Fast jag orkar ju blogga, så... vi kanske är lika.
För mig har det alltid funnits drömmar att kunna tjäna pengar och leva på mitt skrivande. Föga förvånande är det då att jag studerar till journalist.
Det är då inte heller särskilt förvånande att jag intresserar mig för nyheter och politik. Eller att jag har en egen blogg. Ni fattar poängen.
Andreas Viklunds öde är därför tragiskt för mig. En ung kille som skapade mallar för folk som ville skaffa egna hemsidor. Han tjänade pengar på sidan, och struntade/glömde att ta upp detta i deklarationen.
Om det var struntade eller glömde förtäljer tyvärr inte historien. Men om jag själv skulle spekulera så antar jag att han inte tänkte på det. Det skulle inte jag göra.
Skatteverket uppmärksammade i alla fall detta, på grund av att han inte hade någon annan inkomst, och skickade en räkning på drygt 400 000 kronor.
Givetvis kan han betala det.
Därför gick han i personlig konkurs, och den enda tillgång han har, eller numera hade, är hemsidan.
Sidan har nu i princip blivit såld. Vad stannade priset på? 90 000 euro. Eller cirka 870 000 kronor. Ingen dålig prislapp för en hemsida.
Men ändå. Det handlar ju om ett livsverk.
Men visst, det är ändå rätt mycket pengar över när skatteskulden väl är betald. Och förhoppningsvis får han fortfarande jobba med sidan.
Med den nya ägaren som arbetsgivare, naturligtvis.
3 kommentarer:
Tack för omnämnandet! Det var bristande engagemang, en dos slarv, okunnighet och allmän prokrastinering som fick mig att tänka "jag tar itu med det där senare" gång på gång. Tragiskt är det egentligen inte eftersom det hela tiden har funnits en möjlig lösning och ljus i tunneln, och den långa tiden av krångel ser ut att sluta på ett bättre sätt än vad jag hade kunnat föreställa mig.
Det blir inte speciellt mycket pengar över när skulderna är betalda eftersom konkursboet inkluderar fler skulder än de synliga skönstaxeringarna. Men jag blir het skuldfri och får jobba vidare med sajten som anställd av den nya ägaren och så småningom som delägare, dessutom med uppbackning av ett team bestående av kunniga, kreativa och inspirerande människor som kommer att se till att allting görs på rätt sätt i framtiden.
Visst kan man se ett litet mått av tragik i det hela, kanske framför allt i anledningen till mitt bristande engagemang under det föregående årtiondet (jag förlorade min mamma, min svärmor och min morfar under ett och samma år och har efter det dragits med fysiska hälsoproblem som har skapat en del begränsningar), men sett till helheten är jag en lycklig människa som har otroligt mycket att vara tacksam för!
Kul att höra att allt kommer att bli bra! jag inspireras av såna som du som är duktiga på vad de gör!
mycket roligt att höra att du får fortsätta med sidan och att du blir helt skuldfri.
Anledningen till att jag ser ett mått av tragik är på grund av att jag tycker inte att det här är det bästa sättet att ta hand om duktiga entreprenörer. I många fall borde det fungera på ett annat sätt när det handlar om att värna om kompetens. Tyvärr vet antagligen få vad som gäller när det handlar om att tjäna pengar på internet och på sina egna sidor.
Jag har inte en aning.
Men så kan inte jag hela historien om detta heller.
Om du hittar tillbaks hit igen och läser det här så önskar jag dig all lycka i framtiden!
Tack för lyckönskningarna!
Om någon skulle orka sätta sig in i hela historien, vilken i praktiken spänner över en 14-årsperiod, skulle denne se på saken på ett helt annat sätt än vad samma person gör utifrån ett par tidningsartiklar. Men bakgrunden är egentligen irrelevant. Misstagen och lärdomarna är uppenbara. Håll koll, slarva inte och om något går fel så gör det bästa möjliga av situationen utifrån gällande förutsättningar med målsättningen att problem är till för att lösas. Även självförvållade sådana.
Jag hade gärna avstått från att få historien presenterad i riksmedia, eftersom det gör det uppenbart att jag inte är i närheten av att vara så duktig på allt som jag skulle önska att jag var. Men med lite tur, med stöd från kunniga människor och underbara vänner och en fånigt optimistisk inställning till livet, så gick det bra den här gången. Om min historia kan hjälpa någon annan att undvika att hamna i samma sits som jag försatte mig i, så är det värt att ta det besvär som de 15 minuterna i rampljuset medför. :)
Skicka en kommentar