Blogg från den 22/7

Jag skrev det här en annan gång jag freakade ut.
Och nu är jag så trött.
Jag kan lika väl lägga ut det.

Eftersom jag hade absolut ingenting att göra, hade tröttnat på mitt Popularmaraton och var allmänt trött på livet (vilket jag är fortfarande) så bestämde jag mig för att göra något annat.
Givetvis. Jag är trött på det mesta just nu.
En del på alla andra.
Mest på mig själv och på min identitet.

För er som inte vet det så kan jag ju informera att jag och Emil nu är stolta ägare till en alldeles egen bil som är bara våran, vilket gör det enklare för mig att vara spontan.
Även om det bara är med mig själv.

Jag bestämde mig helt plötsligt för att åka ner till Mälarbaden. För mig själv. Kanske få lite perspektiv på någonting annat.
Eller bara på någonting.
Jag svängde in på den gamla vägen som jag så många gånger svängt in, vanligtvis gående eller cyklandes.
Hasselbacksvägen 17.
64436 Torshälla

Det är svårt att glömma en adress eller postnummer.
Det är svårt för den vane att glömma vägen.
Det var som på rutin, som om jag för en stund var 12-13 år igen och svängde in med cykeln på vägen, jag fick alltid cykla på sommaren, eftersom skolan tyckte att det var för kort resesträcka för att vi skulle få åka buss.
Carlssons skylt hängde kvar vid det gula huset och den bekanta gröna bilen stod parkerad utanför.
Lite längre fram skymtade jag det stora röda huset som pappa en gång hade byggt. Det där huset jag bott i i säkert 15 år. Eller 14 kanske.
Det såg sig likt ut.Det hade inte förändrats ett dugg. Förutom alla bilar som stod utanför. Det var säkert en 5-6 stycken. Det måste ha varit fest eller nåt.
Alla hade någon utom jag, tänkte jag.
Jag svängde in på den lilla grusvägen, varpå jag snabbt satte i backen och vände. De kände ju inte mig, de skulle inte förstå varför jag svängde in där.
Jag körde tillbaka på den lilla vägen, förbi Carlssons hus och förbi den lilla busshållplatsen.
Jag glömde se efter om soptunnan fortfarande var bränd. Jag minns att den brann en gång när jag var liten. Den hängde kvar så i åratal. Jag minns inte ens om den nånsin blev utbytt.
Jag körde ner mot min slutstation. Mälarbaden.
Jag kanske kunde sitta här ett tag och försöka samla mina tankar. Eller åtminstone försöka förstå mig själv.
Allting känns så ofattbart och konstigt just nu.
Det känns som om mina vänner inte är dom de borde vara. Jag kände att jag behövde sällskap idag.
Men det fanns inte en enda som jag ville ringa upp.
De har säkert inte tid ändå.
Och så är det Frida.
Jag antar att våran vänskap aldrig kommer att bli som förr.
Jag antar att det inte spelar någon roll att jag skriver det eftersom ingen läser här ändå mer än jag själv. Och kanske möjligtvis Emil.Och kanske nångång Frida om hon finner tid, men det spelar ingen roll ändå, för hon vet det lika bra som jag. Hon skrev detsamma i sin bilddagbok för ett tag sen.
Det är bara så att jag är trött på att alltid vara jämförd med någon annan.
Trött på att alltid låtsas vara någon annan.
Vadå, har jag alltid rätt?
Sen när har jag rätt? Jag har väl alltid fel. Jag har väl alltid valt fel saker att göra, fel ställen att flytta till och fel vänner att satsa på, fel pojkvän att välja och fel drömmar i livet.
Men det tycker inte jag.
Det finns bara en sak jag ångrar i mitt liv. Och det är att jag lät några av mina bästa vänner växa ifrån mig. Det är kanske då jag ska ifrågasätta om jag gjorde rätt val?
Var det smart att bli kär just då, var det smart att stanna kvar? Kanske skulle jag ha gjort tvärtom. Jag tror att allting hade varit så mycket enklare då. Men nu får jag väl aldrig veta hur någon verkligen kände.
Det spelar faktiskt ingen roll längre. Allt som jag gjort är gjort och kan inte få tillbaks. Numera kommer jag alltid att vara den som är utanför.

All den här tiden ifrån varann har verkligen dragit oss ifrån varandra.
Ibland önskar jag bara att vi fortfarande kunde sitta där vid vår stora klump till dator och spela midifiler och spela in oss själva när vi läste libretton. Les miserables var min favorit.
Du som alltid satt och skrev in noter för att vi skulle ha något att sjunga till.
Varför saknar ingen annan?

Jag har ingen bästa vän längre. Allt jag har är mig själv. Kanske det är därför jag längtar så mycket att komma härifrån. Jag har aldrig trivts på en skola, jag har aldrig älskat en stad, men jag vet en sak. Jag har längtat bort.

Vågorna slår sakta in mot stranden här i mälarbaden. Jag blickar bort mot Starlet som står en bit bort. Det är snart dags att åka.
Hur mycket jag än saknat den här platsen har jag aldrig kunnat stanna länge.
Jag undrar om Jessica eller Linda eller vem som helst från min gamla högstadieklass tänker på mig som en egen person ibland. Det tror jag faktiskt inte de gör.
Det var alltid Frida som var allas kontakt.
Jag bara hängde på.
Det bara blev så.
Allt var mycket enklare förr.