baby-yra och blåa tankedrömmar utan lyckligt slut

En dag i tiden som idag.
Det är en lättnad att dagens titel inte gäller mig.
Allt jag behöver göra är att ta det lugnt och försöka stänga av ljuden från den skrikande ungen som är min systerdotter.
Missförstå mig inte, hon är underbar.
Men nog kan ungen skrika.

Usch för dagar som kommer och går.
Det känns som om jag griper efter grässtrån som aldrig fångas.
Något som finns framför mig kommer närmare, men det verkar... gå förbi mig.
Varför?
Tänk om tiden bara kunde gå tillbaka. Så att allt jag gjort kunde ändras.
Det finns mycket jag skulle vilja ändra på.

Alla dessa dagar, så många felaktiga beslut.
Så många felaktiga tankar, önskningar, förehavanden... Allt, som jag aldrig kan bli av med utan ständigt ligger bakom mig i ett tydligt töcken av allt och inget som blandas ihop till en stor virvel och sen snurrar runt där i mitt förvirrade inre.
Allt är ut och in och upp och ner.
Huvudet värker av skriken.
Noel är också ledsen för att hans syster är ledsen.
Jag gråter inombords av huvudvärken som egentligen inte alls beror på barnen.
Den beror på Elins egna problem.
En vacker dag ska jag ordna upp mitt liv.
En vacker dag kommer allt vara glömt och inget kommer att virvla förbi i snabb takt för att plötsligt fastna på ett närliggande fönster i min näthinna så att jag inte kan se något annat.