gäng om jag orkar.
Vet inte om jag gör det. Nu är ju det värsta över iallafall.

Men de sa att det gick bra idag. Bara första passet var hemskt. Jag var så nervös så jag skakade. Och det märkte ju givetvis spelarna. Men efter 45 minuter så fick jag rast och sen ut igen till bordet bredvid. Och då var jag mycket mer avslappnad. Och allt har gått bra sen dess.
Trött nu. Men what the hell.

Så nu är jag pokerdealer. Trainee visserligen. Får väl börja gå runt med namnbrickan också så att folk vet vad jag heter. Men jag gillar att det står trainee, det betyder att jag får göra misstag.
Men jag börjar ju bli ganska snabb ändå hoppas jag.
Och snart kommer mina skor!
Yay.

Godnatt på er alla. nu ska jag dricka lite te och sen ska jag gå och försöka sova. Vi hörs väl imorgon kanske.

Färghjälp

Hur kan jag bli så trött? Suck.

Jag tycker mig förstå poker nu.
Men usch vad jag avskyr att räkna. Suck Pierre, vad hände med talen du skulle skicka till mig?? Jag orkar inte riktigt plugga fastän jag faktiskt verkligen måste.
Och jag vill ju verkligen. Och jag vill till och med plugga. Jag sitter jämt och fipplar med marker och försöker pitcha kort så gott jag kan. Jag sträckläser manualen så ofta jag orkar (Fast det är tillräckligt sällan ändå).

Måste färga håret i en vettig färg. Jag vet om att pollen här intill säger att i tycker att jag ska vara rödhårig men saken är den att jag måste ha håret naturligt. Färgar jag håret nu så blir det inte naturligt ett tag. Så jag borde helt enkelt färga håret i en annan färg.
Svart funkar, brunt funkar och blont funkar. Även rött, men i en naturligare färg.
Så hjälp mig här, vad ska jag ha för färg? Skriv till mig, kom igen nu!

Förlåt mig

Suck. Mitt liv har blivit väldigt upptaget just nu. Vill du prata med mig får du ringa mig innan 10 på morgonen eller efter klockan 18 på kvällen. Övriga tider är jag inte anträffbar.
Kom hem vid sjutiden ikväll och det känns. Hela dagen har gått och jag har inte tid för någonting efterssom jag har massor med läxor på kvällarna och saker jag måste öva på.
Jag har bara poker på hjärnan och det gör mig väldigt upptagen hela tiden. jag har faktiskt inte ens tid för något annat på ett tag framöver.
Känns lite jobbigt. Men å andra sidan så vill jag verkligen lära mig allt detta jag får lära mig nu.

Haha. Jag. pokerdealer. Visst känns det lite lustigt?
Jag som knappt ens hållit i en kortlek förut. Men nu sitter jag här och försöker pitcha ut korten åt tio olika håll utan att ens röra handleden över huvud taget.
Jag cuttar marker och jag blandar kort.
Det trodde jag aldrig om mig.
Inte heller att jag skulle behöva lära mig matte igen. Nu förstår jag varför jag borde ha pluggat mer huvudräkning. Jag har ju nästan svårt för treans tabell!
Detta måste göras något åt, så jag ska härmed lära mig ett gäng tabeller utantill bara för att klara av tal som 67x3+119 i huvudet utan speciellt lång betänketid. Idag på matteprovet så höll jag på att dö av frustration över att jag verkligen var tvungen att lära mig att räkna ut såna tal i huvudet.Och inte får man ställa upp talen heller. Jag lovar att det skulle gå mycket snabbare då. Men du kan inte sitta med räkneblock i dealerstolen.

Men jag måste säga att jag nästan är avudnsjuk på mig själv. Och snacka om vad cool jag kommer vara (förhoppningsvis) om ett tag när jag kommer hem!

Nej. Nu ska jag pitcha kort i en skolåda. Måste lära mig att göra det rätt.

Journalistiskt innehåll

Höga berg och djupa dalar. Här, omkring 65 mil söder om Haparanda så finns inte sånt.I Kalmar är jorden platt. Här ryms plötsligt bara skolan, och för en före detta pokerdealer så är faktumen svåra att greppa.
.
Hur gör man egentligen för att spara pengar?
Hur beter man sig som student?
Och hur i hela friden håller man sig så uppdaterad som en journalist borde vara?
//Eligin

Made by Eligin ©