Kanske är jag en skådespelare ändå... i själen.

Jag har alltid funderat på hur bra jag egentligen är som skådespelare.
Jag menar, min lärare säger att jag flackar med blicken på scenen, och att jag inte helt och fullt lägger mitt hjärta i en roll.
Igår spelade jag en föreställning av Sigurd Fafnisbane.
Ingen repetition, jag har ju spelat den förr, så jag bara åkte dit och körde på.
Nya motspelare, ny klänning, nytt.
Men fan, vad jag trivdes.
Jag gjorde äntligen ett riktigt bra framträdande, i min enda sanna roll, skulle jag tro, för det är den här rollen som jag passar för, och som jag faktiskt älskar.
Aslög är en härligt teatralisk roll med mycket frihet och om man kan den, så är det helt otroligt att spela den.
Och igår så gjorde jag verkligen det.
Jag var så jäkla bra igår. Faktiskt.
Jag tyckte det - jag behövde ingen som sa det till mig, för det kändes i ryggmärgen.
Att jag verkligen kunde använda mig av all min kunskap, all min teknik och all min känsla och verkligen lysa lite.
Glänsa.
För jag kan om jag vill.
Och jäklar, vad jag ville.

Egentligen fattar jag inte varför jag nånsin skulle vilja lämna den rollen. Den är ju min.
Och jag blir bara bättre i den. Trots den smått töntiga klänningen.
Och den var aningen stor.
Men men.
Sånt är livet.

Ibland så vill jag bara känna att det klaffar. Att jag funkar.
Det är det jag lever för.

Fråga förresten: New dress vs the old dress? Vilken är snyggast? Ps. den "nya" klänningen är den då jag ser glad ut på. ds.