OBS! Ej passande för barn och dylikt. OBS!
Jag vet inte om jag någonsin har berättat för er om ”the ones that got away” förut.
Det är en helt fantastisk kärlekshistoria. Med ett tragiskt slut. Åh, vi var så lyckliga, vi tre. Men något fruktansvärt hände. Något som jag tänker på än idag.
Jag kan fortfarande minnas den dag jag fann er två. Ni var så vackra, jag såg er direkt i den där butiken hemma i Eskilstuna. Jag hade åkt hem för helgen för att leta kläder till tvåans avslutning men på något vis gick jag in i den där butiken och där, lysande i vitt och rostfritt, stod ni. Egentligen är det konstigt att jag inte minns namnet på butiken jag var i, men jag trodde ju aldrig att ni skulle bli så viktiga för mig, och hela mitt jag. Ni skulle ju vara med och forma den jag är idag.
Ni fick följa med mig hem den gången, det var bara kärlek vid första ögonkastet.
Aldrig trodde jag att jag skulle hitta något så vackert. Något så underbart.
Det var mina första stilettklackar. Riktigt höga med en 10 cm klack. Kanske inte var det bästa första valet men de var ju så speciella. Det gick ju inte att gå med dem, förståss, men det brydde jag mig inte om då. Jag var förälskad.
Dagen kom då jag skulle ha dom på mig för första gången. Jag var så förväntansfull. Äntligen skulle man få visa upp sig i snygga klackar.
Jag var en ganska down-to-earth-tjej då, gick mest med gympaskor för att de var bekväma och hävdade för alla som ville veta att jag inte fick gå med höga skor för mina läkare på grund av mina fötter. Men nu var det annorlunda.
När jag tog stegen nedför trappan på kyrkan upptäckte jag med en gång att det gjorde ont i fötterna. Ajajajaj….Varför blev det så här? Jag tvingade mig nerför trappan men sen var jag tvungen att ta av mig skorna och gå barfota ner på stan. Det var lite som en sommardröm, fast i stadsmiljö kan man säga, med skorna i handen med bara ben och kjol.
Jag vet vad ni tror, att jag tappade skorna här. Inte alls. Jag tog hem dom och la dom tillbaka i sin låda igen. Där fick de ligga ända till april året efter, när Daniel kom på besök. Daniel skulle spela man i kvinnokläder på sin skolas avslutningsmusikal. Därför behövde han klackskor. Jag lät honom prova mina och de passade nästan, även fast de givetvis var för små. Vi tog några bilder från det tillfället för att minnas den galna dag som Daniel gick i klackskor, men idag är det bara det sista minnet jag har av mina älsklingar.
Nu tror ni säkert att Daniel tog dom. Att han, lömsk som en räv smet ut ur vårt gemensamma sovrum en natt och snodde mina skor och la dom i sin väska och sen aldrig talade om det igen. Men där har ni fel. Åh, om han ändå hade fått låna dom av mig, då hade dom inte varit borta nu.
Men Daniel lånade dom inte. Han fick istället låna Fridas som satt lite bättre. Men han använde dom inte på föreställningarna ändå, tydligen tyckte regissören att de var ”gräsliga”.
Jag använde aldrig mina skor igen. Jag mindes bara den gången på tvåans avslutning då de hade gjort mig så illa. Så jag lät de ligga i sin skolåda och vänta tills jag var redo.
Treans avslutning kom och jag köpte nya skor. Denna gång med platå så att jag skulle kunna dansa hela natten och inte bara en halvtimme. Hemma i lägenheten packades allt ihop, för nu skulle vi flytta hem igen, tillbaka till Eskilstuna.
Jag tänkte inte ens på dom, tittade inte ens efter dom.
Inte för än ett halvår senare, när det började närma sig jul frågade jag min mamma vart alla skor hade hamnat efter flytten från Sandviken.
Hon sa att de låg i förrådet. Jag gick ner till förrådet och började leta igenom alla lådorna efter mina älskade stiletter. Men de fanns ingenstans. Jag hittade lådan, men skorna… de var borta. I lådan låg istället några andra skor, som visserligen hade lagts ner tillsammans med mina vackra för att spara utrymme. Men de vackra var inte där. Inte någonstans i förrådet fanns det en skymt av dom.
De var borta.
borta...borta...borta...
Vart är ni nu?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar