Ett möte med din tid

Jag tog mod till mig igår och gick ner till KFUM för att se vad som hände på teatern.
VIsst var jag lite nervös, det är klart jag är.
Det blir alltid så när jag tar mig dit, då måste jag alltid komma på ursäkter.
"Jo, jag tänkte ringa..." "Tiden går vet du..." "Har inte haft tid..."
Alla klassiska fraser som man bara måste säga fast man inte vet varför.

Men det var kul att sätta sig och läsa Helenas repliker i en midsommarnattsdröm.
Jag tycker om den här regissören vi har nu.
Rolf.
Han är duktig, det såg jag redan förra året och hoppades få jobba med honom nån gång.
Det bästa är att han tror på mig, fastän han aldrig sett mig spela.
Eller han har sett mig spela, på film.

"Jag vet din kapacitet." Sa han till mig igår, och det kändes bra. speciellt som det känns som om jag kan få min favoritroll om jag är med.
Och det vill jag.

Men är det inte konstigt att det blev nästan exakt som jag skrev det?
För många år sen i en gammal pjäs som jag kallade för "teatersverige"?
En teatergrupp som sätter upp en midsommarnattsdröm.
Rollfördelningen var så... den stämde.
Enligt vad jag hade skrivit för många år sen.
Det skrämde mig. Speciellt som jag först skulle få läsa Hermia.
Det är precis som i min text.
Men jag är längre. Så jag fick läsa Helena istället. Vilket jag givetvis hellre ville, eftersom det har alltid varit min favoritroll.
Men med "han vi aldrig talar om" och "han vän" som demetrius och lysander.
Hur kunde det stämma så rätt?
Hur kunde det bli exakt så?
Det skrämmer mig att jag nu kan avsluta min pjäs jag skrev en gång.
Det skrämmer mig att jag vet hur jag ska skriva.

Och nu vill jag inget annat än att spela teater igen.
Vara på scenen igen.
Där jag hör hemma.
För det har jag alltid gjort.
Fastän jag jobbar för ett liv framför scenen.
Med ett kritiskt öga på mina spelare.

Jag kanske är trött ännu.
Och förrvirrad över ödets nyck att jag tagit mig tillbaka dit igen.
Fast jag bryr mig inte om människorna längre.
Jag har människor jag bryr mig redan.
Jag lovar mig själv detta i år:

Inga problem och trassel med idioterna.
Bara spela teater.
Skit i dom som det inte spelar någon roll att de finns där.

Tro mig. Det är vad jag ska göra.