Det där om att bli sedd... och igenkänd...

Visst är det lite av en drog på något sett?

Plötsligt ser du din egen bild i tidningen. Herregud, vad häftig jag är, tänker jag och läser en gång till.

Eller bara mitt eget namn.

Eller att bli igenkänd på stan.

Det är ju en fantastisk känsla att veta att folk vet vem du är.

Vill du veta en hemlighet? Eller nej, en hemlighet är det ju inte längre eftersom jag nu skriver den för allmän beskådan.

Jag tror att anledningen att jag vill bli en journalist är att jag vill att folk ska veta vem jag är. Jag vill att Elsa, 75, ska läsa mina texter och tänka, men gud vilken duktig reporter, jag förstår ju precis vad hon menar.

Jag vill att Peter, 35, ska stoppa mig på stan och säga, "Vad kul att se dig! Jag läser din tidning varje morgon!"

Är det inte samma sak för er, mina kära klasskamrater hemma i Kalmar?

Eller drivs ni av något annat?

Jag tror att jag hamnar på en lokaltidning tillslut. Det är nog där jag hör hemma.

Den här bilden är lånad av tidningen Folket, där jag praktiserade i ett par veckor. För att läsa fler av mina krönikor kan man gå in här. Eller ja, det finns bara en till. Och den handlar om pizza.

På hemsidan kan man också hålla sig ajour med det senaste som hänt i Eskilstuna.