Bekännelser

I brist på mycket att göra så har jag idag suttit mycket på internet och kollat annonser på blocket och lokus och gud vet vad.
Som ni som läser min blogg säkert vet så letar jag och Emil lägenheter nu, (klart ni vet, jag har tjatat om det i vart och vartannat inlägg) och jag sitter konsekvent ner vid datorn varje dag för att gå igenom annonser om lägenheter.

Som ni kanske också vet så är jag intresserad av möbler nuförtiden och vill hitta ett sminkbord och ett hörnskrivbord.
Tyvärr så görs inte såna sminkbord som jag vill ha längre, och på blocket domineras annonserna av gamla 50-tals sminkbord, vilka jag tycker är extremt fula (Ni vet, såna som ser ut som skrivbord men man kan lyfta upp överdelen där det finns en spegel under.), de är kanske praktiska, men usch så fula.
Jag vill ha ett litet, svart eller vitt (jag har en förkärlek till svart, men det finns inte många såna), med tre stycken speglar, varav två ska vara svängbara. Sen ska det vara två eller tre lådor som man kan ha prylar i.
Jag har hittat en jättefin på blocket som jag bara vill ha men den finns i stockholm så i såna fall måste jag ta mig dit, och utan bil just nu när jag är i Eskilstuna så känns det jobbigt. Då måste jag typ be brorsan att åka dit och hämta det åt mig, sen får han gömma det nånstans tills jag tar mig ner till Eskilstuna igen, så jag får åka förbi Stockholm och hämta det hos honom, men då måste jag ta bilen ner, och jag tycker inte om att köra den sträckan.
Det känns kort sagt småjobbigt.
Men ändå så vill jag väldigt gärna ha det här sminkbordet, så jag måste nästan ringa upp personen som har det. Jag låter det nog gå ett par veckor, om det är kvar sen så ringer jag.

Suck. det här inlägget skulle ju inte handla om det här!
Nämligen, senare, när jag hade suttit och trånat över det här sminkbordet ett tag så tröttnar ju jag på att se samma saker jag redan sett sjutton gånger, så jag söker vidare på andra saker.
Plötsligt märker jag att många verkar vilja skänka bort sina pianon.
Åh, vad jag skulle ge för att ha ett piano tänker jag!
Men det skulle jag inte, för jag skulle aldrig, även om de skänker mig pianot och tillochmed skickar hem det till mig (vilket de aldrig gör) ringa upp dom. Skänker de bort det måste det ju vara nåt fel på det?
jag började söka mer på saker som skänktes bort. Hittade massor av knäppa saker.
Tre fullvuxna björkar, stod det på en annons. Som var nerhuggna alltså och skänktes bort. Jaså... ved, gammal lada som dom ville ha hjälp att riva ner, kattungar, vuxna djur.

En människa hade satt ut en bild på en stackars katt, hon skulle flytta ch kunde inte ha med sig katten dit hon skulle. Så hon skulle skänka bort den.
En annan skulle skänka bort sin dvärghermelinkanin eftersom de skulle flytta. en undulat som kunde prata fanns också där.
Jag har alltid varit lite emot folk som ger bort sina djur när de ska flytta eller tröttnar på dom, fast det är klart, det är ju bättre än att de bara lämnar dom.
Jag anser att skaffar man sig ett djur så är det ett åtagande som man ska stå för och ta hand om hela djurets liv. Står det på den nya lägenheten att man måste vara djurfri (vilket det ofta gör) så är det kört, du kan inte flytta dit.
Fast vem är jag att tala. När jag flyttade till sandviken för att gå på gymnasiet hade jag en kanin Min lilla söta chinchillakanin som jag var så kär i. Hon var det sötaste som fanns. Gavve kallades hon, efter Gavroche, gatupojken i Les miserables. Vi trodde det var en hane från början, eftersom hon var så otroligt liten så kunde man inte se vilket kön det var på henne förän mycket senare. Men när Frida och jag flyttade fanns det inte plats för kanin längre. Vi försökte ett tag, sen var jag tvungen att gå med på att mina föräldrar skulle få köra tillbaka henne till den före detta ägaren.
Det går inte många dagar som jag inte tänker på min Gavve.
Jag önskar verkligen att jag aldrig hade gett bort henne.
Och det är verkligen sällan som jag kan hålla tillbaka tårarna när jag tänker på hur hon måste ha tänkt (ja, jag vet inte hur djur tänker, men de märker ju av skillnad, plötsligt var jag ju inte där längre) när jag bara försvann.
Jag saknar henne varje dag och ångrar det beslutet.
Jag var 16 då. För ung för att få bestämma själv egentligen. Det var mina föräldrar som åkte och lämnade henne och sa inget till mig förän efteråt.
Jag grät inte då minns jag. Men jag har gjort det många gånger efter det.

Jag anser att det är fel att lämna bort ett djur om det bara är för en sån sak.
När man skaffar dom så ska man ta hand om dom och se till att dom har det bra tills dom inte finns längre. Det skär i hjärtat när jag tänker på Gavve. Det kommer det alltid att göra.
Jag önskar varje dag att jag hade henne här.
Men det får jag leva med.
Hon är nog död nu sen länge. Det var fem år sen jag lämnade henne ifrån mig.
Och jag tänker aldrig göra så igen.
För jag tycker att man aldrig ska göra så. Jag hade kunnat haft henne i sandviken. Det hade gått. jag fattar inte att jag inte kämpade mer för henne då. Numera har jag bara nåt dammigt fotografi stående nånstans. Den där ursöta filmen som jag inte vet var den är längre, när hon halkar ner för en planka när hon bara var en liten unge.
Förlåt mig vännen, jag saknar dig så.

0 kommentarer:

Journalistiskt innehåll

Höga berg och djupa dalar. Här, omkring 65 mil söder om Haparanda så finns inte sånt.I Kalmar är jorden platt. Här ryms plötsligt bara skolan, och för en före detta pokerdealer så är faktumen svåra att greppa.
.
Hur gör man egentligen för att spara pengar?
Hur beter man sig som student?
Och hur i hela friden håller man sig så uppdaterad som en journalist borde vara?
//Eligin

Made by Eligin ©