The convienient truth - the basic idea

Det är som så att jag är incredible trött idag.
Jag läste i tidningen att de där Danny och Ola - fansen var på plats på strömsholmen tidigt imorse.
No shit, vissa kom igår. Övriga åkte hela natten.
Jag förstår mig givetvis inte på dom, verkligen inte.
Jag tycker att det kan vara riktigt roligt ibland, att åka från stad till stad och se sverige. Men jag får ju åtminstone betalt för det. Jag skulle aldrig åka runt som dom.
Suck vad trött jag är.
Frida ville se Martin Stenmark men jag var säker på att han var sist, tillslut gick jag med på att stanna kvar och vänta på att han skulle komma.Det började ösregna så det var ju kul.
Vi sprang hem under tiden som Erik Segerstedht sjöng sin låt "I can't say I'm sorry".

Vad har jag lärt mig av alla dessa veckor som kringresande festivalbyggare?
Jo, jag har lärt mig att det är bättre att le och se glad ut än att säga vad man verkligen vill till vissa idiotkunder.
Jag har lärt mig att det ibland är bättre att vara vegetarian, dock inte i Eskilstuna. (Avskyr Åbryggan. "Vi har festivalmeny." Suck)
Jag har lärt mig att vad man än får se, så är det underbart att sova i sin egen säng.
Och jag har lärt mig att stress är bra, man känner att man lever.

Snart bär det av igen.
För sista gången för mig.
Det ska bli skönt och samtidigt lite tråkigt.
Nu får jag inte träffa de där jag jobbat så mycket med i sommar.
Men jag flyttar nu.

It's the end of an era.

Kanske har jag äntligen blivit vuxen?

Allting har gått så fort.

Jag har annat jobb än IP, Det är absolut inte något fel på IP, men jag har jobbat där sen jag var liten. Jag flyttar 40 mil till en lägenhet som jag ska dela med min pojkvän och betala alldeles själv (ja, han betalar ju hälften förstås, jag är inte gjord av pengar.) Vi har köpt bil och vi har målat möbler. Vi har bokat flyttbil också.

Det här känns verkligen som en helt ny tid.

Än sen om allt skiter sig när jag väl är där?

Än sen om jag blir bortglömd här hemma.

Sånt är livet. Du hittar något nytt. Och det finns alltid någon där som håller mig i handen när vindarna blåser kraftigare än någonsin.

Då menar jag inte Emil. Då menar jag någon annan.

Jag vill verkligen tro att det finns vänner därute som inte vill släppa taget om mig.

Och jag tror att de fångar mig om allt faller samman.

Och jag tror ni vet vilka ni är.

Hejdå allihop. Er jag inte hinner se, jag lovar att ni ska få ett telefonsamtal när jag väl är där.