Jag vill inte.

Jag sitter i en föreläsningssal och lyssnar på andras radiointervju. Min är inte bra. Jag är rädd. Jag vet ju att det var ett dumt jäkla hack i mitten nånstans. Fan. Vad sur jag är, varför fixade jag inte det? Snart är det ju min tur.

Ovanför denna text i word-dokumentet står brevet jag skrev till mig själv när Niklas tog sitt liv. Det är första gången jag skriver om det på min blogg. Men jag läser det där brevet ofta. Jag skrev det för att aldrig glömma. Alla detaljer, tankar och minnen från de där dagarna ligger där i skrift. Det kan verka dumt att plåga mig själv med att läsa de där orden. Men de påminner mig att jag inte har så stora problem egentligen. Vem bryr sig om jag gjorde fel på den där jäkla radiointervjun? Vem bryr sig? Jag menar, den är inte ens betygsgrundande.

Äsch.

Gah, snart är det min tur. Jag vill gå hem.