Han säger "var har du närmaste bar?"

"Gå nu dit och se vilka drinkar dom har."
Han säger "drick nu, drick upp drinken igen
Du hinner en till innan du ska hem!"

Han brukar fråga mig "Ska du redan gå hem?
Man kan ju aldrig veta vad som ska hända sen."


My GOD! Jag behöver alkohol!
Jag har typ blivit nykterist. Vilket gör mig sur.
Jag citerar därför en svingammal låt från ett gammalt avdankat svenskt band från nittiotalet.
Jag minns att min gamla vän Maria lyssnade på dom. Fast Maria har jag inte träffat på åratal. Högstadiet ni vet.
Jag har inte en enda vän kvar från min klass.
Skitsamma.
Jag har Daniel. Och han gick inte ens i min klass. Jag saknar Daniel. Jag tänker ofta på honom. Visserligen kan det bero på att en av hans små inspelningar finns i min mp3 som första låt. Jag slutar aldrig älska att höra hans röst i den sången. Jag kan sitta och lyssna på den lilla slingan om och om igen och bara tänka.

Jag saknar honom. Suck. Han är aldrig hemma.

Suck. Pengar. Pengar behöver jag. Jag vill inte gärna bråka om att jag har dåligt med pengar, men det har jag. Suck.

För att citera en låt från melodifestivalen:

"I want money, money, I want lots of lovely money, show me what it takes to be a real rich bitch"

Så jag köpte en påse Riesen idag. Mest för att jag kände mig ledsen över att inte Emil kunde sova hos mig inatt. Men jag fattar inte varför jag höll på så. Han mådde ju dåligt med nackont och huvudvärk. Men ändå. Jag har inte träffat honom på hela veckan och så får jag plötsligt beskedet att jag inte behöver jobba på torsdagen. Glad som jag blir berättar jag det för Emil och åker hem till honom efter jobbet...

(Givetvis efter att jag duschat och sminkat mig lite och bytt kläder till tonerna av "Suddenly I see". Skitbra låt att sminka sig och klä sig till, kan jag lova.)

Varpå jag visserligen möts av en underbar pojkvän som lagat mat åt mig, men som inte mår bra. Han säger inget då givetvis, han ville väl att det skulle gå över.

Jag ville bara få lite mer tid med honom innan helgen. För då får jag inte se honom alls.
Då ska vi repa, vilket i sig blir otroligt befriande. Underbara teater. Vad vore jag utan teater?

jag vore bara ett tomt skal.

En gammal klasskompis sa en gång att jag var teater. Jag vet inte, men jag hoppas.

Jag bara kände mig lite konstig och hormonerna jag får i mig med P-pillrena förhöjde väl allt. Jag blev faktiskt mer känslosam med de där hormonbomberna. Jag kan numera få tårar i ögonen bara av en låt, av ett vackert par, krig i utlandet, bilder på barn som det är synd om, Grenar som dött på ett träd eller bara av min egen spegelbild när jag ser ledsen ut.

Jag är fan konstig.

Orka med att hålla på sådär.
Jag önskar att det fanns nåt annat vettigt medel man kunde använda för att slippa riskera barnahavande. Men det verkar ju vara värdelöst. Jag önskar jag kunde vara som jag var innan jag började med de där jävla pillren. Alltså. De gör ingen märkvärd effekt egentligen, du mår inte dåligt eller nånting, men iallafall jag blir så mycket mer känslosam. Och jag avskyr det.
Det kanske inte ens är därför. Men det borde vara det. Vad annars?

"Han säger, var har du närmaste bar?"

Strax nerför gatan, Vid O'Learys? Typ.

Suck. Jag ska sova.
Lång underbar dag imorgon. Hoppas jag.

"I'm a pretty know-it-all"