Nu är det snart slut

Vaknade klockan 10.44 imorse.
Inte bra med tanke på att min sånglektion började klockan 10.45.
Så vad skulle jag göra? Jo, jag sprang som en idiot bort till lektionssalen efter att jag snabbt hade satt på mig det jag hade haft på mig dagen innan och förbannade att jag överhuvudtaget inte hade vaknat i tid efterssom jag hade vanliga lektioner från 10.00.
Helvete.
jaja.

Min sista sånglektion med min underbara sånglärare Carita är nu slut.
Jag gråter en skvätt nån gång när jag har tid.
Vilket blir nån gång nästa vecka.

Jag såg en skylt när jag sen kom in på skolan.

"Information om internatets storstädning sker husvis på följande tider"
och sen en lista på husen.

"Det är viktigt att alla deltar, då det gäller er depositionsavgift."
Just det.
Jag kände en klump i magen.
snart är det dags att åka.
Och en del av mig vill inget hellre än att åka härifrån.
Men en del av mig vill bara stanna.
För hur ska jag kunna stå ut med att säga hejdå till så mycket?

Alla filmkvällar med Robin och Rebecca.
Alla kvällar i köket med Tomas, Malin, Emma, Andreas, Rasmus, Malin H och Vendela.
(Vi hade några få när alla verkligen var där)
Alla kvällar överhuvudtaget på det här stället.
Alla dagar, alla nätter, varje sekund och varje minut.
Det finns inte många stunder jag har hatat att vara här.
Inte ens lite, inte ens ogillat.
Bara undrat varför.
För sanningen att säga så älskar jag det här stället.
Och det känns svårt att behöva lämna allt efter ett helt år.

Nej, jag fann inte kärleken här.
Nej, jag fann inte den fullkomliga friheten.
Nej, jag fann inte ensamheten som jag så länge längtat efter.

Men jag fann lyckan.
För en kort tid var den min.
Och fan, jag skulle ge vad som helst för att få känna den där lyckan som jag hade då.
Men livet är ingen dans på rosor.
Den är nu.